Sida 173
Stafylorafi ...
Stafylorafi (af Grek. stafyle, drufva, och rhafe, söm), kir., benämnes den operation, hvarigenom en medfödd eller förvärfvad klyfning af gommen hopläkes. Operationen består deri att klyfningens kanter genom inskärning beröfvas sin betäckning, hvarefter sårytorna medelst hopsyning (hopfästning med s. k. suturer) tätt förenas med hvarandra, sedan de blifvit väl rengjorda och desinfekterade, på det att de genom »adhsesiv inflammation» må kunna sammanväxa och klyfningen af gommen sålunda försvinna. Denna operation kallas äfven ibland stafyloplastik. O. T. S.
Stafylotom (af Grek. stafyle, drufva, tungspen, och temnein, skära), kir., ett slags knif med kort klinga i spetsen af en längre icke skärande del, med hvilken man kan rista i gomseglet och i tungspenen, utan att löpa fara att derunder såra tungan. O. T. S.
Stag, sjöv., de tåg, som stötta master och stänger för-ifrån (framifrån). Stagen benämnas efter de master och stänger de tillhöra: fockstaget, hvilket jämte sitt hjelpstag, fockebogstaget, stöttar fockmasten, storbramstaget, som stöttar storbramstången o. s. v. Att medelst stagen gifva en mast eller stång sitt rätta fall (lutning) kallas att staga. Se Tackling. R. N.
Stag-apa. Se Apa, sjöv.
Stagfock, sjöv., ett trekantigt segel, hvilket löper på fockstaget. Detta segel finnes på de flesta fartyg och båtar. Se Segel och Stormsegel. R. N.
Stagg, bot. Se Nardus.
Stagira (Grek. Stageira), stad i Macedonien, anlagd 656 f. Kr. på Chalcidiska halfön, vid Strymoniska viken. S. är bekant som Aristoteles' födelseort. -- Stagirit, benämning dels på Aristoteles, dels på anhängare af hans lära.
Staglik, sjöv., ett stagsegels »främre» lik, eller det lik, som kommer att sitta vid staget l. lejdaren. Se Lik 2. R. N.
Stagnation (af Lat. stagnum, stillastående vatten, som ej har aflopp), stillastående, stockning. -- Stagnera, vara stillastående.
Stagnellus, Erik Johan, skald, föddes d. 14 Okt. 1793 i Gärdslösa prestgård på Öland. Fadern var professorn och kyrkoherden i Gärdslösa, sedermera biskopen i Kalmar stift M. Stagnelius, och modern var Hedvig Kristina Bergstedt, kyrkoherdedotter från Södermanland. Farfaderns broder var den som vitterhetsidkare bekante J. Stagnell.
S. uppväxte i sitt föräldrahem, hvars vackra omgifningar redan tidigt gjorde djupt intryck på hans sinne, och i hvilket han erhöll en omsorgsfull undervisning, tills han vid aderton års ålder sändes till Lunds universitet. Kort efter sin studentexamen begaf han sig emellertid till Upsala, i Febr. 1812, och tog der kansliexamen 1814. Om hans kortvariga universitetslif vet man blott, att det var utmärkt för mycken stadga, ovanlig flit och en ännu mera ovanlig torftighet i lefnadssätt. Skald var han redan då, fastän ingen derom egde kunskap; först efter hans död upptäcktes det, att han redan som nyblifven student hade, utom en mängd lyriska dikter, författat tvänne episka af ganska stort omfång. Efter att i Stockholm 1815 hafva blifvit inskrifven i konungens kansli tjenstgjorde han i ecklesiastik-expeditionen, der han 1818 blef kopist och 1822 kanslist. I hufvudstaden lefde han i ytterst stor tillbakadragenhet, delande sin tid mellan ämbetsgöromålen och sin diktning. »Han lefde som en ensling, såg ut som en vilsekommen och gick omkring som en skugga.» Den hypokondri, som följt honom från barndomen, och som egde sin grund i ett organiskt hjertfel, befann sig i starkt tilltagande och urartade stundom till de svåraste plågor. Sedan han för sin helsas skull från hösten 1821 till midten af 1822 vistats i sitt föräldrahem i Kalmar och derunder tyckts hafva vunnit krafter och mera spänstighet i lynnet, inställde sig dock efter hans återkomst till Stockholm med fördubblad styrka det forna svårmodet, underhållet af de fysiska plågorna. För att döfva båda tillgrep han numera med ständigt ökade satser det opiat, som hastigt undergräfde hans organism. Han dog d. 3 April 1823.
Af sina poetiska arbeten har S. sjelf från trycket anonymt utgifvit endast: Vladimir den store, skaldedikt i tre sånger (1817), Liljor i Saron, teosofiska diktningar (3 h., 1821--22, hvarmed följde den dramatiska dikten Martyrerna), samt Bacchanterna eller fanatismen, sorgspel (1822). Dertill har han inför allmänheten erkänt sitt författareskap blott till en enda dikt: den af Svenska akademien 1818 belönade Sång till qvinnorna i norden. Allt det öfriga af hans diktning har tillsammans med dessa arbeten först efter hans död samlats och utgifvits i åtskilliga upplagor: af L. Hammarsköld, hvars upplaga fulländades 1826 och å nyo utkom 1830--33, af P. A. Sondén 1836, af bokförläggaren Ph. I. Meyer 1851--52, i »Skillingsbibliotek af svenska klassiker» 1853 samt af C. Eichhorn 1868 och 1881, hvilken med ledning af hans egna handskrifter företagit en grundlig granskning och förnyelse af texten. Vidare utkom 1882 en samling »Outgifna skaldestycken». På tyska hafva utgifvits: Gesammelte werke (6 bd, 1851, öfvers. af K. F. L. Kannegiesser) samt enskilda öfversättningar af Vladimir (af O. Berg 1828), Martyrerna (1853, af L. Carus), Visbur (1867, af E. Ziehen) och en del lyriska stycken (af Willazen, F. O. v. Nordenflycht, E. Lobedanz m. fl.); på franska: Albert och Julia (af Léouzon-le-Duc, 1846, 1853), Martyrerna (af L. Boutillier 1855) m. m.; på finska: Martyrerna (af M. Kiljander 1848); på latin: Vladimir Magnus (1840--42, af P. J. Peterson) och Bacchaj (1874, af C. A. Fahlerantz).
Hans äldsta större arbete har visat sig vara den ofulländade episka dikten Gunlög (1812--13). Trots enskilda skönheter och det mästerskap i formen, hvaröfver skalden redan der förfogar, har han dock ej träffat eller vetat bibehålla den rätta sagotonen. Denna ton tyckes han alls icke ens hafva eftersträfvat i den ur den yngre nordiska sagan uppsprungna romantiska dikten Blenda -- sannolikt författad kort efter Gunlög --, hvilken dikt väl fängslar genom sin friskhet och sin lediga diktion samt erbjuder icke få leende taflor af en godmodig naivetet, men i sin
Källa: Project Runeberg ·
