Sida 649
Tack ...
att vid förefallande behof vara i beredskap. Dessa äro af flere slag. Sidotackel (för-, stor-, mesan- och stängtackel) äro taljor, som hänga i s. k. tackelhangare, hvilka äro krängda öfver mastoch stångtopparna. Stagtackel äro grofva taljor, som uppsättas mellan masterna för båtars eller svåra tyngders in- och uttagande. Dessutom finnas flere slag af s. k. manteltackel, särdeles praktiska och lätt tillriggade hissverk. Bland dem märkes spanskt tackel, som tredubblar kraften samt mycket användes vid lossning och lastning af fartyg; det utgöres af två enkla block, det ena fast, det andra rörligt (se fig.). Nocktackel kallas numera »nocktalja» (se d: o.). Pentertackel (ankargina) nyttjas vid ankarets uppläggande på bogen. -- Om uttrycket »länsa för tackel och tåg» (l. för topp och tackel) se Länsa 2. R. N.
Tackjern. Se Jern, sp. 1121, och Tacka.
Tackjernsbädd, metallurg., kallas i masugnar den plats, der det vid utslagen utrinnande jernet uppsamlas, vare sig detta sker i särskildt för hvarje utslag gjorda sandformar eller i ständigt på samma ställe qvarliggande kokiller af gjutjern. C. A. D.
Tackjernstionde, en afgift till kronan, lagd på tackjernstillverkningen, kan spåras tillbaka ända till 1485. Under senare hälften af 1600-talet började tionden bestämmas efter hvarje dygns blåsning, ett sätt, som blef allmänt påbudet genom k. förordn. d. 19 April 1740. Tiondesättning å nya masugnar och reglering af tionden vid skeende sammanflyttning af hyttor verkställdes af Kammar- och Kommersekollegierna gemensamt. Tackjernstionde upphörde utom bergslag 1860 och inom sådan 1871, i sammanhang med bergsprivilegiernas upphörande.
Tackjernsvigt kallades fordom den vigt, hvarmed allt tackjern vägdes. 1 skeppund tackjernsvigt delades i 26 lispund à 20 skalp, (1 skålp. tackjernsvigt var lika med 1 skålp. bergsvigt) och motsvarade 195,364 kg. Med ingången af år 1863 upphörde användandet af tackjernsvigten, liksom de många andra olika sorters vigter, som förut varit i bruk. C. A. D.
Tackling, tacklage [-lasj], rigg, sjöv., i allmänhet allt, som å ett fartyg finnes till väders, såsom master, stänger, rår, spiror, bommar och gafflar jämte tillhörande tåg, kettingar och block m. m.; egentligen och riktigare dock endast tågen och blocken. De tåg (af hampa eller jern), som fästa och stötta master och rundhult, kallas med ett gemensamt namn den stående tacklingen (stående godset) till skilnad från den löpande tacklingen (löpande godset), hvarmed förstås de tåg, genom hvilkas halande man kan gifva rår och segel olika ställningar, sätta och berga segel m. m. Att uppsätta den stående tacklingen kallas att »upptackla» l. »pårigga» fartyget, att nedtaga densamma »aftackla» l. »afrigga». Att uppsätta den löpande tacklingen kallas att »iskära löpande godset».
Bogspröt, master och rundhult: 1. Bogspröt med eselhufvud, a, klyfvarbom, b, jagarbom,
Källa: Project Runeberg ·
