Stjernklasser äro vissa kategorier, i hvilka man sedan äldsta tider indelat stjernorna med afseende på deras ljusstyrka. Så indelas de för blotta ögat synliga stjernorna i sex klasser. På ett parti af himmelssferen, sträckande sig från nordpolen till 35° sydlig deklination, räknar man
14 stjernor af 1:sta klassen 48 » »2:dra » 152 » »3:dje » 313 » »4:de » 854 » »5:te » 2010 » »6:te »
Likasom icke alla stjernor af 1:sta storleken äro lika klara (Sirius är t. ex. 4 gånger så ljusstark som Rigel, [beta] Orionis), så gäller detta icke häller för de öfriga storleksklasserna. Derför har man mellan dessa storleksklasser inskjutit underafdelningar, vanligen tio, så att man t. ex. talar om en stjerna af storleken 3--4 o. s. v. Detta system har man vidare fortsatt för de teleskopiska stjernorna, och enligt detsamma skulle de svagaste stjernor, som i de mäktigaste förefintliga instrument kunna iakttagas, räknas till 16:de storleksklassen. Då Herschel talar om den 20:de ligger en annan skala till grund. -- Hela detta system, uppkommet genom en slump, hvilar på observatörernas individuella uppfattning och saknar vetenskaplig precision. Denna har vid jämförelsen af stjernornas ljusstyrka först ernåtts genom fotometerns (se d. o.) användning för detta ändamål af Zöllner, Seidel samt i nyaste tid i omfattande skala af Pickering och Pritchard. Märkvärdigt nog hafva dessa undersökningar visat en genomgående lagbundenhet i de föregående uppskattningarna, i det att ljusstyrkorna af två på hvarandra följande storleksklasser förhålla sig nära nog som 2,5 till 1. Samma förhållande, men omvändt, eger i det närmaste rum mellan antalet af två på hvarandra följande storleksordningar, så att, om man förenat samtliga stjernor af en viss klass i en enda punkt, densamma skulle erhålla samma ljusintensitet, hvilken storleksklass man än valt. Detta förhållande gäller åtminstone till och med stjernor af 9:de storleken, och för alla dessa stjernor är dermed stadfäst, att de äro i medeltal lika ljusstarka och likformigt fördelade i rymden. Naturligtvis och notoriskt existera enskilda undantag derifrån. För stjernor, som äro svagare än nionde storleken, synes en glesare fördelning inträda, hvilket antyder, att vårt stjernsystem är begränsadt. I motsatt fall skulle i sjelfva verket hela himmelssferen synas som en enda lysande yta, åtminstone såvida man ej med Olbers antager en exstinktion af stjernljuset under dess passage genom verldsrymden. K. B.