Sida 247
Stengårdshult ...
obegränsade tillgångar finnas, bearbetas nu vid en ny anläggning, belägen vid Backa i Orsa socken i Dalarna. -- De vigtigare svenska sandstensbrotten ligga på Gotland, hvarifrån stor utförsel af slipsten eger rum, vid Helsingborg, nära Motala, på Kinnekulle m. fl. st. i Vestergötland samt i Orsa socken i Dalarna. -- Silurisk kalksten brytes och bearbetas i stor skala i Nerike, Vester- och Östergötland, i Skåne samt på Öland och Gotland. Användningen inom landet af sådan bergart till byggnadssten har under de senare åren tillväxt högst betydligt. I Visby tillverkas derjämte bijouterivaror af den färgrika s. k. gotlandsmarmorn samt försteningar ur densamma. Urkalksten tillgodogöres i ringa mängd vid Kolmårdens och Claestorps marmorbruk samt vid Vattholma i Upland. Bergslagernas rika tillgångar på vackra kalkstenar äro ännu obegagnade inom stenindustrien. -- Takskiffertillverkningen, som förr egde stor betydelse och drifvits i Vestmanland, Värmland, Dalsland, Bohus län och Småland, har under de senare åren gått tillbaka, så att flertalet brott nu äro nedlagda. Detsamma gäller om täljstenens användning till arkitektoniska prydnader och husgerådssaker. -- I Sveriges Geologiska undersöknings museum i Stockholm finnes en särskild afdelning, som omfattar dels oarbetade, dels bearbetade prof på råmaterial för både den svenska och utländska stenindustrien, och flere af nämnda institutions publikationer innehålla närmare redogörelser för densamma. Hj. L.
Steninge, socken i Hallands län, Halmstads härad. Areal 1,410 har. 607 innev. (1889). Annex till Harplinge, Göteborgs stift, Halmstads kontrakt.
Steninge, frälsesäteri i Husby-Erlinghundra socken, Stockholms län, är naturskönt beläget vid Mälarens vik Skarfven, 16 km. från Märsta jernvägsstation. Säteriet omfattar 22 1/3 mtl. Taxeringsvärde 413,600 kr. (1890). Den första kända egaren, fru Katarina till Steninge, omnämnes 1299. 1667 ärfdes S. af grefve Karl Gyllenstierna, enkedrottning Hedvig Eleonoras högtbetrodde man. Denne lät bygga det nuvarande slottet efter plan af Nic. Tessin. Genom köp öfvergick godset 1736 till generallöjtnanten Hans v. Fersen, grefve till Ljung, af hvars enka det förvandlades till fideikommiss 1747. Dess mest lysande tid torde hafva varit under riksrådet grefve K. R. v. Fersen, hvars grefvinna, född Lotta Sparre, var en af hofvets förnämsta prydnader, och af hvars döttrar tvänne af Kellgren besjungits i »Gratiernas döpelse». Mer än en gång hyste S. då Gustaf III:s lysande hof inom sina murar. En af dess senare egare var riksmarskalken Axel v. Fersen, det olyckliga offret för pöbelupploppet 1810. Öfver det ställe i parken, der hans stoft hvilade, innan det jordfästes i Riddarholmskyrkan, reser sig ett kapell i gotisk stil. Grefve August Gyldenstolpe, som genom gifte med Louise v. Fersen erhållit S., måste afträda det till deras gemensamme fordringsegare. Det inköptes då af major A. Adelsköld, och denne sålde det 1873 till friherre O. v. Otter, hvilken uppförde nya ekonomibyggnader och en storartad ladugård. 1887 köptes S. af grosshandlaren J. Bäckström. -- Slottet bär Tessins prägel; trappuppgången påminner om Drottningholms. En af flyglarna kallas Drottningflygeln efter Hedvig Eleonora, som ofta besökte stället. Man visar äfven ett rum, hvilket lär hafva bebotts af Karl XII som barn, och der hans svarfstol ännu förvaras. Park och trädgård upptaga en areal af omkr. 200 har.
Stenisk (af Grek. sthenos, kraft), sjukdom, som beror på öfvermått af kraft, Motsats: asteni (se d. o.). -- Adj. Stenisk.
1. Stenius, Jakob, d. ä., finsk prest och agronom, f. 1704 i Ulfsby socken, d. 1766 som kyrkoherde i Pielisjärvi i Karelen, vann stort rykte genom sina vidsträckta kärruttorkningar och odlingar, hvilket hos allmogen förvärfvade honom binamnet »Korpi-Jaakko» (Kärr-Jakob). S. framträdde äfven såsom agronomisk författare med en Kort underrättelse om kjärr och mossar samt deras nyttiande (1742). Såsom Augustin Ehrensvärds biträde deltog han ock någon tid i ledningen af strömrensningsarbetena i Björneborgs län. S. verkade jämväl för åtgärders vidtagande till gränsernas försvar i östra Finland, till beskattningens lämpligare ordnande och till församlingarnas sönderdelning i nämnda landsdel. Af ett häftigt och egensinnigt lynne, låg han ständigt i tvist med sitt domkapitel. A. G. F.
2. Stenius, Jakob, d. y., kallad »Koski-Jaakko» (Fors-Jakob), finsk parest och ingeniör, den föregåendes son, f. 1732, gjorde sig 1757, genom sin gradualafhandling om forsbyggnader så bemärkt, att han kort derefter kallades till ledare af de i Finland pågående forsrensningsarbetena. Prestvigd 1767, blef han faderns efterträdare som kyrkoherde i Pielisjärvi. På denna plats verkade han ifrigt för aftappning och sänkning af sjöar inom hans stora socken, så att vidsträckta landytor vunnos för odling. Svenska vetenskapsakademien gaf honom 1761 guldmedalj för en skrift om bästa sättet att befria ängar från mossa. I Pielisjärvi sockens landsförsvar under 1788--90 års krig hade S. en väsentlig andel. En tid förevitades honom, ehuru med orätt, att han stått i hemligt förbund med fienden. Han dog 1809. A. G. F.
Stenkalm, arkeol. Se Stenrose.
Stenkil, konung i Sverige och stiftare af en konungaätt, den stenkilska (1060--omkr. 1130), var son till Ragnvald från Vestergötland och Astrid, dotter till Njal Finsson Skjalge af Harald Hårfagres ätt. Han innehade jarlvärdigheten under konung Emund Gammal och var gift med dennes dotter. När med Emunds död omkr. 1060 Ynglingaätten utslocknade på manssidan, blef S., ehuru från Vestergötland, konung. Uppfostrad i den kristna läran, visade han sig redan som Jarl såsom denna läras gynnare, i det han beskyddade den beskickning från Bremen, hvilken med Adalvard d. ä. i spetsen infunnit sig hos konung Emund, men fördrifvits från tinget. Efter sin tronbestigning visade han samma intresse för de förut
Källa: Project Runeberg ·
