Sida 129
Spiess ...
Spiksmide. Se Spikhammare.
Spiktramp. Se Hoflidanden.
Spillkråkan, zool. Se Hackspettslägtet.
Spillmark, kamer., det afdrag i vigt, som vid leverering af vissa norrländska räntepersedlar (smör, talg, kött m. m.) egde rum för spillning under transporten till levereringsorten. Beräkningen af spillmarker upphörde i sammanhang med 1855 års ränteförenkling. Kbg.
Spillånga, zool. Se Långa.
Spilträ (spilträstunna), äldre svenskt rymdmått för torra varor, innehöll 48 kannor = 1,26 hl. Det nyttjades till salt kött och fisk, packadt salt, packadt mjöl, beck och tjära.
Spina, Lat., egentl. tagg; ryggrad. -- Spina bifida, med., klufven ryggrad, en medfödd öppning i ryggradskanalen, vanligen i den nedre delen, hvarigenom de med cerebrospinalvätska fyllda ryggmärgshinnorna tränga ut och bilda en svulst, i de flesta fall betäckt af huden. Åkomman har många grader, från en smal, kort springa till en lång bred öppning, som skiljer äfven främre delen af ryggkotorna. Någon gång ligga äfven ryggmärgshinnorna blottade, utan betäckning af hud. I de svårare fallen är fostret dödfödt eller dör snart efter födelsen. Endast de lindrigaste fallen äro förenliga med lifvets bestånd, vanligen blott för en kortare tid. Operation af svulsten, som stundom kan blifva af ett barnhufvuds storlek, medför vanligen hastig död genom ryggmärgshinneinflammation. -- Spina venosa, med., föråldradt namn för inflammatoriska, skrofulösa eller syfilitiska uppdrifningar af fingrar och tår med eller utan caries och nevros i benen. F. B.
Spinacia, bot. Se Spenat.
Spinal (Lat. spinalis, af spina, ryggrad), hvad som har afseende på ryggraden eller ryggmärgen. -- Spinalapoplexi, med. Se Ryggmärgssjukdomar. -- Spinalganglier, anat. Se Ganglion. -- Spinalirritation, med., ryggmärgsretning, en term, som användes mera förr än nu, betecknande en grupp af symtom, som förekomma i synnerhet hos svaga, bleksigtiga, nervösa qvinnor, utan att man som grund för dem kan antaga någon anatomisk förändring af ryggmärgen eller dess hinnor, utan snarare måste betrakta dem som en s. k. funktionel förändring, en ryggmärgsnevros. De vanligaste tecknen äro ömhet och värk vid tryck på ryggkotorna, i synnerhet bröstkorgens. Vissa punkter på ryggraden äro stundom så känsliga, att man med hårdt tryck på dem kan framkalla epileptiforma anfall. Sitter ömheten i öfre delen af ryggmärgen, utstråla smärtorna mot hufvudet, armarna, halsen och bröstet; sitter den längre ned, uppträda smärtor i magen och nedre extremiteterna; alltefter affektiohens säte inställa sig äfven kräkningar, hjertklappning, andnöd, hicka, förstoppning, svårighet att kasta vatten, svaghet i armar eller ben, aptitlöshet, sömnlöshet, ängslan, oro m. m. Åkomman beror oftast på nervöst anlag, blodbrist och bleksot, kraftuttömning, öfveransträngning, sorg m. m. och botas genom hvila, stillhet, jern, kina, fosfor, stärkande föda, frisk luft, bad, elektricitet m. m. -- Spinalsystem, sammanfattningen af ryggmärgen och samtliga från densamma utgående nerver. F. B.
Spindel, mek., en benämning, som ofta gifves åt en axel eller en annan roterande del i en mekanism, t. ex. åt axeln till oron i fickur, åt den axel i en borrmaskin, som står i omedelbart samband med borret, åt den axel i en svarfstol, hvars ur dockan framskjutande del, spindelhufvudet, är så inrättadt, att arbetsstycken af olika slag dervid kunna fästas, åt de axlar vid spinnmaskiner, som uppbära rullarna för den spunna trådens upplindning o. s. v. G. R. D.
Spindelaporna, zool. Se Klängaporna.
Spindeldjur, spindlar, Arachnoidea, zool., en klass tillhörande typen leddjur (se d. o.). De andas liksom insekter och tusenfotingar genom luftrör (trachéer), hvilka dock på mångahanda sätt kunna vara ombildade till s. k. lungsäckar, d. v. s. ihåliga blad, hvilka liksom bladen i en bok ligga i stort antal bredvid hvarandra; endast de lägsta spindlarna sakna särskildt andedrägtsorgan och andas genom huden. Från insekter och tusenfotingar skiljas alla spindeldjur lätt dels derigenom att å kroppen, hvars form i öfrigt är mycket vexlande, hufvud och bröst äro sammanväxta till ett stycke (cephalothorax) dels derigenom att de äro utrustade med fyra benpar. Abdomen är än klotrund och bildad af ett enda stycke, än långdragen och ledad, än fullständigt sammanväxt med cephalothorax. Karakteristisk är vidare reduktionen af hufvuddelen, som städse saknar pannspröt (antenner) och blott bär två till tuggredskap ombildade benpar. Nervsystemet utgöres hos de lägre (qvalsterdjuren) af en gemensam, svalget omgifvande massa; i regeln finnes dock en tydlig skilnad mellan hjerna (öfre svalgganglier) och bukmärg. Ögonen äro aldrig facettögon som hos andra leddjur (jfr Insekter), utan orörliga punktögon, till antalet vexlande emellan 2 och 12. Hörselorgan hafva hittills ej blifvit påvisade, men väl särskilda känselorgan. Med undantag af Tardigrada (se nedan) äro alla spindeldjur skildkönade. Man indelar spindeldjuren i följande ordningar.
I. Tungmaskar (Linguatulida). Dessa djur har man länge ansett vara inelfsmaskar, och endast en mera detaljerad undersökning, särskildt af ungdomsformerna, har kunnat ådagalägga deras verkliga slägtskapsförhållanden. Det är det parasitiska lefnadssättet, som gifvit dessa spindeldjur en masklik, ringlad kropp, hvars största del motsvarar de högre spindlarnas abdomen (se fig.). Mundelar saknas hos det fullt utvecklade djuret helt och hållet. De fyra i munnens närhet befintliga hakarna (k) äro rudimentära rester efter lika många ben, motsvarande de vanliga spindlarnas två bakre benpar. Särskilda andedrägtsoch blodomloppsorgan saknas. Hannarna äro mycket mindre än honorna. Den vanliga
Källa: Project Runeberg ·
