Solvärmet

Solvärmet, fys., meteor. Det värme, som från solen träffar jordytan, kan uppmätas med aktinometern (se d. o.). Under passagen igenom jordens atmosfer absorberas omkr. 1/5 af det värme, som träffat atmosferens öfre yta, och, som absorptionen varierar med det genomgångna luftlagrets tjocklek, hvilken vexlar med solens höjd samt derjämte rättar sig efter atmosferens tillfälliga beskaffenhet vid observationstillfället, måste man ur instrumentets angifvelser genom beräkning härleda den värmemängd, som faller på öfre ytan af luftkretsen, en kalkyl, som till följd af luftens ständigt vexlande tillstånd icke kan verkställas med någon synnerlig noggranhet. På senare tider hafva John Ericsson, Violle och Langley sysselsatt sig med bestämning af solvärmet. Den förstnämnde har bl. a. kommit till det resultat, att värmestrålningens intensitet aftager från solskifvans midt till dess kant, hvilket ådagalägger, att solens egen atmosfer absorberar en del af det värme, som utgår från hennes inre massa. Enligt Violles bestämningar är mängden af det solvärme, som faller på 1 qvm. yta vid atmosferens gräns, 2,54 gram-kalorier (se Kalori). Langley har kommit till ett ännu högre värde, näml. 2,84, hvilket han dock sjelf anser för litet, hvarjämte han funnit, att absorptionen i jordatmosferen är olika för de olika spektralfärgerna, i det nämligen spektrets röda ände absorberas mindre än dess violetta. -- En annan med insolationens storlek nära beslägtad fråga är den om solens temperatur, hvilken man äfven sökt genom räkning finna. Emellertid stödja sig alla sådana kalkyler på mycket osäkra antaganden. R. R.