Storkslägtet

Storkslägtet, Ciconia, zool., tillhör fam. storkfoglar (Ciconiidae), ordn. vadare (Grallatores) och foglarnas klass. Genom sin raka näbb och sitt befjädrade hufvud skiljer det sig från öfriga slägten i familjen. 6 arter äro kända; alla, utom en (syd-amerikansk), tillhöra Gamla verldens fauna. Den mest bekanta är Hvita storken (C. alba), hvit med svarta eller svartbruna vingar; kroppslängd 110 cm. Denna art förekommer mer eller mindre talrikt i de flesta europeiska land, utom de nordligaste; i England saknas den. I Skandinavien häckar den endast i Danmark, Skåne och Halland, i de nordligare delarna visar den sig endast tillfälligtvis. I Norge observeras blott enstaka storkar årligen, och i Finland hafva blott några få exemplar blifvit iakttagna. Som flyttfogel anländer storken till Skåne i början af April och flyttar bort efter midten af Aug. Vid flyttningstiden samlas storkarna i flockar för att företaga den långa färden, hvars mål är det eqvatoriala Afrika. Eljest lefva de parvis i engifte, och man har anledning antaga, att de bland storkarna ingångna äktenskapsförbindelserna gälla för hela lifvet, liksom förhållandet är med svanen och några andra foglar. Det en gång tillrustade boet, som bygges på taket eller skorstenen af ett hus eller på ett större afstympadt träd, plägar storken sedermera årligen begagna. I byggnadsarbetet deltaga bägge makarna. Sedan äggen, 3--5 till antalet, blifvit lagda, tillföres åt honan, som ensam rufvar dem, föda af hannen. Storkens föda utgöres företrädesvis af hvarjehanda smärre djur, mest insekter och groddjur. Åt sina gladare känslor gifver storken uttryck genom att smälla eller »klappra» med näbben på ett egendomligt sätt. Många fabler hafva fästs vid storken. Föreställningen att ett storkbo skulle skydda huset för eldfara, att han vore en uteslutande nyttig fogel, ehuru han dödar och med begärlighet förtär fogel- och harungar, har sedan gammalt skaffat honom skydd hos landtbefolkningen och stor popularitet hos unga och gamla. -- Svarta storken (C. nigra) är svartaktig, med bröst och mage hvita. Han förekommer i Sibirien och östra Europa. I Sverige häckar han, ehuru sällan, i några skogrika trakter. I lefnadssättet öfverensstämmer han med föregående art. L-e.