Stoa

Stoa, Grek., pelaregång, pelaresal, galleri. Pelarerader, dels enkla, dels dubbla eller flerdubbla, voro ett inom den forngrekiska byggnadskonsten ymnigt användt motiv såväl vid tempel som andra byggnader. Med stoa förstod man företrädesvis en sjelfständigt anlagd pelaregång, som antingen var helt öppen eller på baksidan hade en vägg, som uppbar taket, eller ock var itudelad af en på längden gående midtvägg med pelarerader på båda sidor. Sådana täckta pelaregångar brukade i de grekiska städerna omgifva torget och andra offentliga platser. Vid norra sidan af torget i Athen låg den s. k. »brokiga pelaregången» (poikile stoa), hvilken fått sitt namn deraf, att dess väggytor voro prydda med målningar af Polygnotos m. fl., öfver ämnen från trojanska och persiska krigen. Denna pelaregång gaf namn åt den stoiska filosofien, hvars grundläggare, Zenon, der brukade hålla sina föredrag. Vid nämnda torg låg äfven den »kungliga pelaregången» (basileios l. basilike stoa), hvilken tjenade såsom ämbetslokal för den andre arkonten, som bar titel af konung (basilevs), och stundom äfven till sessionsrum för areopagen. Den var förmodligen treskeppig med en halfrund, nischformig utvidgning (apsis) vid ena änden af midtskeppet och torde hafva tjenat till mönster för den romerska basilikan. A. M. A.