Stenkil

Stenkil, konung i Sverige och stiftare af en konungaätt, den stenkilska (1060--omkr. 1130), var son till Ragnvald från Vestergötland och Astrid, dotter till Njal Finsson Skjalge af Harald Hårfagres ätt. Han innehade jarlvärdigheten under konung Emund Gammal och var gift med dennes dotter. När med Emunds död omkr. 1060 Ynglingaätten utslocknade på manssidan, blef S., ehuru från Vestergötland, konung. Uppfostrad i den kristna läran, visade han sig redan som Jarl såsom denna läras gynnare, i det han beskyddade den beskickning från Bremen, hvilken med Adalvard d. ä. i spetsen infunnit sig hos konung Emund, men fördrifvits från tinget. Efter sin tronbestigning visade han samma intresse för de förut motarbetade förkunnarna af kristendomen, på samma gång han med klokhet och fasthet viste stäfja deras nit, der det visade sig alltför öfverdrifvit, såsom då biskop Egino i Lund och Adalvard d. y. i Sigtuna ville draga till Upsala och förstöra afgudatemplet, men deri hindrades af S. Hans politik var fredlig, och landet åtnjöt i det hela lugn, om man undantager ett infall i Götaland af Harald Hårdråde och några smärre oroligheter med Danmark, hvilka dock voro af mindre betydenhet. S. dog omkr. 1066 och efterlemnade sönerna Inge och Hallsten, sedermera konungar i Sverige. Hans stoft säges hvila i den s. k. Kungskullen i Viste härad, omkr. 30 km. vester öm Skara. Hans död blef tecknet till en långvarig fejd mellan de båda motsatserna kristendom och hedendom, mellan götar och svear. K. G. L.