Sida 172
Stadsjord ...
spiror, beroende i hufvudsak derpå att hvar och en af de i grundplanen angifna delarna äfven utåt framträder med en viss sjelfständighet. Kärnan utgöres alltså af långhusets midtskepp, hvars branta kroppåstak, ofta krönt af en hög
takryttare, beherrskar det öfriga. Mot midtrummets öfre vägg stödja sig de omgifvande sidoskeppens pulpettak, och i ö. sluta sig härtill koret och korrundeln med sina lägre tak och spiror. Längst ned kommer löpgången med sitt pulpettak, med de framspringande gafvelkrönta portalbyggnaderna och med de små öppna bågställningarna, som resa sig från en bröstning. Mängden af vinklar och profiler ökas stundom ytterligare derigenom att portalernas gafvelrösten upprepas både å sidoskeppens och midtskeppets, någon gång äfven å korets takfall. -- Ljusöppningarna äro deremot få och små. Väggar och tak äro klädda med grof, huggen spån, lagd som fjäll, indränkt med tjära eller mörk af ålder. Från gafvelspetsarna framspringa rygg, åsbjelkarnas förlängningar, groft tillskurna i underliga former, djurhufvud o. d. Men f. ö. inskränker sig den arkitektoniska orneringen dels till de nämnda bågställningarna å löpgången, dels till rika sniderier, som pryda portalerna och deras närmaste omgifning. I de äldsta byggnaderna bära dessa sniderier ännu den yngre jernålderns karakter; senare framträda de romanska formerna. Intrycket af det hela är allvarsamt, tungt, på samma gång som fantastiskt, men den likhet, som man velat finna med vissa österländska byggnadsformer, är säkerligen helt och hållet tillfällig. Det inre bildar ett enda stort rum, skumt genom bristen på ljusöppningar, men luftigt och rymligt, med takstolen och alla träkonstruktionens detaljer åtminstone ursprungligen blottade. Träpelarnas hufvud af det romanska tärningskapitälets form äro stundom prydda med sniderier. Triforielika öppningar motsvara stundom inåt den plats, som utåt upptages af sidoskeppens pulpettak.
Stafkyrkornas material är furu, någon gång med alm för vissa delar. Jern saknas så godt som alldeles. De äro utförda i resvirkeskonstruktion. Stommen består af en ram af bottensyllar med i dem intappade grofva, lodräta stolpar -- stafvar, häraf kyrkornas namn -- hvilka upptill sammanhållas genom starka, vågräta bjelkar, s. k. staflægjer. De grofva, bilade plankor, som bilda väggarna, äro lodrätt inskjutna i falsar i bottensyllar och staflægjer samt derjämte i hvarandra. Det hela erhåller stadga genom ett sinnrikt system af stöd och sträfvor.
Stafkyrkorna förekomma till inemot ett antal af femtio i det mellersta och vestra Norges fjälldalar. Deras antal har varit vida större. Många befinna sig i ett bristfälligt och vanvårdadt skick. De äldsta befintliga anses härröra från tiden omkr. år 1200. Såsom de märkligaste kunna nämnas kyrkorna i Hitterdal och Borgund i Urnes (jfr art. Vage). Upk.
Stafnäs, socken i Värmlands län, Gillbergs härad. Areal 22,794 har. 3,113 innev. (1889). S. bildar med Värmskog och Högerud ett konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Karlstads stift, Gillbergs kontrakt.
Stafrum. Se Vedmått.
Stafsinge, socken i Hallands län, Faurås härad. Areal 4,331 har. 2,449 innev. (1889). Annex till Vinberg, Göteborgs stift, Falkenbergs kontrakt.
Stafs- och stolsbo, i äldre tider benämning på biskops boställe.
Stafvelse, språkv., så stor ljudmassa, som frambringas genom en enda utandningsstöt. Hvarje stafvelse utgöres af en vokal ensam eller i förening med en eller flere konsonanter. Af en eller flere stafvelser bildas ord. Stafvelserna kunna vara af tre slag: 1) grundstafvelser, hvilka bilda enstafviga ord, t. ex. man, eller utgöra återstoden af ord, hvilka afklädts förstafvelser och ändelser, t. ex. till-ställ-ning, 2) förstafvelser ell. prefix, hvilka utgöra första leden i sammansättningar, t. ex. be-tala, und-gå, er-sätta; och 3) ändelser, hvilka läggas till en grundstafvelse antingen för att bilda nya ord, s. k. afledningsändelser, t. ex. frukt-bar, frukt-lös, eller ock för att böja ett ord, s. k. böjningsändelser, t. ex. frukt-er (pl. af frukt), frukt-ar (pres. af frukta). R. G.
Stafvelse-alfabet. Se Alfabet.
Stafvelserim, slutrim, till skilnad från alliteration och assonans. Se Rim.
Stafvelseskrift. Se Skrift.
Stafylom l. staphyloma (Grek. stafyle, drufva), oftalmol., är en benämning, som användes: dels för en sjuklig förändring i hornhinnans form, i det densamma får en i hög grad utstående konvexitet genom stegradt tryck inifrån af »vattenvätskan» (humor aqvens) i ögats främre kammare, utan att hornhinnan ännu förlorat sin genomskinlighet; dels samma förändring i form och förtunning (i större eller mindre grad) jämte fördunkling af hornhinnan i förening med dess sammanväxning med regnbågshinnan eller framfall af denna senare. Det gifves äfven andra slag af stafylom, hvilka fått sina särskilda namn alltefter beskaffenheten af desamma samt de särskilda delar af ögat, som ingå i dem. O. T. S.
Källa: Project Runeberg ·
