Spiritualism

Spiritualism (af Lat. spiritus, ande), filos., betecknar i den nutida filosofiska literaturen vanligen detsamma som idealism (se d. o.), i motsats till materialism. Stundom skiljer man dock mellan båda uttrycken och betecknar då med idealism den åsigt, som fattar det sant varande såsom någon sorts andliga objekt, »tanketing» (t. ex. Platons idélära), samt med spiritualism den åsigt, som fattar det sant varande och särskildt substansen hos menniskan såsom anden eller subjektet såsom sådant (t. ex. Cartesius' åsigt). Inom den boströmska filosofiska skolan har termen plägat tagas i en ännu speciellare bemärkelse, nämligen såsom betecknande den idealism, som icke antager, att sjelfmedvetandet sjelf är substansen, utan som anser detta vara blott en egenskap hos eller yttring af något bakom liggande själsväsende, som i och för sig vore mer eller mindre obekant (t. ex. I. H. Fichte's åsigt). -- Spiritualist, anhängare af spiritualismen. Särskildt finnes inom den nutida franska filosofien en riktning, hvars anhängare pläga kallas spiritualisterna, »den spiritualistiska skolan», och som vid sidan af positivisterna äro huvudrepresentanterna för den nutida filosofiska forskningen i Frankrike. De hänvisa på Cartesius såsom sin främste föregångare och äro sjelfva närmast utgångna från den »psykologiska skolan» (Royer-Collard, Maine de Biran, Cousin och Th. Jouffroy). De hafva förnämligast inlagt förtjenster om studiet af filosofiens historia samt kriticerat materialism och positivism och filosofiskt försvarat teismen och pligtmoralen. Skolans förnämsta namn torde vara Bémusat, Saisset, Paul Janet, Adolphe Franck, Jules Simon och E. Caro. Se M. Ferraz: »Spiritualisme et liberalisme» (2:dra uppl. 1887). -- Spiritualitet, anderikedom, som yttrar sig i ovanligt lediga, qvicka uttryck. -- Spirituel, anderik, sinnrik, qvick. S-e.