Strindberg, Johan August, författare, föddes i Stockholm d. 22 Jan. 1849. Han inhemtade skolundervisning vid Klara och Jakobs elementarläroverk samt Stockholms lyceum. Tidigt framträdde hos honom ett oroligt reflexionsbegär, som i förening med hans starka och mot allt tryck upproriska, men eljest skyggt sig döljande känsla skaffade honom under uppväxttiden mången bitter stund, och ynglingens själslif genomgick mer än en kris. Sedan han 1867 blifvit student, tillbragte han en termin i Upsala, var ett halfårs tid vik. folkskolelärare i Stockholm, innehade derefter informatorsplatser derstädes och idkade samtidigt förberedande studier för läkareexamen, men lemnade dessa för att utbilda sig till skådespelare vid k. teatern. Debuten gick om intet, och S. for i början af 1870 åter till Upsala, der han med allvar dref studier för filosofiska graden. Emellertid hade författarehågen kommit till frambrott hos honom. Hans första arbete var det dramatiska utkastet Fritänkaren (1869; tryckt psevdonymt 1870), ett rationalistiskt och i utförandet ungdomligt naivt alster. Det på blankvers skrifna sorgspelet Hermione (1869; tr. 1871) rör sig kring Greklands fall för Filip af Macedonien. Det eger en klar komposition samt gisslar deklamatoriskt ungdomens sedeförderf och brist på patriotism äfvensom demagogers lumpenhet. Hösten 1870 uppfördes å k. teatern S:s »dramatiska situation» I Rom, med ämne från Thorvaldsens ungdom, ett konstdyrkande och betydligt tamt alster på vers. I sorgspelet Den fredlöse (i en akt; uppf. å k. teatern 1871), hvars handling är förlagd till den fornnordiska hedendomens brytning mot kristendomen, återspeglas hos personerna olika sidor af författarens egna själserfarenheter, och det kärfra språket är hemtadt direkt ur de isländska sagorna. Våren 1872 måste S. af brist på tillgångar afstå från sina akademiska studier. Han valde då skriftställarens bana samt började i Stockholm skrifva konstkritik och berättande skisser i åtskilliga tidningar. S. å. fullbordade han sitt prosadrama Mäster Olof (först kalladt »En affälling») med ämne från svenska reformationen. Detta storslagna drama, fullt af rik originalitet och stormande ungdomskraft, utgör en omklädnad för S:s tidigare uppfattning af hans egen samtids brännande frågor, och i hufvudpersonen, den ömsom djupt missmodige, ömsom hänsynslöst handlingskraftige idealisten, har S. velat teckna sig sjelf. Den motgång han rönte med denna pjes, hvilken förgäfves hembjöds åt k. teatern (i denna sin ursprungliga form trycktes och uppfördes den ej förr än nio år senare), tillbakaträngde hans lust att dikta. Han var 1874 medarbetare i »Dagens nyheter» och hösten s. å. i landtmannapartiets organ »Svenska medborgaren» samt tjenstgjorde Dec. 1874--82 som e. o. amanuens vid k. biblioteket. Der fick han anledning att kasta sig på kulturhistoriska studier, särskildt på studiet af kinesiska språket och literaturen, hvilket ämne han sökte på flerehanda sätt referera till Sverige. Han utgaf äldre kartor öfver delar af Asien och handskrifter af svenska officerare, som under Karl XII:s krig skickats i fångenskap till Sibirien, samt skref Kina, några gensagor mot gängse irrmeningar (i »Framtiden», 1878), Relations de la Suède avec la Chine et les pays tartares, som lästes inför Académie des inscriptions et belles-lettres i Paris 1879, m. m. Af diktalster frambragte han under flere år endast det något torrt satiriska lustspelet Anno Fyrtiåtta (1875, tr. först sedermera), de med en drastisk humor kryddade student-novelletterna Från Fjerdingen och Svartbäcken (1877) samt en på blandad knittelvers och prosa gjord omdiktning af ungdomsdramat »Mäster Olof» (1878), mera konstnärlig och enhetlig i byggnaden samt röjande en mognad humanitet i afvägandet af rätt och orätt mellan de sammandrabbande viljorna. Någon synnerlig uppmärksamhet hade emellertid hans författareskap ej väckt, då han hösten 1879 utgaf romanen Röda rummet (5:te uppl. 1886). Denna skildring ur den artistiska och literära »bohêmens» lif i Stockholm, genom sjelfva sitt ämne en nyhet i svenska literaturen, var på samma gång en med obarmhertig styrka genomförd samhällssatir, som i mer eller mindre karrikerade skepnader prisgaf åt förtrytelsen och åtlöjet en mängd företeelser, hvilka man eljest vant sig att blicka upp till. Den individuelt liffulla, målande och säreget qvicka stilen, den radikala grundåskådningen jämte en för vår vitterhet dittills främmande naturalism i skildringarna utöfvade ett stort inflytande på den literatur, som framträdde i Sverige under 1880-talet. Boken, som väckte ett ovanligt uppseende, emottogs med stor ovilja af det beståendes vänner, och S:s följande författareskap har genom sin utmanande art och de förlöpningar, till hvilka han gjort sig skyldig, alltmera skärpt den stränga dom, som från detta håll fälles öfver honom. Sedan denna tid utvecklade S. en rastlös literär alstring. En särdeles vacker frukt deraf var Gillets hemlighet (1880), en komedi med delvis tragiska element, byggd kring ett medeltidsämne. 1881 utgaf han sina samlade ungdomsarbeten under titeln I vårbrytningen och s. å. Kulturhistoriska studier, 1880--82 utarbetade han (i förening med Cl. Lundin) det kulturhistoriska arbetet Gamla Stockholm. Samtidigt hade han, efter oförtrutet samlande af material, gripit sig an med författandet af det stora kulturhistoriska verket Svenska folket i helg och söken, i krig och fred, hemma och ute (2 bd, 1881--82), hvilket dock, ej minst till följd af det brådskande i utarbetandet, stannade långt bakom sitt mål. Han bedömer deri företeelserna från den ifrige demokratens ståndpunkt. De granskare, som uttalat sig mest nedsättande öfver sistnämnda arbete och öfver »Röda rummet», sökte S. förkrossa genom sin lika ovanligt qvicka som hänsynslösa prosa-satir Det nya riket (två uppl. 1882), hvari han derjämte ville uppvisa huru samhället förderfvas af socialt hyckleri och kast-anda. Dernäst diktade han det i medeltidsdrägt klädda karaktersskådespelet Herr Bengts hustru (1882), hvari visas kärlekens kraft att öfverlefva alla romantiska griller, det varmt poetiska och på samma gång öfverdådigt satiriska sagospelet Lycko-Pers resa (s. å.; uppf. med stor framgång 1883--84) och början af den kulturhistoriska novellföljden Svenska öden och äfventyr (3 bd, 1882 o. följ.), »berättelser från alla tidehvarf», i hög grad fängslande genom framställningens fyllighet och natursanning, den klara, lekande och käckt humoristiska stilen, den dråpliga ironien, en förledande slutkonst samt medkänslan för de förtryckte, de små i samhället. 1883 lemnade han med hustru och barn fäderneslandet och vistades under åtskilliga år dels i Frankrike, dels i Schweiz. I sina 1883 utgifna, till stor del satiriska Dikter, hvilkas form är kantig och företer åtskilliga barocka egenheter, riktade han återigen månget våldsamt hugg mot det äldre slägtets ideal. Med större ledighet rörde han sig på fria knittelvers i Sömngångarnätter (1884), en eldig och fantasikraftig skildring af huru tviflaren otillfredsställd genomilar trons, konstens, uppfinningarnas och vetandets rymder, men till slut hoppfullt prisar det osjelfviska arbetet på förbättrandet af den stora mängdens lefnadsvilkor. Såsom en direkt själsfrände till Rousseau framstår S. i de resonerande uppsatserna Likt och olikt (2 häften, s. å.), som äro hållna i en mera lidelsefri ton. Han förordar der, såsom botemedel mot det allmänna missnöjet och kulturmenniskans lidanden, ett återvändande till naturligare tillstånd, samhällets »rättvändning, så att det nyttiga kommer öfverst», o. s. v. En konstnärlig gestaltning af dessa teorier återfinnes i hans fyra noveller Utopier i verkligheten (1885), der det försonliga i stämningen återklingar i stilens mjuka toner. Några af dessa berättelser höra till det yppersta af svensk prosadiktning. Emellertid hade S. på hösten 1884 utsändt sin novellsamling Giftas (2:dra uppl. 1885), ovanligt lifligt skrifna nutidsberättelser, genom hvilka han ville belysa äktenskapet och qvinnofrågan samt särskildt protestera mot de ibsenska »dockhems»-teoriernas orättvisa mot mannen. Författarens ofta okynniga fritalighet och skeft tendensiösa utmålande af de faror, som återhållsamheten innebure, väckte mycken anstöt, och ett i boken förekommande anfall på nattvardsläran gaf anledning till ett tryckfrihetsåtal. hvilket öfver hela landet åstadkom stor rörelse i sinnena, men slutade med frikännande. I en 2:dra del af Giftas (1886) är tonen mera hård och bitter mot qvinnokönet. Äfven i flere följande arbeten reagerar S. vredgadt mot hela den moderna qvinnoemancipationen, hvarvid han från darwinistisk utgångspunkt och med fanatikerns ifver sökt allahanda bevisgrunder för qvinnans fysiska, moraliska och intellektuella underlägsenhet under mannen. Han ser i henne en »lägre existensform», som söker öfverlista och oberättigadt höja sig öfver mannen. I det sjelfbiografiska verket Tjensteqvinnans son (3 delar, 1886--87) skildrar S. opartiskt och med fullständig öppenhjertighet sin egen utvecklingsgång, utan att bekymra sig om de indiskretioner, som äro oskiljaktiga från ett sådant företag. Han har på senare åren alltmera arbetat sig in i en oblidkeligt genomförd naturalistisk verldsåskådning: den förre deisten har blifvit ateist, han håller före att religionen har spelat ut sin rol, han gör angrepp på kristendomen och dess moral, upphöjer tankeförmågan på känslans bekostnad och låter striden för tillvaron gälla såsom lag i menniskors inbördes förhållanden. Af den agitatoriske plebejen har blifvit en själsaristokrat, som tror jämlikhet vara omöjlig och vill se de kunnigaste vid statsrodret samt afskyr det förtryck, som den andligen starke och högst utvecklade individen har att utstå från majoriteten af de små och svage, de enfaldige och lågtänkte. Till inslag i handlingens väf använder han ej sällan den vakna (ohypnotiska) suggestionen. Denna tid författade S. det hemska, men gripande och öfverlägset väl gjorda sorgspelet Fadern (1887; 2:dra uppl. 1888), komedien Kamraterna (1888), den frånstötande romanen Tschandala (1889; endast på danska) och åtskilliga bisarra skådespel, i hvilka han experimenterande söker nya former för dramat, näml. Fröken Julie (ett »naturalistiskt sorgspel», 1888), Fordringsegare (»tragi-komedi»), Samum m. fl. Alster af ett ljusare skaplynne äro hans skärgårdsroman Hemsöborna (1887) och de smärre berättelserna Skärkarlslif (1888), högst åskådliga teckningar af naturen och de gladare sidorna samt »halfskuggorna» hos folklifvet i Stockholms skärgård, så ock skisserna Blomstermålningar och djurstycken (s. å.), i hvilka den skarpsynte naturkännaren vill blifva förstådd af ungdomen, och den ur ett omsorgsfullt studium framgångna resebeskrifningen Bland franska bönder (1889, till hufvudsaklig del författad några år tidigare). S. vistades 1887--89 i Danmark (han var der liksom i Frankrike och Tyskland medarbetare i större pressorgan) och slog derefter å nyo ned sina bopålar i hemlandet. Han har senast utgifvit två häften Tryckt och otryckt (1890) och den egendomliga psykologiska romanen I hafsbandet (s. å.), hvilken i några afseenden visar höjdpunkten af hans talang. Flere bland S:s berättande arbeten och dramer äro öfversatta till främmande språk, företrädesvis tyska, franska, holländska och danska.
Med den öfverlägsna begåfningens koncentrerade arbetsifver förenar S. dess isolering och motvilja för att gå i flock med något slags parti. En grundkraft i hans literära alstring är alltifrån början tviflet, ett tvifvel på alla ärfda åsigter och all auktoritet, och han tror fanatiskt på sitt tvifvels berättigande såsom vishetens källa. En omisskänlig nitälskan för sanning och menniskoväl drifver honom att bryta sig nya banor, att, städse otillfredsställd, med misstro betrakta hvarje färdigt resultat, att obändigt angripa allt det förtryck och det skenväsende, som han trott sig uppdaga i samhället. För dettas missförhållanden har han ett vida skarpare öga än för de goda sträfvandena derinom, och hans håg att generalisera enstaka iakttagelser har förledt honom att framställa många vrångbilder och hugskott. I hans ständigt sjudande hjerna vexla synpunkterna snabbt, med nervöst fin känslighet tager han intryck af och gör sig halft omedvetet till tolk för de mer eller mindra sunda tankeströmningar, som arbeta sig fram i tidehvarfvet, och under sin utvecklingsgång har han med lidelsefull energi förfäktat mången ståndpunkt, som han sedermera lemnat såsom ett öfvervunnet stadium. Detta kan förklara de motsägelser och paradoxer, som möta i hans skrifter, och som, i förening med hans skärande samhällskritik och hänsynslösa häfdande af det naturligas rätt gent emot all konvenans, gjort honom illa anskrifven hos nationens flertal. Emellertid företer hans författarebana en sammanhängande utveckling, hvilken skulle kunna kännetecknas såsom frukten af en sträfvan att arbeta sig ut ur den reaktion, som århundradet burit på sedan restaurationsepoken, och i stället återknyta vid upplysningstidehvarfvets afbrutna utveckling, hvarvid han dock oaflåtligt, ehuru i vissa fall dilettantmässigt, tillgodogör sig samtidens afslöjanden på filosofiens, psykologiens, samhällslärans och naturvetenskapernas områden. Det är dock ingalunda såsom tänkare och resonör, utan såsom skald S. visat sin gåfva att sätta rörelse i stillastående idékretsar. Fastän han icke uppskattar diktkonstens värde högt, har hans fruktbara inbillningskraft alltjämt sökt sig uttryck i alster, som röja en skalds egendomliga sätt att skåda och återgifva verkligheten. Hans stil är i hög grad ursprunglig, full af lif, ledighet och en ofta våldsam kraft, flödande af öfverraskande vändningar och en yster, ehuru merendels kärf humor. Han eger en språkbildande förmåga, som ej har många motstycken i svenska literaturen. Dock vanprydes hans stil emellanåt af sådana slangord och ovårdsamheter i satsbyggnaden, hvilka kunna försvåra begripligheten, samt af ett manér att belysa själsliga förlopp medelst öfverdrifvet drastiska bilder från den kroppsliga verlden. Hans situationsbilder och naturskildringar utmärkas af stark koncentration, sprittande lif och en verklighetstrohet, som är grundad såväl på exakta detaljkunskaper som på målerisk uppfattning och förmåga att anbringa den rätta stämningstonen. I mera fragmentariska karaktersteckningar lyckas S. förträffligt, men ej lika väl i genomförda dylika; hans personer äro sällan helgjutna, språng förekomma i skildringen, luckor i motiveringen. Hans arbeten ega i formelt afseende liksom med hänsyn till innehållet sin närmaste betydelse deri att genom dem den nutida europeiska naturalismen fått insteg i Sveriges literatur. E. F-t.