Sofokles

Sofokles (Lat. Sophocles), det forna Greklands störste tragiske skald, föddes i Athen omkr. 496 f. Kr. och var son af en förmögen vapenfabrikant derstädes. Han fick en vårdad uppfostran. Hans lärare i musik var den berömde Lampros, och till förebild i tragisk skaldekonst hade han sin landsman Aischylos. Såsom blomstrande, bildskön yngling anförde S. en dansande gossekör vid den med anledning af segern vid Salamis (480) anordnade jubelfesten. Såsom tragisk skald uppträdde han offentligen första gången år 468 (l. 469) och vann då priset öfver sina medtäflare, bland hvilka äfven Aischylos säges hafva varit. En mångårig och ärofull skaldebana var dermed öppnad. Inalles 20 gånger säges han hafva erhållit första priset, många gånger äfven det andra, men deremot aldrig blifvit satt i tredje rummet. Då han år 441 uppförde sin Antigone, gaf folket uttryck åt sin hänförelse genom att välja honom till fältherre i det samiska kriget. Det allmänna hufvuddraget hos hans tragiska skaldekonst är ideal, harmonisk skönhet, sådan den afspeglar sig i det perikleiska tidehvarfvets hela konstnärsverksamhet och ännu icke grumlad af den tvifvelsjuka och upplösande rationalism, som gör sig gällande hos hans yngre medtäflare Evripides. I dramats teknik införde S. åtskilliga förändringar. I stället för det förut rådande bruket att städse låta tre sorgspel bilda en s. k. trilogi med sammanhängande innehåll, gjorde han hvarje dram till ett sjelfständigt helt för sig. Härmed följde införandet af en mera innehållsrik och konstnärligt utvecklad dramatisk handling äfvensom en genomförd karaktersteckning. Den af skådespelarna framsagda dialogen blef mera afgjordt, än förr var fallet, dramats hufvudparti, under det att de i det äldre dramat ofta öfvervägande körsångerna inskränktes till omfång och kören fick sig anvisadt att mera såsom »ideel åskådare» än såsom verkligt ingripande följa handlingens gång samt i stämningsfulla, konstnärligt utarbetade sånger uttala sin välbetänkta mening. En vigtig förbättring var äfven införandet af den tredje skådespelaren, då förut blott två sådana varit brukliga. Härigenom möjliggjordes en mera sammansatt handling och äfven skapandet af sådana dramatiskt betydelsefulla sidokarakterer som Chrysothemis i Elektra och Ismene i Antigone, hvilka sakna hufvudpersonens storslagna patos och tragiska anläggning, men i en mildare dager afspegla dess sinnesart. S. fortfor att verka såsom dramatisk skald ända in i sin sena ålderdom och öfverraskades vid 90 eller 91 års ålder af en stilla död. Uppdiktad är måhända berättelsen att S. af sin son Iofon blifvit dragen inför rätta och anklagad för att af ålderdomssvaghet förskingra familjeförmögenheten äfvensom att han segerrikt vederlagt denna beskyllning genom att inför domstolen uppläsa en körsång ur sorgspelet Oidipus vid Kolonos, med hvars utarbetande han var sysselsatt. Detta stycke bragtes efter S:s död till uppförande af hans sonson, S. den yngre, hvilken likasom den nyssnämnde Iofon äfven sjelf uppträdt såsom tragisk skald. Antalet af S:s dramer, deribland äfven åtskilliga satyrspel, uppgifves ända till 130. I behåll finnas förutom ett stort antal fragment blott följande sju: Antigone, Elektra, Konung Oidipus, Oidipus vid Kolonos, Ajas, Filoktetes och Qvinnorna i Trachis. Dessa stycken, hvilka i alla tider räknats bland de ädlaste alstren af grekisk skaldekonst, finnas utgifna i en mängd upplagor och äro på vårt språk återgifna, alla samtliga af Palmblad (1841), Antigone och Qvinnorna i Trachis af Emanuelsson (1834), Antigone af Brandt (1860) samt Ajas af Spongberg (1866). En praktfull, antik marmorstaty af S. finnes uppställd i Lateran-museum i Rom. A. M. A.