Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström

och att han gjort detta genom att fatta kunskap och sedlighet såsom inre bestämningar hos menniskan samt, hvad särskildt etiken angår, utredt bestämningar hos det sedliga lifvet, hvilka för hans tid varit epokgörande. Se Schleiermacher: »Über den wert des Sokrates als philosophen» (i »Gesammelte werke», bd 2, 1838), Lasaulx: »Des Sokrates' leben, lehre und tod» (1857), Fouillée: »La philosophie de Socrate» (1874), Zeller: »Philosophie der griechen» (del. 2; 4:de uppl. 1876), Ribbing: »Ueber das verhältniss zwischen den xenophontischen und den platonischen berichten über die persönlichkeit und die lehre des Socrates» (1870, i Ups. univ. årsskrift) och »Ueber Socrates' daimonion» (s. å., ibd.) m. fl. L. H. Å.

Sokrates, grekisk kyrkohistoriker, född omkr. 380 i Konstantinopel, till yrket advokat, författade en kyrkohistoria (7 böcker), som utgör en fortsättning af Eusebius' verk och behandlar tiden 306--439. Detta verk, som utmärker sig för opartiskhet, men icke grundar sig på djupare studier, har utgifvits af Valesius (1668), Hussey (1853) m. fl.

Sokratiker, lärjunge af Sokrates. -- Sokratisk, hvad som har afseende på Sokrates, t. ex. sokratisk metod, den af Sokrates använda lärometoden att genom skickligt ställda frågor bringa en lärjunge att sjelf finna det begrepp, som skall förklaras. Se vidare Sokrates.

Sol, astron. Se Solen.

Sol, Nord. mytol., var enligt den yngre eddan dotter af Mundelföre (se d. o.), som för hennes skönhet kallade henne Sol. Men gudarna vredgades öfver detta öfvermod, bortförde henne och satte henne att köra solens vagn. Jfr Måne 2.

Sol, musikt., det franska och italienska namnet på tonen g.

Sol, myntv. 1. Se Sou. -- 2. (Plur. soles). Mynt i Peru = 2,68 kr.

Solander, Daniel, naturforskare, född d. 12 Febr. 1733 i Piteå, blef student i Upsala 1750 och var en af Linnés mest intresserade lärjungar. 1759 reste han på dennes rekommendation samt på anmodan af engelsmännen J. Ellis och P. Collinson till England för att upphjelpa det naturhistoriska studiet derstädes. Efter att hafva företagit en resa till Kanarie-öarna utnämndes han till biblioteksamanuens vid British museum och deltog 1768--71 i Cooks färd kring jorden. I förening med botanisten Joseph Banks gjorde S. derunder betydande naturaliesamlingar och affattade beskrifningår öfver sina rön. 1771 förordnades han till vice bibliotekarie vid British museum samt erhöll s. å. juris och medicine doktors värdighet i Oxford. 1772 blef han ledamot af svenska vetenskapsakademien och dog i London d. 13 Maj 1782. S. ansågs för en af sin tids förnämste naturforskare. Bland hans skrifter må nämnas: Elementa botanica (1756), Beskrifning öfver petrifikater och flere smärre uppsatser i Vetenskapsakademiens i London handlingar. L-e.

Solaneae Juss. l. Solanaceae Lindl., bot., en nat. fam. af örter och buskar, utbredd öfver nästan hela jorden, med undantag af de kallaste trakterna, samt talrikast förekommande inom tropikerna. Bladen sakna stipler och sitta i en högst egendomlig ställning parvis, ett större och ett mindre tillsammans. Dylika bladpar stå i 2 rader, och genom förskjutning komma blomskaften att gå ut från stjelken å stycket mellan 2 blad, således efter utseendet icke från någon bladvinkel och på motsatt sida om närmast nedanför stående blad -- hvilket förhållande står i samband med att stammen utvecklas sympodiskt (se d. o.). Det sambladiga blomfodret är vanligen likformigt 5-flikigt, stundom 2-läppigt. Blomkronan oftast regelbunden, 5-flikig. Ståndarna 5, med fria strängar samt åtskilda eller tätt sammanstående l. förenade knappar (kl. Syngenesia, Monogamia L.) Pistillen är 1. Frukten är bildad af 2 fruktblad, som hafva en sned ställning i förhållande till axeln. Fröfästet är mycket tjockt och uppbär många vanligen njurformiga frön. Vid mognaden blir frukten ett bär eller en torr, 2-rummig (hos Datura nedtill 4-rummig) kapsel, som öppnar sig antingen med flikar eller med lock. Till familjen höra mer än 1,200 arter i många slägten, bland hvilka Solanum och Hyoscyamus äro inhemska i Sverige, hvarjämte Datura och Lycium finnas här och der likasom vilda. Hos många solanacéer träffas narkotiska, vanligen pupillvidgande alkaloider (atropin, daturin, hyoscyamin, duboisin o. s. v.), hvarigenom de blifva i medicinen användbara, men andra lemna vigtiga näringsmedel genom ymnig stärkelseaflagring i de underjordiska delarna (jfr Potates), och flere gifva ätliga frukter, hvilka genom sin halt af äpplesyra hafva en syrlig smak (jfr Judekörsbär). O. T. S.

Solanin, kem., en qväfvehaltig glykosid, C₄₂ H₇₅ NO₁₅, som förekommer i flere arter af slägtet Solanum, äfven i potatesen, i potatesgrodden och skal. Solanin bildar fina, färglösa nålar, har bitter smak och är giftigt. P. T. C.

Solano, en het, sirockon liknande, sydöstlig vind, som under Juni--Sept. blåser i södra Spanien.

Solanum Tourn., bot., farmak., ett till nat. fam. Solaneae Juss., kl. Syngenesia L., ordn. Monogamia, hörande slägte af örter eller halfbuskar, med blommorna i knippen från stjelkens mellanleder. Blomfodret är regelbundet 5-flikigt; blomkronan hjulformig, med ofta djupt 5-klufvet bräm; ståndarna 5 med hopstående eller förenade knappar, som genom 2 hål i spetsen utsläppa frömjölet. Frukten är ett bär. Vid stränder och i allmänhet hälst på fuktiga ställen växer S. Dulcamara L., bittersöta, besksöta, qvesved, som har slak, refvig, nästan slingrande, buskartad stam, hjertlikt äggrunda, helbräddade, upptill å stjelken vanligen öronflikade blad, violett blomkrona, gula ståndareknappar och röda, aflånga bär. De genom en rad af ur hvarandra utvecklade grenar uppkomna långa refvorna af qvesveden, som för öfrigt i folkspråket har en mängd namn (bosört, matledsqvistar, pukaris o. s. v.), insamlas under vintern eller tidigt på våren och torkas samt utgöra den officinella drogen