Sida 289
Stjernklasser äro vissa kategorier, i hvilka man sedan äldsta tider indelat stjernorna med afseende på deras ljusstyrka
tydlighet och öfversigtlighet, hvarföre man undvikit detta, i det hela onödiga, bildergalleri i nyare kartverk. Bland sådana märkas Argelanders »Neue uranometrie» (1843), Heis' »Neuer himmelsatlas» (1872), Goulds »Uranometria Argentina» (1879) och Houzeaus »Uranometrie générale» (1878), hvilka alla inskränka sig till för blotta ögat synliga stjernor. Vigtigare än dessa äro de kartverk, som upptaga äfven teleskopiska stjernor. Dit höra först Hardings efter Piazzis och Le Français' observationer utarbetade »Atlas novus coelestis» (1822), på 27 kartor upptagande 120,000 stjernor, samt framförallt Argelanders »Atlas des nördlichen gestirnten himmels», upptagande alla de stjernor till och med 9:de och 10:de storleken, som af samme astronom katalogiserats (jfr Stjernkatalog). Vidare äro att nämna »Berliner akademischen karten» (1830--59), innehållande alla stjernor till och med 9:de och en stor del af 10:de storleken inom en eqvatorszon mellan +15° och -15° deklination. Dessa kartor utfördes på Bessels uppmaning med ändamål att tjena till ledning vid upptäckandet af nya himmelskroppar tillhörande vårt planetsystem. Att de fyllt denna uppgift visar det stora antalet under detta århundrade upptäckta småplaneter. Andra arbeten af samma art äro Chacornacs »Atlas écliptique» (1854--63) samt Hinds »Ecliptical charts» (1844--54), upptagande stjernor till och med 11:te storleken inom den zon, som sträcker sig 15° åt båda sidor om ekliptikan. Till sist bör nämnas det af astro-fotografiska kongressen i Paris såsom internationelt företag föreslagna arbetet att på fotograiisk väg kartlägga himmelssferens stjernor till och med 14:de storleken, hvars utförande f. n. (1891) är i sin begynnelse. K. B.
Stjernkatalog är en systematisk förteckning öfver stjernornas koordinater, upptagande deras rektascension och deklination för en viss »epok» och i förhållande till ett visst medelläge af eqvatorn och vårdagjämningspunkten (medel-eqvinokt). (Under antiken och medeltiden katalogiserades i st. f. rektascension och deklination longitud och latitud.) Dessutom innehåller stjernkatalogen vanligen äfven andra uppgifter, såsom stjernans storlek, dess egenrörelse (motus proprius) samt hänvisningar till andra stjernkataloger. Den första stjernkatalogen upprättades af Hipparchos och innehöll 1080 stjernor. Den sedermera af Ptolemaios i Almagest införda stjernkatalogen utgör i huvudsak en reproduktion af denna. Af de kataloger, hvilka grundats på observationer utan kikare, nämna vi utom dessa blott de sista, Tyge Brahes och Hevelius' kataloger. Den första katalog, som upprättades med hjelp af kikare, var Flamsteeds »Historia coelestis britannica» 1725; och efter denna hafva oupphörligt nya tillkommit, afseende större eller mindre noggranhet. Bessels i »Fundamenta nova» publicerade stjernförteckning utgör, med sina 3,222 af Bradley på 1" när bestämda stjernor, den äldsta precisionskatalog, på hvilken den moderna astronomien kan bygga. Särdeles vigtig är Argelanders »Durchmusterung des nördlichen gestirnten himmels» (1857--63), numera fullständigad af prof. Schönfeld, innehållande approximativa positioner för alla stjernor till och med 9:de storleken till ett antal af 324,198. På föranstaltande af Astronomische gesellschaft hafva i senare tider flere observatorier sammanslutit sig för att omobservera dessa stjernor och grunda en precisionskatalog af samma utsträckning. Från Sveriges sida har Lunds observatorium deltagit i detta arbete, som 1890 redan var färdigt. K. B.
Stjernklasser äro vissa kategorier, i hvilka man sedan äldsta tider indelat stjernorna med afseende på deras ljusstyrka. Så indelas de för blotta ögat synliga stjernorna i sex klasser. På ett parti af himmelssferen, sträckande sig från nordpolen till 35° sydlig deklination, räknar man
14 stjernor af 1:sta klassen 48 » »2:dra » 152 » »3:dje » 313 » »4:de » 854 » »5:te » 2010 » »6:te »
Likasom icke alla stjernor af 1:sta storleken äro lika klara (Sirius är t. ex. 4 gånger så ljusstark som Rigel, [beta] Orionis), så gäller detta icke häller för de öfriga storleksklasserna. Derför har man mellan dessa storleksklasser inskjutit underafdelningar, vanligen tio, så att man t. ex. talar om en stjerna af storleken 3--4 o. s. v. Detta system har man vidare fortsatt för de teleskopiska stjernorna, och enligt detsamma skulle de svagaste stjernor, som i de mäktigaste förefintliga instrument kunna iakttagas, räknas till 16:de storleksklassen. Då Herschel talar om den 20:de ligger en annan skala till grund. -- Hela detta system, uppkommet genom en slump, hvilar på observatörernas individuella uppfattning och saknar vetenskaplig precision. Denna har vid jämförelsen af stjernornas ljusstyrka först ernåtts genom fotometerns (se d. o.) användning för detta ändamål af Zöllner, Seidel samt i nyaste tid i omfattande skala af Pickering och Pritchard. Märkvärdigt nog hafva dessa undersökningar visat en genomgående lagbundenhet i de föregående uppskattningarna, i det att ljusstyrkorna af två på hvarandra följande storleksklasser förhålla sig nära nog som 2,5 till 1. Samma förhållande, men omvändt, eger i det närmaste rum mellan antalet af två på hvarandra följande storleksordningar, så att, om man förenat samtliga stjernor af en viss klass i en enda punkt, densamma skulle erhålla samma ljusintensitet, hvilken storleksklass man än valt. Detta förhållande gäller åtminstone till och med stjernor af 9:de storleken, och för alla dessa stjernor är dermed stadfäst, att de äro i medeltal lika ljusstarka och likformigt fördelade i rymden. Naturligtvis och notoriskt existera enskilda undantag derifrån. För stjernor, som äro svagare än nionde storleken, synes en glesare fördelning inträda, hvilket antyder, att vårt stjernsystem är begränsadt. I motsatt fall skulle i sjelfva verket hela himmelssferen synas som en enda lysande yta, åtminstone såvida man ej med Olbers antager en exstinktion af stjernljuset under dess passage genom verldsrymden. K. B.
Källa: Project Runeberg ·
