Sida 87
Spanska språket
konungariket Galicien (nuv. provinserna Coruña, Lugo, Orense och Pontevedra) med dertill gränsande smärre delar af Asturien och León, i det den på detta område talade galiciska dialekten i det närmaste sammanhänger med portugisiskan (se vidare Portugisiska språket).
Det till den spanska halfön införda vulgärlatinet och den derur utvecklade hispanoromanskan (som sannolikt ganska tidigt och rimligen till följd af ursprungliga etniska differenser skilde sig i en östlig och en vestlig grupp, motsvarande spanskan och portugisiskan) hafva nu varit underkastade åtskilliga främmande inflytelser. Af de på halfön förut inhemska iberiska språken (liksom af de der sedan gammalt etablerade feniciske och grekiske kolonisternas och de kartagiske eröfrarnas tungomål) torde dock vulgärlatinet hafva upptagit blott ytterst obetydligt, hvarvid emellertid bör beaktas det för intet annat romanskt språk förefintliga förhållandet att latinet i Spanien undanträngde ett icke indoeuropeiskt idiom. Af större betydelse för hispanoromanskan blefvo de germanska element, som inkommo derigenom att germanska stammar (särskildt svever, vestgoter) togo halfön i besittning. Ännu mer betydande och särskildt karakteristisk för de hispanoromanska språken blef den inblandning af arabiska element, som den mångsekellånga arabiska ockupationen medförde. Under 12:te årh. börjar kastilianskan (liksom å sin sida äfven portugisiskan) att literärt odlas och ter sig redan i de äldsta bevarade literaturminnesmärkena (ett fragment af ett liturgiskt trettondagsspel och den nationalepiska sången om Cid) såsom ett från portugisiskan bestämdt skildt språk. Det nu från 12:te årh. med literaturen sig oafbrutet utvecklande spanska riksspråket har vidare att visa ett fortgående upptagande på lärd väg af åtskilliga främmande element, särskildt från latinet och de romanska systerspråken. Slutligen är, jämte de ofvan antydda direkta främmande inblandningarna, äfven att erinra om den ännu icke nöjaktigt undersökta inblandningen af element från det baskiska språket, som har ansetts för en sista qvarlefva af iberiskt tungomål. Under den tid man med literaturens hjelp i någon mån kan följa spanskans utveckling har språket ock undergått en del fonetiska modifikationer. De vigtigaste bland dessa, hvilka kunna anses såsom karakterer för den nyare spanskan gent emot gammalspanskan, äro följande: 1) Den ur ursprungligt f (sannolikt vid början af den arabiska tiden) regelbundet utvecklade, långt bakåt liggande frikativan, som sedan 1500-talet tecknas h (t. ex. Lat. facere, Sp. hacer; ända till omkr. 1400 tecknades den etymologiskt f: facer; under 1400-talet dels f, dels h), var ännu under 1500-talet tydligt hörbar (ett »aspireradt h», liknande det moderna Sp. j), men förstummades sedan fullständigt (mod. Sp. hacer, läs acer). I flere folkmål (så i Andalusien, i prov. Santander, i östra Asturien) är detta h dock ännu i dag fullt hörbart; i andra åter (öfriga Asturien) bibehålies det ursprungliga f liksom i den portugisisk-galiciska gruppen. 2) De nu ungefär som hårdt engelskt th uttalade tonlösa c och z (företrädesvis utvecklade ur Lat. c före e och i samt ti + vokal), hvilka före 16:de årh. synas hafva varit, c ett tonlöst, z ett tonande s-ljud (eller snarare affrikativt ts resp. dz), hvilket uttal de ännu ega i portugisiskan. 3) Det nu ungefär som ch i tyska buch uttalade tonlösa j (framför len vokal äfven tecknadt g, dessutom tidigare också x, och för öfrigt företrädesvis utveckladt ur Lat. j, g före e, i, x, ss och inljudande c'l, g'l samt li + vok.), som likaledes före 16:de årh. torde hafva egt valören af en dels tonlös, dels tonande dentipalatal frikativa (eller liknande sche-ljud), ett uttal, som delvis ännu fins i spanska folkmål (Asturien, Aragonien) liksom i den portugisisk-galiciska gruppen. Hvad annars angår det spanska ljudsystemets förhållande till det latinska, må vidare i korthet anföras följande hufvuddrag. Betonadt Lat. a, e, i, o, u bibehållas, e och o diftongeras till resp. ié (i. ex. ferrum--hierro), hvarur yngre äfven i (t. ex. sella--silla, äldre siella), och ué (t. ex. bonum--bueno), hvarur yngre äfven e (t. ex. frontem--frente, äldre fruente), i och u gifva e och o (t. ex. sinum--seno, lupum--lobo), au gifver o (t. ex. aurum--oro); framför uddljudande Lat. s + konsonant blir ett e förslaget (t. ex. stare--estar); de inljudande Lat. explosivorna p, t, c gifva b, d, g (t. ex. capra--cabra, totum--todo, lacum--lago), af hvilka b (liksom ock ursprungligt Lat. b) åtminstone numera förlorat sin explosiva karakter (är bilabial frikativa) och äfven d tenderar till spirantiskt uttal eller rent af utfall (ursprungligt d mellan vokaler bortfaller ofta, t. ex. cadere--caer); Lat. ll ger muljeradt l, tecknadt ll, hvilket också resulterar af initialt Lat. cl, pl, fl (t. ex. clamare--llamar, flamma--llama), hvaremot inljudande Lat. c'l, p'l liksom li + vok. vanligen gifva Sp. j (t. ex. oclum--ojo, filium--hijo), och på samma sätt blir Lat. nn, liksom också inljudande mn, gn samt n + vok., muljeradt n, tecknadt ñ (t. ex. annum--año, somnum--sueño); slutligen gifva Lat. inljudande ct, lt, Sp. ch, uttaladt ungefär som Eng. ch (t. ex. noctem--noche, multum--mucho). För öfrigt är den moderna högspanskan ett vackert och klangrikt, men på samma gång kraftfullt språk, böjligt och rikt på ord och bilder, men också egande en viss nobel värdighet, och måhända är det icke utan rätt, som man sagt, att bland alla de nylatinska språken spanskan är det, som i klangfull kraft och nobless kommer det stolta romarespråket närmast.
De spanska folkmålen äro ännu endast ofullständigt undersökta. I det hela förekomma dialektiska differenser inom detta område (liksom inom halföns öfriga språkområden) påfallande sparsamt, särskildt i jämförelse med den starka dialektala differentieringen inom andra romanska språk (ex. italienskan), ett förhållande, som man velat förklara genom den från norr till söder gradvis skeende återeröfringen och rehispanifieringen af den af araberna ockuperade halfön. Den normala kastilianskans område sammanfaller ungefär med de båda Kastilierna mellan Sierra Morena och de
Källa: Project Runeberg ·
