Spencer, Herbert, engelsk filosof, föddes i Derby d. 27 April 1820. Han studerade först ingeniörfacket, men egnade sig från 1845 åt vetenskapen, särskildt naturforskningen och filosofien. År 1848 blef han medarbetare i den inflytelserika veckoskriften »The Economist». Under 1850-talet publicerade han en mångfald essays i Englands mest ansedda tidskrifter. Hans första arbete i bokform utkom 1850 under titeln Social statics, or the conditions essential to human happiness specified and the first of them developped, och fem år derefter utkom hans första arbete inom systematisk filosofi, Principles of psychology. Från 1860 har han i första rummet egnat sig åt utarbetandet af en sammanhängande, utförlig framställning af hela sitt filosofiska system. Af detta kolossala verk, som kallas A system of synthetic philosophy, äro följande delar hittills utkomna: I. »First principles» (1862; 2:dra uppl. 1871; »Utvecklingsläran»; öfvers. af V. Pfeiff 1883), innehållande så att säga S:s metafysik, under formen af en redogörelse för allt tänkandes och all erfarenhets yttersta förutsättningar och de allra allmännaste lagar, som förena alla specialvetenskaper till ett helt, samt särskildt utvecklande förf.:s åsigt om förhållandet mellan religion och vetenskap; II. »The principles of biology» (1864), om det organiska lifvets förutsättningar och utvecklingsformer; III. »The principles of psychology» (1870), om själslifvets utveckling; IV. »The principles of sociology» (1876 o. ff., under utgifn.), om samhällena och deras utvecklingsformer; V. »The principles of ethics (1879, öfvers. af I. Flodström under titel: »Grunderna för etiken» 1884), innehållande moralfilosofiens analytiska del. Utom detta sitt förnämsta arbete har S. utgifvit flere delvis ganska omfattande skrifter, bl. a. Education, intellectual, moral and physical (1860, »Uppfostran» 1883), innehållande en originel pedagogisk teori; The study of sociology (1873; »Inledning till samhällsläran», öfvers. af V. Pfeiff 1880), som redogör för samhällsvetenskapens uppgifter och de egendomliga svårigheter af olikartad natur, som denna vetenskap har att bekämpa; trenne serier Essays, scientilic, political and speculative (1858, 1863 och 1868; ett urval i öfvers. af psevd. Robinson under titeln: »Behaget och andra uppsatser», 1888); The man versus the state (1884), en opposition mot utvidgandet af området för statsmaktens verksamhet och reglementerande; samt derjämte under biträde af flere fackmän ett stort samlingsverk, innehållande i tabellform uppställda redogörelser för de vigtigaste fakta, som tillhöra samhällsvetenskapen, Descriptive sociology, or groups of sociological facts (8 del., sedan 1867; under utgifn.).
S:s filosofiska system ansluter sig historiskt närmast till den engelska empirismen. Men under inflytande af Hamiltons och Mansels mera kritiska riktning har S. ej stannat vid Stuart Mills och Bains sensualism, utan höjt sig till en mera intellektualistisk ståndpunkt. Och, under det att flertalet bland de engelske filosoferna öfvervägande syssla med analys och detaljundersökningar, går hela S:s filosoferande ut på att genom alltomfattande syntes förena massan af analytiskt funna erfarenhetsfakta till ett enda helt. Dermed har han blifvit vår tids djerfväste filosofiske systembyggare. Och då han bygger sitt system på alltigenom naturvetenskapliga utgångspunkter och till princip har samma grundtanke som den, hvilken gjort Darwins namn odödligt, så har hans filosofi i så mycket träffat just det för vår tid utmärkande i skaplynne och åskådningssätt, att man lätt förstår hvarför han allmänt prisas såsom nutidsfilosofen framför alla andra. Filosofien är enligt S. den allt till ett helt sammanslutande kunskapen (»the completely-unified knowledge»). Ett dylikt systematiserande, enande arbete hafva de empiriska vetenskaperna hvar för sig att utföra inom sitt område. Filosofien är den unirversella disciplinen, som på sådant sätt enar allt. Den sysselsätter sig sålunda icke med några som hälst enskilda företeelser såsom sådana, utan har att uppsöka de universella lagar, som i sin ordning reglera de olika normer, som specialvetenskaperna hvar för sig upptäcka på sina skilda områden. Äfven filosofien handlar sålunda om det relativa. Det absoluta är nämligen enligt S. ovetbart. Detta ådagalägger han genom en kritisk redogörelse för förhållandet mellan religion och vetenskap. Han utgår dervid från att man aldrig får antaga, att af motsatta meningar den ena är fullkomligt sann, den andra alltigenom falsk. Hvarje osanning har tvärtom en själ af sanning. Och denna finner man genom att söka upp det, hvari de motsatta meningarna äro ense. Detta gäller ock om den äldsta, vanligaste och djupaste af alla meningsmotsatser, om den mellan religion och vetenskap. Det gäller då att finna den kärna af sanning, hvari dessa ytterst kunna förenas. Religionens grundfråga är den om verldens väsende och upphof; i förhållande dertill bilda enligt S. de praktiska lärorna blott senare tillsatser. Men vare sig religionen sökt lösa frågan om verldens upphof på ateistisk, panteistisk eller polyteistisk ståndpunkt, har den alltid kommit till något motsägande och ofattbart, ytterst beroende derpå att vi ej kunna fullt tänka ut tanken om en verklighet utan uppkomst. Blott i ett äro alla religioner sålunda ense, i hänvisningen till ett absolut mysterium, en yttersta grund, som af ingen menniskotanke kan fattas, utan blott genom ofullkomliga symboler för känslan antydas. Och på samma sätt förhåller det sig med vetenskapen. Äfven de högsta vetenskapliga begreppen blifva, om de fattas i absolut bemärkelse, sjelfmotsägande. Redan begreppet absolut grund innebär en motsägelse, ty grund är det, som står i relation till en följd, men absolut det, som alls ej står i någon som hälst relation. Allt vårt tänkande förutsätter dessutom, såsom Hamilton visat, ett jämförande och särskiljande af ett från ett annat; det, som såsom det absoluta ej skulle hafva något annat bredvid sig, blir derför, äfven om det finnes, för oss rent ofattbart. Hvad kraft och materia, rum och tid, subjekt och objekt äro i och för sig, derom kunna vi intet veta. Sålunda, den grundsanning, som innebär försoningen mellan tro och vetande, mellan religion och filosofi, är denna: allt vårt vetande är relativt och om det relativa. Der bakom ligger det absolutas för oss oupplösliga, om ock oförnekliga mysterium. Vi måste antaga, att det finnes såsom yttersta grund för allt; men hvad det är, derom kunna vi intet veta. Af oss fattbara bestämningar kan det ej ega. Och derför nekar S. det absolutas personlighet. Men denna förnekelse af en personlig Gud anser han ej innebära irreligiositet. Han menar nämligen ej, att den yttersta grunden skulle vara opersonlig, utan tvärtom något öfverpersonligt. Och derför anser han sin åsigt som den mest religiösa af alla: den enda, som på allvar söker befria gudsbegreppet från alla antropomorfismer. Om detta absoluta kan man väl ej ega något bestämdt vetande, men deremot en städse närvarande, obestämd känsla (»sense»), hvilken ligger till grund för allt vårt vetandes utveckling. -- Såsom vetenskap kan filosofien endast befatta sig med det vetbara, sålunda det relativa eller denna verlden. Den yttersta principen för dennas förklaring ser S. i läran om oföränderligheten af kraftens qvantum. Ingen kraft kan uppkomma ur intet eller förgås i intet. Kraftens bestånd (»persistence») är ett axiom för vår tanke, likaväl som den utgör naturvetenskapernas säkraste erfarenhetsrön. Deraf följer materiens oförstörbarhet, rörelsens kontinuitet, krafternas öfvergång i hvarandra, rörelsens riktning mot det minsta motståndet och dess rytmiska natur, d. v. s. lagarna för tingens beståndsdelar. Men vidare följa derur, då enskilda delar mottaga olika inflytelser af omgifningarna, såsom grundformerna för fenomenens sammanslutning, utveckling och upplösning (»evolution and dissolution»), S. utreder närmare, hvari dessa båda grundformer för all verklighet bestå. Först och främst innebär utvecklingen en koncentrering (»integration») af materia jämte förlust af rörelse; upplösningen tvärtom ett spridande (»disintegration») af materia och ökad rörelse. Himlakroppens uppkomst ur nebulosan, likaväl som samhällskroppens danande, exemplifierar huru ett aggregats förstelning åtföljes af af tagande inre rörelse; och tvärtom tilltagandet af inre rörelse leder till aggregatets upplösning. Men vidare ådagalägger all erfarenhet huru verkligheten börjar med ett obestämdt, homogent tillstånd, hvarur först sedan det specifikt bestämda, i särskilda moment organiserade utvecklas. Under det den materia, som bildar solsystemet, antagit en tätare form, har den också öfvergått från relativ likformighet till en ytterlig grad af mångformighet. Under loppet af sin utveckling från grodd till fullfärdig planta företer hvarje växt en liknande öfvergång från homogenitet till heterogenitet inom sig. Ett samhälles tillväxt i folkmängd och stadga åtföljes af en ökad arbetsfördelning och utbildande af olikartade samhällsorgan. Och detsamma gäller om språk, vetenskap, konst och literatur. Den andra väsentliga grundkarakteren i all utveckling består sålunda i en öfvergång från det obestämda och enkla till det bestämda och komplicerade. Och tydligen bör upplösningen innebära en motsatt öfvergång, ett återvändande till det mera elementära och kaotiska. -- Utveckling och upplösning utgöra ej blott stadierna i hvarje tings historia, utan ock i dess detaljers eller moments. Och derför finnas hos allt båda processerna samtidiga i hvarje ögonblick; men alltid gifves det ett differential-resultat i den ena eller andra riktningen -- och hvarje förändring, äfven om den blott består i en omflyttning af delar, utgör oundvikligen ett framsteg för den ena eller den andra processen. Men nu äro delarnas utveckling blott moment i det helas utveckling, och sålunda kan hela verldshistorien fattas såsom en enda universel utvecklingsprocess. Men hvarje utveckling når på en viss punkt sin kulmen och slår sedan om i upplösning. Så måste ock verldsutvecklingen i det hela en gång upphöra och efterföljas af verldsupplösningen. Denna förbytes enligt naturens lagar en gång åter i en period af utveckling -- och så i oändlighet. Före oss hafva funnits en oändlig serie af verldsbildnings- och verldsupplösningsperioder; efter oss skall ock följa en oändlig serie sådana. Det är den form, hvari vi få en antydande föreställning om det absolutas, den »okända realitetens» eviga lif. Med denna »allmänna filosofi», som finnes framställd i »First principles», anser S. sig hvarken vara materialist eller idealist. Med begreppen materia, rörelse och kraft, till former hvaraf han söker reducera allt, anser han sig nämligen alls icke hafva besvarat frågan hvad verkligheten ytterst är, utan blott lemnat relativa symboler, som uttrycka de allmännaste lagarna för verklighetens (det ovetbaras) framträdande för oss.
Inom biologien bestämmer S. lifvet såsom bestående i ett lämpande af det inre efter det yttre. För att ett lefvande väsende skall kunna bestå i kampen mot sina olikartade omgifningar, måste dess inre undergå en motsvarande differentiering för olikartade funktioner. För att utföra dessa måste varelsens byggnad erhålla motsvarande omgestaltning. Så uppstår den organiska strukturen såsom följd af den organiska funktionen. Men vid denna omdaningsprocess bibehåller alltid organismen i viss grad sin sjelfständighet. En sorts »organisk polaritet» gör sig gällande, så att hvarje del assimileras med det hela. Och under verksamhetens lopp tillväxer varelsen. Formen för hans lif blir derför utveckling. Och individens utveckling under lämpandet efter det yttre går sedan i arf till hans afkomma. Sålunda har S. redan före Darwin uppställt evolutionsteorien såsom grund för arternas uppkomst. Men han skiljer sig från Darwin derigenom att han antager förvärfda egenskaper ärftliga och derför tillmäter det »naturliga urvalet» en blott underordnad betydelse och i stället lägger hufvudvigten på den direkta utvecklingen genom arf. För denna åsigt har han särskildt lemnat naturvetenskapliga bevis i sitt senaste arbete, The factors of organic evolution (1887). Skapelseteorien underkastar han en skarp kritik och söker att genomföra en mekanisk, i stället för teleologisk, förklaring af lifsföreteelserna, under ständigt uppvisande, på grundvalen af jämförande anatomi och fysiologi, af de yttre orsakerna till det inres omdanande. Lifvets grad beror på den grad, hvari öfverensstämmelse uppnåtts mellan det yttre och det inre. Några fasta gränser kunna derför ej uppställas mellan naturens riken. -- I psykologien, som blott blir ett specialfack inom den allmänna biologien, uppvisas huru de fysiologiska fenomenen utan bestämd gräns öfvergå i de psykologiska. Dock antager S., att medvetandet är en kraft af helt annan art än allt annat. Hvad dess väsende är kunna vi lika litet veta som vi kunna besvara frågan om materiens väsende. Men på samma sätt som vi åstadkomma en förklaring af de materiella fenomenen genom antagandet af vissa enkla kroppsliga delar, atomerna, likaledes förklara vi de psykiska företeelserna genom vissa psykiska enheter (»units of consciousness»), hvilka vi symboliskt kunna förefalla oss såsom nervösa stötar eller hastiga intryck. Alla olikheter inom själslifvet kunna återföras till olika kombinationer mellan dessa andliga element. Och vi tänka oss dessas förhållanden efter analogier från det materiella området. Såsom krafter äro de nämligen likartade med alla andra krafter, i sin allmänhet sålunda äfven med de materiella, fysiska krafterna, och lyda samma allmänna lagar som dessa. Äfven medvetandet uppstår derför såsom ett lämpande af det inre efter det yttre. Och psykologiens uppgift är att följa själslifvets gradvis skeende utveckling, från de antydningar till psykiska företeelser, som kunna spåras hos infusionsdjurets reflexrörelser, ända upp till det menskliga snillets klara idéer och sjelfständiga viljeyttringar, under ständigt uppvisande af de kroppsliga förutsättningarnas och den yttre, omgifvande verklighetens kauserande betydelse. Denna uppgift fullföljer S. först på syntesens väg, sedan på analysens, med en stor rikedom af originella detaljiakttagelser. Hvad som förnämligast skiljer hans hithörande åsigter från de öfrige samtidige engelske psykologernas, en Mills, en Bains m. fl:s, är den tillämpning han äfven på detta område gör af evolutionsläran och ärftlighetens teori. Han erkänner en medvetandets aktivitet, som bearbetar erfarenhetsintryckens material, och anser, att det finnes vissa oupplösliga tankeförbindelser, som ej ega sin grund i individens erfarenhet; och han förklarar dessa såsom resultatet af föregående generationers erfarenhet, fortplantadt genom arf. Viljans frihet i vanlig bemärkelse förnekar han. Skilnaden mellan en ofri och en s. k. fri handling är blott den, att den senare framträder först efter det att den blifvit uppfattad af medvetandet. -- Pedagogiken utgör en tillämpning af psykologien. I afseende på undervisningens metod anser S., att denna skall värderas efter dess förmåga, att väcka en känsla af tillfredsställelse hos lärjungen. Barnets intellektuella instinkt är härvid mera beaktansvärd än våra förnuftsskäl. Då hvad som kallas de »första grunderna» inom de olika läroämnena ej är annat än abstraktioner, som icke till sin betydelse rätt kunna fattas annat än i samband med de enskilda fakta, hvaraf de utgöra en allmän uppfattning; så bör all undervisning gå ut från det enskilda, konkreta, och först derifrån småningom ledas öfver till allt allmännare och mera abstrakta lagar. Och vid denna öfvergång skall man icke låta lärjungen inlära ett på förhand uppgjordt system, utan, för att uppfostra honom till sjelfverksamhet, låta honom så mycket som möjligt sjelf upptäcka systemet. Värdet af de ämnen, som böra studeras, anser S. skola afgöras efter deras nytta för det menskliga lifvet; och den vigtigaste af alla kunskaper är derför fysiologien, som lär oss huru vi skola vårda vår egen kropp, och dernäst matematiken och de öfriga naturvetenskaperna, som anvisa medlen för vinnandet af lifvets nödtorft. Från denna ståndpunkt opponerar han sig mot den klassiska och humanistiska bildningen såsom en intellektuel lyx och anser naturvetenskaperna ej blott framför andra studier tankeutvecklande, utan äfven såsom de mest moraliskt och religiöst uppfostrande af alla ämnen. -- S:s etik är en sammansmältning af utilitarismen och evolutionsteorien. Äfven han söker ytterst härleda de sedliga begreppen ur den naturliga sträfvan efter lust och undvikandet af smärta, och han bestämmer den absoluta moraliteten såsom öfverensstämmelse med lagarna för det fullt utvecklade menskliga lifvet (»conformity to the laws of complete life»). Men hans åsigt skiljer sig från den vanliga utilitarismen derigenom att han ej anser den omedelbara nyttan såsom handlingarnas mål, utan nyttan för menskligheten i det hela. Dessa aflägsna motiv kunna leda vår vilja till följd af de i den riktningen gående tendenser, som vi genom arf erhållit från föregående generationer. På sådant sätt har den ursprungliga egoismen under utvecklingens gång alltmera trängts tillbaka af den för hela slägtet gagneliga altruismen. Och med naturnödvändighet skall derför utvecklingen en gång föra till en fullkomlig jämnvigt mellan slägtets fordringar och den enskildes drifter och dermed det moraliskt onda försvinna såsom en öfvervunnen ståndpunkt i mensklighetens historia. -- I öfverensstämmelse dermed står hans sociologi. Samhällets mål är intet annat än dess medlemmars välfärd. »Det finnes etiskt sedt intet annat berättigande för de månges underdånighet under de få än det, att derigenom de månges välfärd främjas». Statsmakten är ett nödvändigt ondt, som under egoismens stadier måste finnas för att skydda de enskildes rätt. Men i och med samhällets öfvergång från det krigiska tillståndet till den industriella samhällsformen, och samtidigt med altruismens utveckling hos individerna, minskas sferen för statens verksamhet och ökas individens sjelfständighet, ända till idealet af en allas fullständiga sjelfstyrelse. I denna socialismen rakt motsatta teori går S. så långt, att han till och med opponerar sig mot fattigvård och andra åtgärder, hvarigenom de svage och lidande samhällsmedlemmarna bispringas af det allmänna. Dermed inskränkas blott de gagneliga följderna af »kampen för tillvaron», hvari annars de svage skulle gå under och slägtet förädlas genom »det naturliga urvalet». I öfverensstämmelse med sin allmänna evolutionsteori gör sig i hela hans samhällsuppfattning den historiska synpunkten starkt gällande. Genom lagreformer och regeringspåbud kan i samhället föga uträttas; endast genom samhällsorganismens naturliga utveckling i det hela äro verkliga framsteg möjliga. Något återvändande till det s. k. naturtillståndet eller öfver hufvud till äldre ståndpunkter vill han naturligen ej veta af. Sålunda framhåller han t. ex. inom äktenskapsteorien monogamien såsom en afgjordt högre utvecklingsform än polygamien.
Äfven för den, som ogillar S:s metod med dess ständigt förekommande analogislut från den lägre verkligheten för förklaring af den högre, ega hans skrifter ett oskattbart värde genom den om en beundransvärd lärdom vittnande rikedomen på originelt uppfattade och klart ordnade erfarenhetsfakta, särskildt från naturvetenskapernas och etnologiens områden. Och äfven den, som anser den sanna verkligheten vara en annan och högre än den, hvarom S:s teorier handla, har mycket att inhemta af hans läror om den relativa verkligheten. Hans undersökningar bära ständigt prägeln af den sanne vetenskapsmannens opartiska pröfvande af skäl mot skäl. Hans stil är lugn och klar, men oftast något bred och tung. -- Någon egentlig filosofisk skola kan S. knappast sägas hafva bildat, men hans åsigter hafva deremot i mycket vida kretsar utöfvat ett djupt inflytande på den allmänna meningen i alla bildade land. -- Jfr H. Höffding, »Den engelske philosophie i vor tid» (1874), B. P. Browne, »The philosophy of Herbert S.» (s. å.), M. Guthrie, »On Spencers formula of evolution» (1879), »On Mr Spencers unification of knowledge» (1882) samt V. Norstrom, »H. Spencers åsigt om religionen» (Teol. tidskr. 1887) och »Grunddragen af H. Spencers sedelära» (Ups. univ. årsskr. 1889). S-e.