Sida 588
Synkretistiska striden ...
vetenskaplig term, hvarmed man betecknar ett visst fel i vetenskaplig metod och framställning, bestående deri att man, i stället för att förfara kritiskt och systematiskt, med blott skenbart och yttre sammanhang från olika håll sammanför mot hvarandra stridande eller åtminstone för hvarandra främmande tankar. Särskildt plägar man inom filosofiens historia tala om denna form af ovetenskaplighet, för hvilken man t. ex. plägar beskylla flertalet af romerska och alexandrinska filosofer under senantiken. Jfr Eklekticism. -- I kyrkohistorien är synkretism namnet på den riktning inom den protestantiska teologien, som uppstod i 17:de årh. (efter 1629) genom Calixtus (se d. o.), och hvars grundtanke var, att redan i det apostoliska symbolum och i de fem första århundradenas kyrkliga tradition allt det innehålles, som hör till den saliggörande tron, och att genom betonande af detta och bortseende från oväsentliga skiljaktigheter vägen skall banas för ett närmande mellan de olika kristna kyrkosamfunden. Se vidare Calixtus och Lutherska läran. -- Synkretist, dels person, som gör sig skyldig till ofvannämnda slags ovetenskaplighet; dels person tillhörande den synkretistiska riktningen inom kyrkan. S-e. A. F. Å.
Synkretistiska striden. Se Calixtus, Lutherska läran och Synkretism.
Synkronism (af Grek. syn, tillsammans, och kronos, tid), sammanställning af samtidiga personer och händelser. Inom historieskrifningen talas om den synkronistiska metoden, då till olika land och folk hörande personer och händelser framställas vid sidan om hvarandra. För öfversigtlighetens skull begagnas vid sådan framställning ofta s. k. synkronistiska tabeller, i hvilka samtida hufvudpersoner och hufvudhändelser äro kolumnvis sammanställda.
Synnerberg, Karl (Carl), finsk skolman och filolog, född i Nykarleby d. 10 Sept. 1837, blef student i Helsingfors 1855, filos. kandidat 1860, docent i romerska literaturen 1866 och filos. doktor 1869. Sedan 1860 anställd som lärare vid Helsingfors lyceum, kallades han 1869 att såsom öfverinspektor vara ledamot i den nyinrättade öfverstyrelsen för skolväsendet i Finland, med särskildt åliggande att leda och öfvervaka språkundervisningen vid elementarläroverken. S. har bl. a. författat: Horatii oder och den nyare kritiken (1877), Observationes criticae in M. Minucii Felicis Octavium (1889, i Acta soc. scient. fenn.), hvarjämte han utgifvit skolupplagor af latinska författares arbeten och en tredje upplaga af Brunérs latinska elementargrammatik (1884). Han har ock från och med 1871 redigerat »Tidskrift utgifven af Pedagogiska föreningen i Finland». M. G. S.
Synnerby, socken i Skaraborgs län, Skånings härad. Areal 3,085 har. 1,175 innev. (1889). S. bildar med Skallmeja och Vestra Gerum ett regalt pastorat, Skara stift, Domprosteriet.
Syn-nerven, nervus opticus, anat., den andra hjernnerven (se Hjernnerver). De bägge synnerverna utgå ur hjernans centraldel, tämligen långt bak, stryka bandlikt kring och tätt inpå hjernstjelkarna, konvergera dervid och framåt, mötas nära främre änden af den stora klyftan mellan hjernhalfvorna, sammansmälta, och utbyta der i regeln största delen af sina nervtrådar under korsning (xiasma), så att de flesta från högra hjernhalfvan kommande löpa in i den venstra, ur korsningen utkommande synnerven och med denna till venstra ögat samt omvändt. Antalet korsande trådar tyckes dock hos olika individer vexla mycket, och fall äro iakttagna, då ingen korsning egt rum. Ur kraniet utgår synnerven genom öfre orbitalspringan (ösp, fig. 2, art. Hufvudskål) och löper, omgifven af en fast duralslida, till bakre hvälfningen af ögat, i hvilket han ingår något mediant och nedom dess bakre pol. I klotet utbreder sig nerven och ändar i näthinnan. G. v. D.
Synnervsbäddarna. Se Synhögarna.
Synochus l. Synocha (Grek. synoche, sammanhang), patol., en numera mindre ofta använd benämning på ihållande feber med alltjämt ungefär samma styrka.
Synod (Grek. synodos, »gemensamhetsväg», af syn, tillsammans, och hodos, väg), förening, sammankomst, företrädesvis i kyrklig betydelse; prestförening, kyrkomöte. Se vidare Augustana-synoden och Koncilium. Om den heliga synoden i Ryssland se Ryssland, sp. 174. -- Synodal, som har afseende på sådan förening eller sammankomst. -- Synodalförfattning l. synodalordning. Se Presbyterialförfattning. -- Synodisk, astron., säges omloppstiden, från jorden sedt, af en himmelskropp vara i förhållande till solen. Sålunda är en synodisk månad den tid, efter hvilken månen åter intager samma läge i förhållande till solen, exempelvis tiden mellan två på hvarandra, följande nymånar. Den synodiska månaden innehåller 29,58039 dagar. Jfr Siderisk.
Synonym (af Grek. syn, med, tillsammans, och onyma, namn), egentl. som har samma benämning, förekommer både som adjektiv, i betydelsen liktydig, och som substantiv, i betydelsen liktydigt ord. De synonyma orden och begreppen, synonymen, hafva i många fall en så nära sammanfallande betydelse, att man endast med svårighet och på etymologisk väg kan precisera den fina skilnaden dem emellan. Synonymen äro antingen koordinerade med hvarandra, som t. ex. angenäm och behaglig, eller stå i subordinationsförhållande, som t. ex. förskräckelse och fasa. Vetenskapen om synonymen samt fastställandet af deras betydelse kallas synonymik. De latinska synonymen hafva i nyare tid på förträffligt sätt behandlats af Döderlein, de grekiska af H. Schmidt. På svenska har ett synonymlexikon utgifvits af A. F. Dalin. -- Synonymi, namnlikhet, liktydighet; retorisk figur, som består i ett hopande af synonym för eftertrycks skull. Jfr Homonym.
Synopsis, Grek., egentl. »samskådning», öfverskådlighet, öfversigt; öfversigtlig sammanställning af skrifter, som afse samma föremål, särskildt hvad de tre förste evangelisterna (de derför s. k. synoptikerna) gemensamt berätta om Kristus (se vidare Evangelier). -- Adj. synoptisk (t. ex. de synoptiska
Källa: Project Runeberg ·
