Sida 512
2. Sverdrup, Johan
tog der med utmärkelse filologisk ämbetsexamen 1798. Efter att sedan ett och ett halft år hafva studerat i Göttingen blef han 1799 öfverlärare vid Kristiania katedralskola, men flyttades 1803 till Köpenhamn för att der intaga samma ställning samt blef äfven anställd som adjunkt i grekiska vid universitetet derstädes. 1805 blef han derjämte lärare i historia vid det pedagogiska seminariet och utnämndes s. å. till professor i grekiska vid Köpenhamns universitet. Den 16 Jan. 1813 blef han professor i samma ämne och öfverbibliotekarie vid det nyupprättade Kristiania universitet, som några månader senare började sin verksamhet. S. var således bosatt i Norge, då man der mottog underrättelsen om Kiel-freden, och han blef en af de män, som prins Kristian Fredrik tillkallade vid mötet på Eidsvold d. 16 Febr. 1814. Han var der en af dem, som ifrigast höllo på, att prinsen icke i kraft af sin arfsrätt kunde bestiga tronen, och denne lät af S. och flere andra öfverbevisa sig, hvarefter Norges oafhängighet förklarades och en riksförsamling inkallades till Eidsvold d. 10 April. S. hörde sedan till prinsens ifrigaste anhängare; till riksförsamlingen hade han tillsammans med generalauditör Bergh inlemnat ett utkast till grundlag, och han blef der en af ledarna för prinsens parti, som efter den af Kristian Fredrik i Febr. visade fogligheten ansåg sig förpliktadt att snarast möjligt bringa grundlagsarbetet till slut och få prinsen vald till konung. S:s eget deltagande i utarbetandet af grundlagen var mycket ringa; af ojämförligt större betydelse var det inflytande hans personlighet utöfvade, då det gällde att sammanhålla prinsens parti som flertal i församlingen. I Aug. tillkallades han vid de förhandlingar, som ledde till konventionen i Moss, och ville då hafva kriget fortsatt. Sedermera spelade han blott för en kortare tid en politisk rol, nämligen då han 1818 och 1824 var vald till stortingsman för Kristiania; men denna hans verksamhet har icke efterlemnat många spår. 1831 blef han professor i filosofi i stället för i grekiska. 1841 tog han afsked som professor, 1845 som öfverbibliotekarie. Han dog i Kristiania d. 8 Dec. 1850. Vetenskaplig författareverksamhet utvecklade han endast i ringa grad. I Norge har emellertid hans namn alltid varit mycket ansedt, kanske hufvudsakligen på grund af hans deltagande i Eidsvoldsmötet, hvilket i Henrik Wergelands konstitutionshistoria skildrades såsom om S. hade varit den ende man, som vid detta möte hade utöfvat något inflytande på Kristian Fredriks hållning. Y. N.
2. Sverdrup, Johan, norsk statsman, en af det norska statslifvets mest framstående män, den föregåendes brorson, föddes d. 30 Juli 1816 på Jarlsbergs gård, som då förvaltades af hans fader, Jakob S., senare grundläggare af Norges första landtbruksskola på gården Sæm (vid Tönsberg), der sonen Johan växte upp. Moderlös vid fyra års ålder, fick han tillsyn af sin faster Elisabet Birgitta S., hvars entusiasm för franska revolutionens grundsatser tidigt öfvergick på gossen. Hufvudsakligen förberedd af privata lärare, tog S. 1833 studentexamen, hvarefter han egnade flere år åt humanistiska studier och fotvandringar i Norge, omvexlande med juridiska examensstudier. Efter aflagd juridisk ämbetsexamen 1841 anställdes han som biträde hos en häradshöfding i Telemarken. 1844 gifte han sig, köpte hus i Laurvik och egnade sig åt advokatyrket, först medlem i en större advokatfirma i Kristiania, från 1851 med sjelfständig verksamhet. Under dessa år hade han kommit i nära beröring med arbetarebefolkningen i Laurvik och af staden erhållit åtskilliga kommunala uppdrag, och vid 1850 års val till stortinget uppsattes han som kandidat samt segrade vid valet. Dermed var hans framtidsbana öppnad; hans biografi åren 1851--89 sammanfaller med Norges politiska historia.
S. slöt sig inom stortinget till den gamla, bondeoppositionens spillror, ledda af O. G. Ueland, och skapade af dessa spillror en ny »liberal» opposition, som storting efter storting växte i betydenhet och slutligen efter väldig kamp genomdref »parlamentariskt styrelsesätt» för Norge. Striden gällde å ena sidan utvidgande af stortingets maktbefogenhet, under det motståndarna framhöllo regeringens motståndskraft mot stortinget såsom hufvudsaklig betingelse för statslifvet. Derför öfvergick frågan om statsrådens tillträde till stortingets förhandlingar från regeringens önskemål till oppositionens kraf, och striden derom hotade slutligen, att spränga konstitutionen. 1851 förelåg regeringens förslag om statsrådens tillträde; det fann i S. en kraftig motståndare, på alldeles samma grunder som sedermera anfördes af regeringen: S. sade 1851, som regeringen 1880, att frågan icke borde lösas ensam utan i förbindelse med »gjennemgribende forandringer i vort hele valgsystem og i flere andre af grundlovens speciele bestemmelser;» förfäktarna af förslaget, sade han, »ville gjöre vor statsforfatning til en ganske anden, end den nu er i sit system». Deremot röstade han för ett annat förslag, att genom ändring i stortingsreglementet möjliggöra statsrådens närvaro vid stortingsförhandlingarna, en utväg, som också antogs af tinget, men icke erhöll kunglig sanktion, hvilken S. uttryckligen påstod den icke behöfva.
Så fortgick, år efter år, den underliga striden, byråkratiens strid emot demokratien -- Johan Sverdrups strid emot Fredrik Stang. Under tiden kände bondepartiet sig allt starkare, icke blott genom växande medlemstal, utan ock genom tilliten till S:s eminenta talaretalang. Han kunde bryta en lans med den högre administrationens och bildningens män helt annorlunda framgångsrikt än tidigare oppositionsmän. Och han nöjde sig med chefskapets yttre attribut och främsta platsen i debatten, utan att alltför mycket lägga sig i de verklige ledarnas arbete.
En annan hufvudsaklig reform, förbunden med Johan S:s offentliga lif, är jurydomstolars införande i Norge. Stortinget 1854 nedsatte en komité för att efter stortingets slut utarbeta förslag till juryfrågans lösning och valde S. till medlem af denna komité. Derför uppehöll
Källa: Project Runeberg ·
