Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström

af en mera stadigvarande natur skall enligt den ursprungliga öfverenskommelsen upphöra. Uttrycket betecknar således bl. a. tiden för tilländalöpandet af legohjonsaftal (H. B. 14: 6) och af bolagskontrakt (H. B. 15:7). Jfr Legostämma. A. W.

Stämning, musikt., fastställande af enhet i instrumentens tonhöjd, i ofverensstäiiimelse med en antagen normalton. Före 17:de årh. var tonhöjden mycket vacklande, och dessutom egde man då två slags stämning, kammarton och korton, hvaraf den senare var högre och användes i kyrkorna. Under 17:de och 18:de årh. var stämningen någorlunda likformig och vexlade mellan 415 och 429 dubbla svängningar för tonen a¹. Efter den klassiska perioden har den småningom drifvits ända till en half ton upp i höjden och dessutom varierat på olika orter. För att göra slut på osäkerheten och den onaturliga höjden, som hotade ruinera sångrösterna, sänkte en i Paris 1858 sammanträdande komité a¹ till 437,5 dubbla svängningar, och denna »diapason normal» har småningom vunnit insteg på de flesta orter. En svårighet vid dess införande är, att blåsinstrument måste göras nya, emedan dessa -- i olikhet med stränginstrumenten -- endast i mycket inskränkta tonskilnader låta sig omstämmas, flöjten medelst proppskrufvens ställning, oboen, klarinetten o. s. v. medelst utdragning af de särskilda styckena. Af samma skäl stämmer man ock i orkestern efter ett blåsinstrument, vanligen oboen, såsom norm. Orgeln och pianot stämmas i »liksväfvande temperatur» (se Temperatur 2). A. L.

Stämning, jur., en af behörig myndighet utfärdad kallelse att möta inför domstol. Stämning utfärdas af domaren eller den han i sitt ställe förordnat, på begäran af part, och skall derefter meddelas den inkallade. I vissa fall, t. ex. vid stämning å borgenärer i konkurs, delgifves stämningen genom anslag å Rättens dörr och kungörande i tidningarna (s. k. offentlig stämning), men i allmänhet sker stämningens delgifning genom sökandens försorg. Åtlyder den stämde icke kallelsen, medför sådant för honom vissa lagstadgade påföljder. -- Stämning utfärdas dels å part att svara inför rätta, dels ock å vittne att höras i annans sak. I tvistemål är stämning nödvändig förutsättning för rättegång; i brottmål erfordras icke stämning, om den tilltalade är häktad eller eljest är tillstädes, när han af rätten kallas att svara. Stämning å vittne är icke nödvändig, för att vittnet skall kunna afhöras i målet, men utgör ett tvångsmedel för att förmå det att inställa sig. I. Afz.

Stämningsman, en person, som har offentligt bemyndigande att verkställa delgifning af stämningar och andra handlingar i rättegångs- och utsökningsmål. Sådan delgifning kan väl äfven besörjas genom enskilda personer. Men stämningsmannens intyg om delgifning gäller, på grund af hans offentliga ställning, utan att det med vittnesed bekräftas, hvilket deremot ej är händelsen med enskild persons intyg. -- Stämningsman förordnas för hvarje jurisdiktionsområde af domstolen; utan särskildt förordnande må sådan befattning utöfvas af kronofogde, stadsfogde, länsman och nämndeman. I. Afz.

Stämningstid, tid, som, för att stämning skall medföra laga verkan mot den stämde, bör förflyta mellan stämningens delgifning och den för inställelsen bestämda dagen. Endast svarande i tvistemål eger åtnjuta stämningstid; i brottmål skall den stämde genast inställa sig, och detsamma gäller om instämdt vittne. Stämningstidens längd är bestämd i förhållande till afståndet mellan den stämdes boningsort och domstolen, der han skall inställa sig. Kortaste stämningstid är i stad 8 och å landet 14 dagar; den längsta är 6 månader. I. Afz.

Stämpelafgift, Stämpelpappersafgift. Se Stämpelpapper.

Stämpelpapper. Man har ansett billigt, att den, för hvars skull en viss statens verksamhet eger rum, betalar en ersättning för det besvär han sålunda orsakar statens organ och för den kostnad han, åtminstone medelbart, ådrager staten sjelf. Denna ersättning har icke sällan utgjort en del af aflöningen för den ämbetsman, hvars verksamhet påfordrats, och har då kallats sportel. Detta sätt att aflöna ämbetsmän betraktas dock i vår tid såsom mindre lämpligt, hvarför sportler alltmera afskaffas. Den ersättning ämbetsmannen sjelf får behålla anses numera i regeln ej böra öfverstiga den direkta utgift, som ämbetsverksamheten i det speciella fallet förmodas ådraga honom. Men ersättningen kan äfven ingå direkt till staten sjelf. För en sådan ersättning, som af tyskarna kallas »gebühr», har man ej i svenska språket någon antagen benämning. För att minska besväret med och kostnaden för upptagande af denna ersättning samt lätta kontrollen plägar vara föreskrifvet, att vissa skriftliga handlingar, som ingå till eller utgå från statsorgan, skola antingen skrifvas på papper, å hvilka finnas officiella märken, som representera fastställda penningesummor, eller ock förses med vidfästa pappersstycken med dylika märken (»beläggningsstämplar»). Med sådana märken försedt papper af ena eller andra slaget kallas charta sigillata eller stämpelpapper. Det penningebelopp, som representeras af stämpeln, måste då utbetalas af den person, som till myndigheten inlemnar eller derifrån utfår handlingen. Såsom oriktigt kan dervid ej anses, att taxan öfver det stämpelpappersbelopp, hvarmed en handling skall vara belagd, bestämmer olika summor, alltefter som den myndighet, till hvilken handlingen inlemnas eller hvarifrån den utgår, är en högre eller en lägre. En högre myndighet ådrager ju staten i regeln större utgifter. Äfven måste det anses vara i sin ordning, att handlingar, som egentligen afse ett offentligt intresse, äro fria från charta sigillata. -- Beqvämligheten och den jämförelsevis lätta kontrollen af stämpelpappersafgiften hafva emellertid gjort, att man användt och använder den såsom ett uppbördssätt äfven för verkliga skatter. Så t. ex. beläggas i Sverige bouppteckningar, köpebref och andra handlingar angående öfverlåtelse af eganderätt till fast egendom äfvensom skuldebref och kontrakt, då de företes för vissa