Stenkolsformationen (stenkols- l. karbonsystemet), geol., det geologiska lagersystem, som är närmast yngre än devoniska systemet, och hvars mest utmärkande drag är förekomsten af de derinom befintliga, flerestädes vidsträckta och mäktiga stenkolslagren, hvilka dock endast träffas inom den öfre afdelningen af systemet, som utgöres af sandstenar, skiffrar och skifferleror, bildade i grundt vatten, laguner och på låga sankmarker; stenkolssystemets undre afdelning, den s. k. bergkalken (Englands »mountain limestone»), en djuphafsbildning af flerestädes mera än 1,000 m. mäktighet, är deremot i saknad af kollager. Systemets kolförande afdelning har stor utbredning i mellersta Europa, Nord-Amerika och Kina samt finnes äfven i Australien, Brasilien och Van Diemens land. På Nya Zeeland, Beeren Eiland och Spetsbergen äro samtidiga marina lager utvecklade. Inom Europa träffas de vigtigaste kolfälten i England, Skotland och Irland, Belgien, Westfalen, Rhenprovinsen (Saarbrücken), Frankrike (norra Frankrike och S:t Étienne i depart. Loire), Böhmen och södra Ryssland (Donetz).
De särskilda kollagrens antal och mäktighet är ganska olika på olika ställen. Flerestädes finnas 10, 20 och 30 särskilda flötser, i tjocklek vexlande mellan 0,1 och 2 à 3 m. samt skilda genom mer eller mindre mäktiga, vanligen öfvervägande mellanlager af sandstenar och skiffrar. Hvarje kollager är vanligen underbäddadt af ett lager lera, eldfast lera eller skiffer, och dessa underlager hafva tydligen utgjort grunden eller jordmånen, hvarpå den yppiga vegetation en gång vuxit, som sedermera, efter sammanpressning och mineralisation, omvandlats till stenkol. Såväl af detta förhållande som af bergkalkens ofta ofantligt stora mäktighet framgår otvetydigt, att de vidsträckta trakter af jorden, öfver hvilka stenkolssystemet är utbredt, vid tiden för dess bildande varit stadda i en gradvis skeende sjunkande rörelse.
Stenkolssystemets landdjur och landväxter voro betydligt mera utvecklade än föregående perioders. Sjelfva stenkolsflötserna och de bergarter, som åtfölja dem, innehålla lemningar af en rik flora, i synnerhet bestående af fräkenväxter, ormbunkar, de med lummerväxterna närbeslägtade fjällträden och sigillarierna samt vidare ett slags egendomliga barrträd; man möter lepidodendrer om 25 m. höjd och 1 m. tjocklek samt sigillarier om 20 m. höjd. -- De lägre hafsdjuren äro i allmänhet beslägtade med devonsystemets. Foraminiferer förekomma nu för första gången. Deremot utdogo under stenkolstiden de för äldre palaeozoiska system karakteristiska trilobiterna. Koraller, krinoidéer och mollusker förekommo i stor ymnighet; den mäktiga och öfver stora delar af mellersta Europa utbredda bergkalken utgöres till hufvudsaklig del af lemningar och fragment efter sådana organismer. Beträffande ryggradsdjuren äro pansarfiskarna endast svagt representerade inom stenkolssystemet, hvaremot högre typer, såsom amfibier af en nu utdöd afdelning, stegocefalernas l. labyrintodonternas, visa sig. Jfr Stenkol. E. E.