Sida 240
Stenbock ...
sålunda i opposition till Bengt Oxenstierna. Karl XII hyste för S. lika stor ynnest som hans fader. 1702 intog S. främsta platsen inom den afdelning af rådet, som utgjorde konungens högsta domstol. Han dog d. 15 Aug. 1705. S. var utmärkt för ett klart förstånd, godt minne och behagligt umgängessätt, hvilket jämte en ståtlig gestalt och mycken skicklighet i ridderliga idrotter gjorde honom omtyckt af alla. Sina åsigter uttalade har oförskräckt i rådkammaren, äfven när de stredo mot konungens. A. B. B.
9. Stenbock, Magnus Gustafsson, grefve, fältmarskalk, den föregåendes son, föddes d. 12 Maj 1664. Han studerade 1678--82 vid Upsala universitet, der han utvecklade sina naturliga anlag för vältaligheten och matematiken samt förvärfvade mästerskap i svarfning. 1683 reste han öfver Holland, der han utnämndes till fänrik vid grefve Gustaf Carlsons regemente, till Paris, der han studerade i 14 månader. 1685 återkom han till Holland, men tog 1687 afsked ur holländsk tjenst och utnämndes s. å. till kapten vid Maur. Vellingks regemente i Stade. 1688 blef han major vid Nils Bielkes regemente. S. hemkom 1689, men drog snart åter med de svenska hjelptrupperna ut i holländsk tjenst, utmärkte sig i slaget vid Fleurus 1690 och inlade stor berömmelse genom att 1692, trots fiendens häftiga eld, föra en flotta uppför Rhen in i Neckar. 1693 blef han generaladjutant hos markgrefve Ludvig af Baden och s. å. kejserlig öfverste samt erhöll 1694 en pension af 2,000 riksdaler af kejsaren, som dels använde honom i kriget, dels i beskickningar till andra furstar. 1697 utnämndes S. af förmyndareregeringen till öfverste vid ett tyskt regemente och kommendant i Wismar samt blef 1699 öfverste vid Kalmar regemente och 1700 vid Dalregementet. Med detta deltog han i landstigningen på Själland 1700 och i slaget vid Narva s. å., hvarunder han kommenderade venstra flygelns andra angrepp och tvang 11,000 man att sträcka gevär, men sjelf blef sårad. S. å. utnämndes S. till generalmajor. Under polska fälttåget muntrade han emellanåt konungen med sitt sprittande snille och sina roliga infall. Vid öfvergången af Düna d. 9 Juli 1701, i slaget vid Klissov d. 9 Juli 1702, vid öfverrumplingen af Krakov d. 31 Juli s. å. inlade han stor förtjenst. 1702 fick S. ledningen af krigskommissariatet och afgick på hösten s. å. med en mindre kår till Galizien för att indrifva penningar och förråd till krigshärens underhåll samt hade dervid konungens befallning att »på allt sätt bry, ravagera och förderfva August II:s anhängare». Han kämpade med utmärkelse i drabbningen vid Pultusk d. 21 April 1703 och intog d. 3 Okt. s. å. Thorn, der han blef guvernör; 1704 blef han, jämte det han bibehöll Dalregementet, öfverste för ett af honom upprättadt dragonregemente. 1706 utnämndes han till general af infanteriet och generalguvernör i Skåne. I denna senare egenskap egde han rikt tillfälle att afskafta missbruk, hämma oordningar, afhjelpa klagomål och lindra betryck. Vid underrättelsen om de danska krigsrustningarna satte S. fästningarna i försvarstillstånd. Efter danskarnas landstigning i Skåne i Nov. 1709 skyndade S., för svag att möta fienden, upp till Vexiö, som han bestämt till mötesplats för de nyuppsatta regementena; i Febr. 1710 inryckte han med en litet öfvad och illa utrustad här i Skåne, men slog det oaktadt den danska hären i grund vid Helsingborg d. 28 Febr., hvarpå Skåne utrymdes af fienden. 1710 blef S. kungligt råd, och från 1709 förrättade han sysslan som kansler för Lunds universitet, dock utan att bära namnet. 1712 blef han fältmarskalk. Hufvudsakligen genom hans brinnande nit och stora personliga inflytande var det, som man lyckades att i Sept. 1712 utrusta och öfverföra en här af 9,000 man till Tyskland. För att icke instängas af fienden i Stralsund och bättre kunna proviantera hären inryckte S. i Mecklenburg, slog danskarna d. 9 Dec. 1712 vid Gadebusch, drog sig derpå in i Holstein, brände vid årets slut Altona och tvangs slutligen, hårdt ansatt af fiendens öfvermakt, att innesluta sig i Tönning, der han, öfverväldigad af hunger och brist, nödgades dagtinga d. 6 Maj 1713. Sina följande år fick S. tillbringa i ett snart tämligen hårdt fängelse, hvars svårigheter han sökte lindra genom målning och handarbeten. S. dog d. 23 Febr. 1717. Krigare, statsman, vältalare, skald och konstnär, har han djupt hugfäst sitt minne i svenska folkets hjertan, och som en redlig fosterlandsvän och en hängifven undersåte har han inskrifvit sitt namn i häfderna. Hans mod bestod alla prof, och hans trohet öfvervann alla hinder. Hans skaldestycken utgåfvos i Hansellis samling 1878. A. B. B.
Stenbocken, Capra ibex, zool., art tillhörande getslägtet (se d. o.). Hornen äro svagt
skärformigt böjda, i tvärsnitt fyrkantiga, med afrundade hörn, försedda med rundade
Källa: Project Runeberg ·
