Sida 781
Temasight ...
den urgamla italiska eller etruskiska anordningen (fig. 10). Helgedomen höjer sig äfven här från en hög, murad underbyggnad, men denna är tillgänglig endast från framsidan, ej såsom den grekiska från alla fyra sidorna. Grundplanen närmar sig mera qvadraten: bredden förhåller sig till djupet som 5 till 6. Den bakre hälften af denna yta upptages af det s. k. posticum med en eller tre i bredd liggande cellor (t. ex. Jupiterstemplet på Capitolium med sidocellor för Juno och Minerva). Den främre delen utgöres af en öppen, rymlig förhall, prostasis, af 2 till 3 kolonners djup. Stundom fortsättes förhallen såsom en öppen kolonnad på ömse sidor om cellan, men ej bakom densamma. Till följd af den proportionsvis större bredden måste äfven taket göras högre och tyngre än i det grekiska templet. Dessa former kombinerades på flere sätt med de grekiska. Så visar Pantheon i Rom en rund, sluten cella af väldiga dimensioner, med en framför densamma lagd djup förhall af 8 kolonners
11.
bredd och tre kolonners djup, delad i tre skepp, af hvilka det mellersta leder fram till hufvudingången och de andra sluta i fordom statyprydda nischer 12. (fig. 11). Formapparaten är för öfrigt i det hela densamma som inom den grekiska konsten, ehuru med de förändringar, som voro en följd af den fortgående stilutvecklingen (se Pelareordning). Under den senromerska kejsaretiden framträda afvikande former, t. ex. i Palmyra, men äfven i sjelfva Rom (Venus' och Romas dubbeltempel, egentl. två, med baksidorna sammanbyggda tempel). Fig. 12 visar grundplanen och fig. 13 fasaden till ett romerskt tempel, det s. k. Maison carrée, i Nîmes (se d. o.). Öfver hufvud spelade under denna tid tempelbyggnaden ej längre den ledande rollen; denna öfvertogs i stället af palatset, basilikan, teatern och andra byggnader för offentliga ändamål. -- Den kristna kyrkan leder ursprungligen sitt upphof från andra byggnadsformer,
13.
och det var först under renaissancen, som det antika tempelmotivet åter började framträda i den kyrkliga och jämväl i den profana konsten. Upk.
Tempel, Abraham van den, holländsk målare, f. 1621 (?) i Leeuwarden, d. i Amsterdam 1672, var lärjunge af sin fader, Lambert Jacobse, samt af Joris van Schooten i Leiden, der han 1648 blef mästare och till 1660 tidtals var målaregillets dekan. Sistnämnda år flyttade han till Amsterdam, der han som porträttmålare t. o. m. täflade med van der Helst i lugn och förnäm uppfattning, god modellering och omsorgsfullt utförande af stoffet. Ett egendomligt fel anmärkes dock hos honom: alla hans figurer hafva samma blick, och derpå igenkännas ock hans arbeten lätt. Hans bästa bilder tillhöra tiden efter 1660. Till dem höra karakteristiska porträtt och porträttgrupper i Leiden (ett »regentstycke» från dess barnhus), i Kassel, i Rotterdam och Haag, i Hamburg och Berlin. c. R. N.
Tempelbröder. Se Tempelherrar.
Tempelcreutz [-kröjts]. Se Reuterholm 3.
Tempelföreningen. Se Tempelsällskapet.
Tempelherrar, Tempelbröder, Tempelriddare (Lat. templarii; militia Christl ordinis templi; Fr. les templiers), kallades medlemmarna af en bland de ryktbaraste andliga riddareordnarna under korstågen. Orden stiftades 1118 af tvänne vapenbröder till Gottfrid af Bouillon, Hugo af Payens, ordens förste stormästare, och Gottfrid af S:t Omer, hvilka då jämte 6 andra riddare inför patriarken af Jerusalem i den »ljufva Guds moders» nanm aflade de vanliga munklöftena (om kyskhet, lydnad och fattigdom), men dessutom lofvade att beskydda pilgrimer på deras färder till de heliga orterna, hvilket gaf upphof till ordens krigiska verksamhet. Till en början underhöllos ordensbröderna med almosor, af bl. a. Johannitorden, hvilken stiftarna förut skola hafva tillhört; men redan 1118 upplät konung Balduin af Jerusalem åt dem en del af sitt palats, hvilket ansågs vara
Källa: Project Runeberg ·
