Sida 351
Storhet, matem., kallas allt hvad som kan ökas eller minskas
Storelfven är ett mycket allmänt namn på norska elfvar. Bland andra kallas Drammenselfven (se d. o.) så, efter att hafva upptagit Randselfven, från Hönefos till sitt utlopp i Tyrifjorden. Äfven Glommen bär detta namn under en del af sitt lopp genom Österdalen. Se äfven Dalbyelfven. Y. N.
Store-ätten. Se Store.
Storfamn. Se Famn.
Storfena. Se Paradisfisk.
Storfiske. Se Fiske.
Storfjord. Se Söndmöre.
Storfors, bruk i Kroppa socken, Fernebo härad af Värmlands län, med underlydande i Lungsunds, Fernebo och Oline socknar och bestående af 6,7 mtl samt sedan 1866 tillhörigt Storfors bruks aktiebolag. Arealen är 3,573 har inrösningsjord och 23,036 har afrösningsjord. Jordbruksfastigheten är taxerad till 1,811,700 kr., annan fastighet till 757,600 kr. (1889). Vid hufvudbruket S. finnas 4 lancashire-smälthärdar med 2 mumblingshammare, 1 vällugn med 3 hammare, såg med 3 ramar och kantverk, mjölqvarn med 4 par stenar; vid Nykroppa i Kroppa socken: 2 masugnar, 2 gasrostugnar, bessemerverk, valsverk och 2 ånghammare; vid Bjurbäcken i Lungsunds socken: 4 lancashire-smälthärdar med 2 mumblingshammare, 1 vällugn med 3 hammare, qvarn med 2 par stenar. Bruket ligger vid Storfors station å Östra Värmlands jernväg. B. S.
Storforsen. Se Piteelf.
Storfothöns, Megapodiidae, zool., familj, tillhörande ordn. hönsfoglar (Gallmaceae) inom fogelklassen. Dessa hönsfoglar utmärkas genom fötternas starka utbildning. Hufvudet är litet; näbben kraftig. De dithörande formerna förekomma företrädesvis i Australien och hafva blifvit ryktbara för sin egendomliga rufningsmetod. De inlägga nämligen sina ovanligt stora ägg i en af jord och löf hopskrapad hög, i hvilken genom växtämnenas jäsning en så hög temperatur uppkommer, att äggen utvecklas. Ur ägget framkommer kycklingen ej beklädd med dun, utan fullkomligt befjädrad och så utbildad, att den utan föräldrarnas hjelp förmår gräfva sig ut ur högen och straxt sörja för sig sjelf. I Europas zoologiska trädgårdar (särskildt Berlins) hafva flere ägg af den hithörande Tale-gallahönan (Tallegallus Lathami) på ofvan beskrifna sätt blifvit utkläckta. En annan art, hvilken lefver vid kusterna på Celebes, gräfver i den lösa vulkaniska sanden gropar, i hvilka äggen läggas, hvarefter dessa åter öfvertäckas. Värmegraden i dessa kläckningshålor uppgifves vara betydligt högre än luftens. L-e.
Storfurste (R. vjeliki knjaz) kallades ursprungligen den furste i Ryssland, som residerade i Kiev och i egenskap af hufvudman inom Ruriks ätt hade en viss myndighet öfver delfurstarna. När det rurikska huset splittrades i flere grenar, antoge emellertid de äldste inom hvarje gren titeln storfurste, och under tatarernas välde blef denna värdighet beroende af kanens förläning. Numera är ryske kejsaren storfurste af Finland, Litaven m. fl. land. Dessutom tillkommer denna titel prinsar och prinsessor af det kejserliga huset ända till fjerde rätt nedstigande led från en kejsare. Kejsaren af Österrike är storfurste af Siebenbürgen.
Storförhör. Se Konfirmation.
Storgnodingen. Se Gnodingslägtet.
Stor-Grekland (Lat. Graecia magna) var i forntiden egentligen namnet på de i södra Italien kring Tarentinska viken belägna grekiska kolonierna, men användes äfven om de af greker anlagda städerna på Italiens sydvestra kust och på Sicilien. Äldst af dessa kolonier var Naxos, grundad 735 f. Kr. på Sicilien af chalkier och naxier. År 734 anlades Syracusa; af Archias från Korint, och sedan grekerna väl fått fotfäste på Sicilien, utbredde de sig snart äfven öfver södra Italien. Der lade jonerna först grunden till Kyme 725 f. Kr., acheerna till Sybaris, Kaulonia, Kroton och Metapontion, lokrerna till det epizefyriska Lokroi och dorerna till Tarent. Flere af dessa städer anlade derefter i sin ordning nya kolonier. Sålunda blef det af rhodier och kreter uppbyggda Gela moderstad till Akragas, Sybaris till Poseidonia, och Tarent till Herakleia. I S:s städer samlades tidigt stora rikedomar, hvilket gaf upphof till yppighet och ett förvekligande lefnadssätt (jfr Sybaris). Men äfven de bildande konsterna nådde under det materiella välståndet en hög utveckling, hvarom i synnerhet vittna ruinerna i Poseidonia, Syracusae, Selinus m. fl. städer. Den vetenskapliga odlingen fick deremot icke samma betydenhet, ehuru det i Syd-Italien bildade pythagoreiska förbundet gjorde en vigtig insats i den grekiska kulturhistorien. Efter Krotons förstöring af Sybaris (510 f. Kr.) aftogo de i Syd-Italien belägna grekiska koloniernas makt, och efter romarnas eröfring af Syd-Italien 270 f. Kr. och Sicilien 241 f. Kr. inträngde alltmer det romerska elementet, om ock det grekiska ännu länge gjorde sig gällande i språk och seder.
Storgrufvekis. Se Falu grufva.
Storhertig är titel för furstar, som intaga rangen mellan konungar och hertigar samt äro berättigade till predikatet »kunglig höghet». Cosimo I af Medici, hertig af Florens, var den förste regent, som antog titeln storhertig, hvilken tilldelades honom 1569 af påfven Pius V. För närvarande bäres denna titel af regenterna i Hessen, Baden, Sachsen-Weimar, Mecklenburg-Schwerin, Mecklenburg-Strelitz och Oldenburg. Konungen af Preussen är storhertig af Nedre Rhen och Posen, kejsaren af Österrike af Toscana och Krakov, och konungen af Nederländerna var storhertig af Luxemburg 1839--90.
Storhet, matem., kallas allt hvad som kan ökas eller minskas. Storhetsbegreppet är ett af de enklaste ur åskådningen hemtade och kan derför icke i strängt logisk mening definieras. Man har visserligen föreslagit åtskilliga definitioner, men dessa visa sig vid närmare undersökning antingen vara cirkeldefinitioner eller också gälla blott för mera sammansatta slag af storheter. Detta sista är t. ex. fallet med definitionen: »storhet är en förnimmelse, som kan bildas genom ett ändligt antal element»,
Källa: Project Runeberg ·
