Sofist

Sofist (Grek. sofistes) betydde hos forntidens greker dels i allmänhet en vis och mångkunnig man, företrädesvis om han gjort till lefnadsyrke att mot betalning undervisa andra, dels och företrädesvis anhängaren af en viss filosofisk skola, som uppträdde i Grekland under senare hälften af 5:te och förra hälften af 4:de årh. f. Kr. I motsats till de föregående grekiske filosoferna, hvilka meddelade sina läror åt en sluten krets och utan ersättning, uppträdde sofisterna offentligen såsom lärare för ungdomen i vältalighet och statskonst och mottogo derför lön. Deras läror hade ett afgjordt skeptiskt skaplynne, föranledt genom vissa af sofisterna dragna konsekvenser ur den föregående filosofiens mer eller mindre afgjorda materialism, särskildt sådan denna utvecklats af Herakleitos och eleaterna (se d. o.). Menniskan, så lärde sofisterna, kan ingenting veta. Allt vexlar och förändras, så ock våra förnimmelser. Alla våra förnimmelser, företrädesvis sinnesintrycken, äro derför sanna i det ögonblick vi ega dem, och för den, som eger dem. »Menniskan är måttet för allt, för det varande att det är, för det icke varande att det icke är.» Men om någon annan verklighet än dessa våra skiftande sinnesintryck känna vi intet (Protagoras). Ej häller gifves det någonting, ty såsom eleaterna visat, att mångfald och rörelse äro otänkbara, så utfaller ock deras rena enhet i sjelfva verket till det rena intet. Funnes det än något, så kunde det ej blifva föremål för vårt vetande, ty hvem borgar för att de intryck tingen göra på våra sinnen öfverensstämma med sjelfva tingen, som äro utanför oss? Om ändtligen något verkligen funnes, så kunde det ej utsägas, ty orden kunna alltför väl hos olika menniskor hafva en olika betydelse (Gorgias). Sjelfva utgåfvo sofisterna sig för att vara lärare i dygd och vältalighet. Deras sedelära öfverensstämmer med andan i deras kunskapslära. Likasom sanningen ej är oss menniskor tillgänglig, så gifves det ej häller något i sig sjelf rätt. Allt är rätt för en hvar, som han tycker vara rätt. Allt, som befordrar mina ändamål, är tillåtet. Samhället och dess lagar hafva uppkommit derigenom att då de starkare började förtrycka de svagare, slöto sig dessa senare tillsammans, och nu genom föreningen vordna starkare, ålade de de förre vissa föreskrifter, hotande dem med straff, om de öfverträdde dessa. Till de styrandes, ej de styrdes nytta äro lagarna till. Då emellertid menniskor kunna upptäcka och bestraffa endast några lagöverträdelser, under det andra förblifva oupptäckta och obestraffade, så fann en gång en klok man på det rådet att inbilla folket, att det funnes mäktiga, allvetande väsenden, gudar, som känna och en dag skola bestraffa äfven sådana lagöfverträdelser, som för menniskor blifva förborgade. Så hafva menniskors föreställningar om rätt och orätt, likasom deras religionsbegrepp, uppkommit. Klokt handlar den, som vet att sätta sig öfver slika hänsyn, som handlar som honom lyster, vore det än fråga om rån och tempelrof, blott det sker i sådan hemlighet, att han kan undgå lagens näpst. Hvad vältaligheten angår, så är den konsten att inbilla de maktegande, i ett demokratiskt samhälle folket, att hvad talaren vill och finner för sig sjelf bäst i sjelfva verket är det bästa för dem (de styrande). Till detta ändamål skola spetsfundigheter och skenfagra slutledningar användas, och man skall lära sig att genom sådana försvara hvilken sak som hälst. Skickligast är den talare, som kan försvara den sämsta sak. I denna konst var det sofisterna företrädesvis undervisade sina lärjungar; och det är gifvet, att de härigenom i oerhörd grad undergräfde den offentliga moralen. Anledningen till deras uppträdande och läror ligger dels i den föregående filosofiens realism, hvilken de tillämpade på de kunskapsteoretiska och sedliga frågorna, dels i den grekiska bildningens allmänna ståndpunkt vid denna tid. Den gamla vördnaden för auktoritet, för statens lagar och gudars vilja hade, under inflytande af folkets högre utveckling å ena sidan, det peloponnesiska krigets sedeförderfvande inverkan å den andra, börjat vackla och lemna rum för subjektets obetingade anspråk på giltighet, utan att detta subjekt ännu inom sig sjelf funnit normen för sanning och rätt. Sofisternas betydelse inom den grekiska och derigenom den allmänt menskliga filosofiens och bildningens historia ligger negativt deruti att de mäktigt bidragit att undergräfva det på båda områdena föråldrade, positivt deruti att de inom båda banat väg för den högre riktning, som Sokrates inledde. De märkligaste bland sofisterna voro, af de äldre, hvilka ej ännu uttalade skolans läror med full konseqvens på det etiska området: Protagoras och Gorgias, af de yngre Prodikos från Keos, Hippias, Dionysiodoros, Kritias och Diagoras. -- I dagligt tal betyder numera sofist en person, som med talang gör falska slutledningar. Jfr Sofism. L. H. Å.