Stämma, musikt. 1. Stämma (Fr. voix, Ital. voce, Eng. voice) kallas den menskliga sångrösten, som uppstår vid luftens utgång genom struphufvudet, i röstspringan, mellan båda stämbanden, medelst dessas svängningar, hvarvid ljudstyrkan beror på lufttrycket, tonhöjden på stämbandens spänning och timbren på strup-, mun- och näshålan ofvanför, hvilka verka liksom, ansatsröret i en tungpipa i orgeln. Man plägar indela menniskorösterna -- hvilkas sammanlagda omfång, med inräknande af undantagsfall, sträcker sig ända inpå 5 1/2 oktaver, från djupaste tonen hos en rysk katedralsångare (G1) till högsta tonen hos sångerskan Agujari (c4), i normala fall deremot på omkr. 4 oktaver -- uti sex arter, hvaraf tre manliga: bas, bariton, tenor, och tre qvinliga: alt, mezzosopran, sopran, hvilka skilja sig både till höjd och klang. Hvarje stämma har dessutom två till klangen olika register: bröströst och hufvudröst (stundom kallas de närmaste tonerna ofvanför bröströsten särskildt för mellanregister eller falsett), hvilka namn uppkommit af den fordom gängse irrläran att tonerna alstrades på olika ställen: i bröstet och i hufvudet. Äfven sedan det konstaterats, att alla sångtoner alstras på samma ställe, näml. i röstspringan, har den fysiologiska förklaringen på de olika registren varit mycket sväfvande, tills Mackenzie genom observationer med strupspegeln funnit, att den enda märkbara olikheten hos stämbanden vid bröst- och hufvudregistrets användning är, att deras svängande delar i senare fallet äro väsentligt förkortade.
2. Stämma (Fr. partie, Ital. parte, Eng. part) kallas ock hvart och ett af de utförande organen i ett tonstycke (t. ex. pianostämma, flöjtstämma). Efter sin olika vigt och for tillfället framstående rol delas de i hufvud- (obligata), stämmor och bistämmor, äfven i solostämmor och kör- eller ripienstämmor; efter sitt läge i öfver-, mellan- och understämmor. Om stämmorna i orgeln se Register. Reala stämmor kallas sådana, som hafva en sjelfständig gång, i motsats till mera osjelfständiga fyllnadsstämmor. Tonföljdens ordnande i en stämma (stämföringen) är underkastad vissa regler, dels enskilda, beroende på instrumentets natur, dels allmänna, af hvilka de vigtigaste äro en följd af »lex parsimoniae», sparsamhetens lag, som bjuder, att öfvergångar mellan olika ackord, särskildt i mellanstämmorna, skola ske i möjligast små tonsteg, att gemensamma toner skola ligga stilla o. s. v. A. L.