Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Sphagnaceae

Ämne: Växtdelar och botanisk morfologi · Växter och botanik

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 15 (1891), sp. 245–246 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Sphagnaceae Endl., hvitmossor, rödmossor, bot., en inom löfmossorna afskild nat. familj. Den första generationen l. förbrodden (proembryo) är bladlik, om den utvecklas på land, men trådlik, om utvecklingen sker i vatten. Den är en lägre form af stjelk och kan omedelbart i sin spets förlängas till en bladbärande stjelk; en sådan kan ock uppstå från förbroddens korta sidogrenar. En bålliknande stambildning förekommer aldrig hos hvitmossorna. Stjelken, som saknar rhizoider, utsänder regelbundet vid hvart 4:de blad en med små blad tätt besatt gren. Bladen äro odelade och sakna nerver. De äro sammansatta af 2 slags celler, dels smala, klorofyllförande, som bilda ett slags nätverk, samt dels i och omkring detta nätverk stora, klara, klorofyllfria celler, hvilkas väggar ofta hafva ring- eller spiralformiga förtjockningslager samt runda hål. Genom detta senare slags celler bortskymmes de förras gröna färg, så att mossan får på sin höjd en svagt grönhvit, men vanligen endast hvit färg, hos somliga arter öfvergående till rödaktig eller brunröd. Dylika stora klara celler bekläda äfven stjelkarna såsom ett slags bark. Det är genom hårrörskraften hos dessa celler, som vatten suges upp och ledes ut till de yttersta spetsarna af grenar och blad, hvarigenom hvitmossorna, då tillgång på vatten finnes, alltid äro vattenfyllda likt svampar. Fruktbildningen, sporgömmet, är en klotrund kapsel med mycket kort skaft, som till största delen är en bladlös förlängning af moderväxtens stjelk (ett »pseudopodium»), likasom hos Andreaeaceae. Kapseln öppnar sig med lock, saknar tänder (peristomium) och ring. Mössan (arkegoniet) brister oregelbundet och sitter till största delen qvar vid kapselns bas. Jämte större, grobara sporer finnas mindre, icke grobara. Sporerna äro aldrig blandade med springtrådar. Hvitmossorna, som utgöra ett enda slägte, Sphagnum Ehrh., med omkr. 17 arter i Sverige, bland hvilka Sph. cymbifolium Ehrh., Sph. acutifolium Ehrh. och Sph. cuspidatum Ehrh. äro de allmännaste i våra kärr, spela en ofantligt stor rol i naturens hushållning. De växa efter regeln i vatten, och genom den ofvannämnda anordningen af deras stora klara celler samt deras fortgående tillväxt äro de i stånd att bilda ett sammanhängande vattengenomdränkt täcke, på hvilket snart andra växter kunna finna fäste. De nedre delarna af mossorna bortdö snart, men multna icke bort, utan bilda hvad vi kalla torf, som slutligen helt och hållet fyller det vatten, der de växa. Denna torf tillgodogöres i stor skala såsom bränntorf till eldning, och under senare tid beredes fabriksmässigt af hvitmossorna s. k. torfströ, som genom sin porositet är det yppersta medel till att uppsuga och bevara alla flytande delar ur kreatursspillning till oerhörd vinst för landtbruket. Af ren, tät hvitmossetorf kan sågas skifvor, hvilka äro mycket använda till bottnar i insektlådor, emedan torfven är elastisk och säkert fasthåller en instucken insektnål. Jfr Hvitmossa. O. T. S.