Spegel, Haqvin, andlig skald, var af en gammal småländsk slägt, som tagit sig namn af gården Spegla, der stamfadern i Karl VIII:s tid hade sitt hemvist. S. föddes d. 14 Juni 1645 i Ronneby, der fadern var handlande. Moderns föräldrar, som voro tyskar, hade för sin protestantiska bekännelses skull måst flytta ifrån Westfalen. Tidigt föräldralös, måste S. lefva af fränders barmhertighet; en fattig komminister i Elmeboda i Småland tyckes hafva mest vårdat sig om honom. 1658 kom han i skola i Lund, hvarest han idkade studier till 1662, då han blef student derstädes. Sedan han derefter under flere år besökt främmande lands universitet, antogs han såsom enskild lärare hos dåvarande burggrefven i Malmö, G. Ehrenberg. Efter fyra års vistelse i dennes hus blef han ungdomsledare för generalguvernören G. O. Stenbocks söner, bland hvilka var den sedermera så ryktbare hjelten Magnus Stenbock. Med dem besökte han akademierna i Upsala och Lund. Vid den sistnämnda blef han filos. magister 1671 och kallades s. å. till hofpredikant hos enkedrottningen Hedvig Eleonora. 1673 valdes han att som hofpredikant åtfölja Karl XI på dennes eriksgata. 1675 vardt han på en gång konungens biktfader, öfverhofpredikant och superintendent öfver armén i Skåne. I sistnämnda egenskap utmärkte han sig vid flere tillfällen, deltog i alla fälttågen och höll öfver dem en dagbok, som är en ej ovigtig urkund i Karl XI:s historia. Det var under kriget konungen fattade den varma vänskap för S., som han alltid sedermera bibehöll. -- Utnämnd till pastor och prost i Ronneby d. 1 Nov. 1679, förordnades S. samma månad till superintendent på Gotland, der han fick tillfälle att arbeta för införandet af svenskt kyrkospråk och svensk gudstjenstordning. Han utnämndes till biskop i Skara 1685, förflyttades till Linköpings biskopsstol 1691, blef teol. d:r på jubelfesten i Upsala 1693 samt utnämndes slutligen 1711 till ärkebiskop och Upsala akademis prokansler. Vid 1711 och 1713 års riksdagar var S. talman för presteståndet, då han häftigt klandrades af »patrioterna» såsom allt för konungsk, hvilket klander lär hafva verkat så djupt på den sextionioårige mannens helsa, att han insjuknade d. 10 Febr. 1714 och afled i Upsala d. 17 April s. å. 1793 lät Svenska akademien slå en minnespenning öfver honom. Hans enka och döttrar adlades 1719.
S:s verksamma lif var en märkvärdig förening af outtröttlighet i trägna praktiska värf samt af arbete på vetenskapens och vitterhetens fält. Ifrigt arbetade han för folkundervisningen och folkupplysningen, och det räknas honom till outplånlig förtjenst, att svenska allmogen vid denna tid mera allmänt lärde sig läsa i bok; särskildt vardt detta en följd af det kungl. cirk. af d. 18 Dec. 1695, som af S. utverkades, och hvari presterskapet vid ansvar ålades att »intet låta dem gamlom komma till Herrans nattvard, när de intet kunna trons artiklar och instiktelseorden, eller dem ungom, förrän de lärt hela catechismum». S. åter väckte frågan om den nya kyrkolagen och deltog i utarbetandet af handboken; och det 1686 framlagda katekesförslaget (se Katekes), hvilket sedan i en af Svebilius omarbetad form påbjöds till allmänt begagnande, var till största delen hans verk. Äfven inlade han stor förtjenst vid bearbetningen af Gustaf I:s bibel, innan den utkom som Karl XII:s. Svenska psalmboken af 1695 är till en ej ringa del hans verk. Redan i yngre år började han utarbeta sina psalmer, hvilka gemensamt med Lindskölds infördes i den s. k. »barnabibeln»; på Gotland 1683 öfversatte han derjämte en mängd bland konung Davids psalmer. Alla sina andliga dikter öfverlemnade han sedan till den nämnd, åt hvilken nya psalmbokens utarbetande var uppdraget. I 1695 års psalmbok funnos af honom (enl. Beckmans psalmhist.) 31 författade och 17 öfversatta psalmer. Bland dessa äro 29 bibehållna psalmboken af 1819. Många af dem äro ännu i dag trons och andaktens käraste uttryck; också är det i egenskap af psalmförfattare S. är ryktbarast. För öfrigt utgaf S. bl. a. äfven en svensk kyrkohistoria, ej minst märklig derför att den utkom på svenska (2:dra d. 1707, 1:sta d. 1708), samt en ordbok öfrer svenska språket, Glossarium sviogothicum, en värdig förelöpare till Ihres. Mån om det svenska språket, ifrade han mycket för dess renhet. Författareskapet af det stora poemet »Gudz Werk och Hvila» har ock länge tillskrifvas honom. Nyare forskningar gifva dock vid handen, att detta diktverk sannolikast är en af Lucidor skrifven bearbetning af skapelsehistoren efter främmande mönster samt att S. endast omarbetat dennes handskrift. Också har S. ej ens nämnt sitt namn i boken. -- Som andlig talare hade S. högt anseende och bidrog i betydlig mån till predikosättets förenklande och förbättring. Se Tottie, »Haqvin Spegel såsom kateket och homilet» (1890). A. U. B.