Sorkslägtet

Sorkslägtet, Arvicola, zool., tillhör underfam, sorkdjur (Arvicolini), fam. mössdjur (Muridae) och ordn. gnagare (Glires). Det innefattar små, råttlika former af tämligen klumpig kroppsbyggnad (dock mindre undersätsiga än arterna af det närstående lemmelslägtet), med dolda eller blott obetydligt synliga öron och kort, hårbeklädd svans. Framfötternas klor äro små, och tummen är rudimentär samt försedd med ofullständig klo. Omkr. 50 arter äro kända från Europa, norra Asien och Nord-Amerika. I Sverige hafva sex arter anträffats, hvilka tillhöra tre skilda underslägten. I. Skogssorkarna (Hypudceus), hvilka stundom uppfattas som ett skildt slägte, igenkännas, utom på egendomligheter å kindtänderna, på sin ofvan brunröda pels, sina något ur fällen utstående öron och sin korta svans. De vistas företrädesvis i skogar och busktrakter och förtära, liksom flertalet öfriga sorkar, utom växtämnen, äfven animalisk föda. Till detta slägte höra den öfver nästan hela Sverige utbredda H. glareolus och de endast i de nordliga lappmarkerna anträffade H. ruttlus och H. rufocanus. -- II. Jordsorkarna (Paludicola) äro betydligt större än de öfriga sorkarna och skiljas från skogssorkarna genom sin mörkare färg, sina i fällen nästan dolda öron och sin längre svans, som stundom är af kroppens halfva längd. Den s. k. vattenråttan (P. amphibius), den största af våra sorkar, förekommer allmänt i Sverige och lefver företrädesvis i närheten af vattendrag. I likhet med mullvaden gräfver hon gångar och uppkastar mullhögar. Hon förorsakar stor skada å fält och trädgårdar. Den mindre jordsorken (P. ratticeps) bebor Lappmarken. -- III. Åkersorkarna (Agricola) skiljas från föregående till det yttre genom kortare svans, men företrädesvis genom olikheter i kindtändernas byggnad. Vanliga åkersorken (A. agrestis) är i hela Sverige den allmännast förekommande sork-arten. Den vistas mest på fuktiga ställen och lifnär sig företrädesvis af vegetabiliska ämnen. Andra arter äro rotsorken (Arvicola oeconomus), som är hemma i Sibirien och till stor nytta för detta lands fattiga befolkning, som uppgräfver djurets förrådskamrar och använder de der förvarade upplagen af rötter, samt fältlemmeln (Arv. arvalis), som är mycket vanlig i mellersta Europa. L-e.