Sida 780
Temasight ...
framskjutande anterna och tvänne mellan dem inställda kolonner. Detta är den form, som kallas templum in antis, tempel med anter (fig. 3). Byggnaden reser sig från en underbyggnad (podium, krepidoma, se d. o.), hvilken uppstiger i tre trappstegslika afsatser, med en på framsidan mellan afsatserna inlagd verklig trappa. Templet krönes af ett utåt synligt, sakta stigande kroppåstak, som å båda kortsidorna stödes af ett lågt, tresidigt gafvelröste. Var det inre rummet (cellan) delvis öppet i taket, kallades templet hypaithros (se Hypetral-tempel). I st. f. anter är det stundom endast kolonner, som uppbära förhallens tak och gafvelröste. Denna tempelform kallas prostylos (fig. 4). Upprepas
3. 4. 5.
samma anordning å baksidan, uppkommer en amfiprostylos (fig. 5). I de större, praktfullare templen (Olympia, Parthenon-templet, Paestum, Selinus) är grundplanen rikare. Jämte förhallen och den egentliga cellan förekommer här en bakre hall, posticum (jfr Naos), samt mellan denna och cellan stundom en andra och mindre cella, opisthodomos. Cellan, under äldre tid lång och smal, är stundom genom inställda kolonner delad i ett bredare midtskepp mellan två smalare sidoskepp. Det hela omgifves af en öppen kolonnad. Härigenom uppkommer den tempelform, som kallas peripteros (fig. 6). Äro kolonnerna ersatta med halfkolonner,
6. 7.
uppstår en psevdo-peripteros (fig. 7). Omgifves byggnaden af två kolonnräckor, uppstår en dipteros. Utgöres här den inre kolonnräckan endast af halfkolonner, kallas templet en psevdo-dipteros. Proportionen mellan antalet kolonner på kort- och långsidan utgör det dubbla antalet + 1. Om således kortsidan (fasaden) visar 8 kolonner, har långsidan 2 x 8 + 1, d. v. s. 17. o. s. v. Efter antalet kolonner å fasaden talar man om en tetra-, hexa-, okto-, deka-stylos (d. v. s. med 4, 6, 8, 10 kolonner). Fig. 8 visar fasaden af Thesevstemplet i Athen,
8.
en peripteros hexastylos af den doriskå ordningen. -- Vid genomförandet af denna byggnadsplan nyttjades under den grekiska konstens blomstringstid den doriskå eller den joniska ordningen, senare äfven den korintiska (se Pelareordning). Som material förekommo under den äldre tiden enklare stenarter, som genom målning eller deremot svarande behandling erhöllo en prydligare karakter, i senare tid deremot den hvita eller hvitgult skimrande marmorn med förgyllningar och sparsam fargbeläggning. Inne i cellan stod gudens bild (i trä, i marmor eller i guld och elfenben; se Kryselefantin). En mängd bildverk prydde de olika delarna af det yttre: figurrika grupper voro insatta i gafvelfälten (tympana), reliefer anbragtes å frisens metoper, kring cellamuren samt å väggarna i pronaos, och från gafvelspetsen liksom från gafvelfötterna höjde sig sirliga palmetter eller vaser (s. k. akroterier). Framför hufvudingången hade altaret sin plats i det fria. Hela tempelområdet kringgärdades af en mur och var, t. ex. i Olympia och på Athens Akropolis, upptaget af en mängd underordnade byggnader, af altaren, statyer och byster. Om den vanliga indelningen af de grekiska templen med afseende på deras bestämmelse se Agonaltempel.
För det romerska templet (Lat. aedes, templum) användes dels de redan nämnda grekiska
9. 10.
formerna, till hvilka äfven kom det af en kolonnad (vanligen af korintisk ordning) omgifna rundtemplet (fig. 9 visar grundplanen af Vesta-templet i Tivoli), en sengrekisk anordning, dels
Källa: Project Runeberg ·
