Stepphönsen

Stepphönsen, Pteroclidas, l. flyg-(stepp-) hönsen, zool., bilda en familj inom ordningen hönsfoglar (Gallinae) inom foglarnas klass. Hufvudet och näbben äro små, den senare svag, föga böjd och utan köttig hud vid roten; näsborrarna äro dolda under pannans fjädrar. Vingarna äro långa och spetsiga, med första smällpennan längst. I den af 14--18 pennor bildade, mestadels viggformiga stjerten äro de båda mellersta pennorna stundom betydligt förlängda. Benen äro svaga, liksom tårna korta, baktån är rudimentär eller saknas, sporrar finnas ej, och yttertån har blott 4 leder. Arterna af denna familj visa en från de öfriga hönsfoglarna mycket afvikande byggnad och färg, hvilken senare motsvarar markens i de trakter, der de vistas, nämligen stepper och öcknar. Slägtena äro 2 med 1 6 arter, förnämligast från Afrika, men äfven från Asien och vissa delar af Europa. Under fortplantningstiden lefva de parvis, deremellan ofta i stora skaror, som på grund af sin utmärkta flygförmåga flitigt ströfva omkring for att söka sin föda. -- Flyghöns- l. sandhöns-slägtet, Pterocles, har tårna och tarsens baksida nakna, rudimentär baktå, framtårna endast vid roten obetydligt förenade samt första och andra vingpennorna lika långa. Till detta slägte räknas 14 arter från Europa, Asien och Afrika. Gangan, P. arenarius, har buken och skänklarna brunsvarta, de mellersta stjertpennorna icke förlängda, hvarför vingarna räcka till stjertspetsen, och en längd af 37 cm. Khatan, P. alchata, har underlifvet och skänklarna hvita, de båda mellersta stjertpennorna starkt förlängda, så att vingarna icke nå stjertspetsen, och en längd af 35 cm. Båda arterna förekomma i södra Europa, den senare äfven i norra Afrika och sydvestra Asien. De lefva af allahanda frön, äfven säd, hvilken de uppsöka på åkerfälten. Äggen äro 3--4 och läggas i en liten grop i sanden utan något underlag. Köttet är förträffligt, hvarför särskildt den senare arten dödas massvis. -- Stepphöns-slägtet, Syrrhaptes, har tårna och tarsen helt och hållet befjädrade, saknar baktå samt har framtårna mycket breda och sammanvuxna till främsta leden, så att foten, sedd underifrån, bildar en enda, af hornartade vårtor beklädd sula; klorna äro breda och starka, första vingpennan längst och mycket afsmalnande mot spetsen. De till detta slägte hörande 2 arterna äro hemma i Asiens stepper och öcknar. Mest känd är stepphönan, S. paradoxus, hvars hanne är grågul med korta, svarta tvärlinier ofvan och ett bredt, svartbrunt tvärband på magen; hufvudets sidor, pannan och strupen äro brungula, vingpennorna gråaktiga och stjertpennorna försedda med svarta tvärband och hvit ändkant. Längden utgör 47 cm. Honan har ofvan och på kräfvan böjda, svarta tvärfläckar, och första vingpennan räcker, i motsats till förhållandet hos hannen, icke utom stjertspetsen. Egendomligt nog har denna art på senare tider uppträdt i Europa. År 1853 började enstaka exemplar visa sig der, och 1863 iakttogos sådana i stor mängd i Europas flesta nordligare land, framträngde ända till Irland och Färöarna (anträffades på några ställen i Götaland och Svealand) samt till och med häckade i Jylland och på flere af de danska öarna. En ännu mera storartad utvandring inträffade i April 1888, då i trakten af Sofia i Bulgarien iakttogos ofantliga skaror af stepphöns, hvilka sedan fördelade sig i större eller smärre flockar, som tågade i nordvestlig riktning samt i allt smärre afdelningar utbredde sig öfver Polen, Tyskland, Holland och Storbritannien. Äfven till de skandinaviska landen sträckte sig tåget. I Sverige och Norge förekommo dock stepphönsen i jämförelsevis ringa antal, men bemärktes dock i nästan alla svenska landskap från Skåne till Upland. Talrikast lära de förekommit i Halland och häckat der, hvadan de genom k. förordn. fridlystes inom Hallands län under åren 1890--91. Flerestädes i Europa häckade de år 1888. En ringa återstod fanns qvar 1889. Såvidt kändt är, hafva dessa långväga gäster numera (1891) alldeles försvunnit från vår verldsdel. C. R. S. J. W. L.