Sida 88
Spanska tronföljdskriget kallas det stora krig, som under åren 1701-14 rasade
Kantabriska bergen, under det att i söder och norr om denna region de mest utpräglade dialektala skilnaderna förefinnas, nämligen i söder de andalusiska, i norr de asturiska målen, hvartill man i nordöst har en i någon mån dialektiskt bestämd grupp af navarrisk-aragonska mål. Å. W:son M.
Spanska stöfveln, ett tortyrinstrument, som förr användes för att genom hoppressning af benet framkalla en oerhördt intensiv smärta. Det bestod af tvänne halfcylindriska plattor, hvilka på insidan voro försedda med trubbiga taggar. Dessa båda plattor lades kring delinqventens ben, hvarefter de med tillhjelp af en skrufanordning, medelst inslagning af kilar i ett yttre plattorna omgifvande fast omhölje e. d., pressades intill hvarandra. Under sådan behandling fick delinqventen sina ben sönderkrossade, så att ofta märgen rann ut.
Spanska tronföljdskriget kallas det stora krig, som under åren 1701--14 rasade mellan Frankrike, Bajern, Köln och Mantua samt Savojen (till 1703) å ena sidan och Österrike, England, Holland, Brandenburg, Hannover och Tyska riket samt längre fram Portugal och det från det franska förbundet affallna Savojen å den andra. Anledningen till kriget var frågan om tronföljden i Spanien, hvars konung Karl II var barnlös och sjelf den siste ättlingen af det spansk-habsburgska husets manliga linie. Arfsanspråk framställdes nämligen såväl af Ludvig XIV i Frankrike som af Leopold I i Österrike, hvilka båda voro söner af Karl II:s fastrar och förmälda den förre med hans äldre syster, Maria Teresia, den senare med hans yngre, Margareta Teresia. Ludvig XIV:s gemål hade visserligen vid sitt giftermål afsagt sig sina anspråk, men detta hindrade icke hennes make från att göra dem gällande. För att icke väcka de europeiska makternas fruktan öfverlät han emellertid dessa sina anspråk på sin andre sonson Filip, hertig af Anjou, hvilket exempel följdes af Leopold, som till spansk tronföljare föreslog sin yngre son i ett tredje äktenskap, ärkehertig Karl. En tredje tronpretendent var kurprinsen Josef Ferdinand af Bajern, son af kejsar Leopolds dotter Maria Antonia, hvilken var enda barnet i dennes äktenskap med den spanska infantinnan. För att slita denna tvistiga arfsfråga ingick Ludvig XIV det första delningsfördraget med England och Holland i Haag (1698), på grund hvaraf Neapel, Sicilien, markisatet Finale och baskiska provinsen Guipuzcoa skulle tillfalla Ludvig XIV:s son Ludvig, Milano ärkehertig Karl af Österrike och den öfriga spanska monarkien kurprinsen af Bajern, som tillika af Karl II utsetts till efterträdare. Genom kurprinsens plötsliga död (1699) kullkastades dock dessa bestämmelser. I ett andra delningsfördrag, uppgjordt år 1700 mellan Frankrike, England och Holland, öfverläts Spaniens krona på ärkehertig Karl och tilldelades Frankrike, jämte de i första fördraget bestämda områdena, äfven Lothringen, hvars hertig godtgjordes med Milano. Men emedan Österrikes intressen i Italien dervid åsidosattes, vägrade denna makt att ingå på öfverenskommelsen, och någon fredlig uppgörelse var icke vidare möjlig. Karl II afled d. 1 Nov. 1700, och då han genom franska inflytanden drifvits att i sitt testamente insätta Filip af Anjou till arftagare af alla sina stater, beslöt Ludvig XIV, efter någon tvekan, att låta sonsonen mottaga den erbjudna kronan. Den 18 Febr. 1701 höll den 17-årige konungen under folkets jubel sitt intåg i Madrid, och samtidigt lät Ludvig franska trupper besätta de fästningar i spanska Nederländerna, som fördragsenligt innehades af holländska garnisoner. Han lyckades äfven för sig vinna kurfurstarna af Bajern och Köln samt hertigarna af Mantua och Savojen. Österrike å sin sida började äfven att rusta, och d. 7 Sept. 1701 slöts den s. k. stora alliansen i Haag emellan Österrike, England och Holland, sedermera biträdd af Brandenburg, Hannover, Tyska riket, Portugal och Savojen (från 1703). Själen i detta förbund var Vilhelm III af England. En oförsonlig fiende till Ludvigs planer på öfverväldet i Europa, kunde han dock icke vinna parlamentets samtycke till ett krig, förrän hans fiende begått den okloka handlingen att efter den landsflyktige Jakob II:s död (Sept. 1701) helsa dennes son som konung af England. Den store oraniern fick likväl icke sjelf leda det vidtomfattande kriget. Han afled d. 19 Mars 1702, men hans planer fullföljdes med enighet och kraft af de engelske och österrikiske fältherrarna Marlborough och Eugène af Savojen samt den holländske rådspensionären Heinsius. Kriget började i Italien, der Eugène af Savojen segrade vid Chiari'(d. 1 Sept. 1701) och framträngde ända till Oglio, men under de båda följande åren med framgång bekämpades af den franske fältherren Vendôme. I spanska Nederländerna framryckte Marlborough med en engelsk-holländsk här och eröfrade 1702 landet kring nedre Meuse. I Syd-Tyskland åter segrade den franske fältherren Villars äfver markgretven af Baden vid Friedlingen (Okt. 1702), och följande år lyckades han genom Schwarzwald förena sig med kurfursten af Bajern, hvilken, under det fransmännen skyddade hans land, genom Österrike sökte bana sig väg till den i norra Italien stående Vendôme. Derifrån hindrade honom visserligen tyrolarnas resning under Sterzinger, men, återkommen till Bajern, vann han med Villars en seger vid Höchstädt (d. 20 Sept. 1703) öfver österrikaren Styrum och trängde sedermera på nytt mot österrikiska gränsen. För att omintetgöra dessa oroande operationer ryckte Marlborough (Maj 1704) plötsligt in i Tyskland, sammanträffade nära Heilbronn med Eugène af Savojen och markgrefven af Baden, rikshärens öfverbefälhafvare, hvilka skyndat till hans möte, samt slog med den senares hjelp kurfursten af Bajern vid Schellenberge nära Donauwörth (d. 2 Juli 1704) och understödd af Eugène den med bajrarna förenade franska hären under Tallard i grund vid Höchstädt (d. 13 Aug. s. å.) eller, som engelsmännen kalla det, vid Blenheim. Följden af denna seger var att fransmännen måste återtaga öfver Rhen och att Bajern prisgafs åt fienderna. Villars lyckades visserligen under år 1705 återupprätta
Källa: Project Runeberg ·
