Strindberg, J. August, har under 1890-talets lopp alltmera fjärmat sin håg från diktkonsten, och öfver hufvud taget afspegla hans skrifter under denna tid en tilltagande disharmoni hos hans feberaktigt sökande själ, som kastas från den ena ytterligheten till den andra, oaflåtligt kretsar kring det egna jaget och alltmindre intresserar sig för den omgifvande menniskoverlden annat än i dess relationer till detta jag. I den passionerade sjelfbekännelsens form biktar han hänsynslöst sina fel och utmålar framförallt sina lidanden, ofta förstorade eller vrängda af sjuklig inbillning. En viss sinnets jämnvigt bibehålles under allt detta genom hans trägna sysslande med naturvetenskapliga studier och rön, i synnerhet på kemiens område, ehuru fantasimenniskan äfven der röjer sig, hvarom hans skrifter i dessa ämnen nogsamt vittna.
I samband med försiggången brytning och skilsmässa i S:s första äktenskap stod hans högst obarmhertiga och brutala bok Die beichte eines thoren (1893), som på tysk mark ådrog honom ett tryckfrihetsåtal. Han gifte om sig 1893 med en ung österrikiska, men efter tre år upplöstes äfven detta äktenskap. Sin diktareverksamhet fortsatte han med det satiriska sagospelet Himmelrikets nycklar (1892), tämligen oklart i sina fantastiskt hopade motiv. S:s ystra och sarkastiska humor skänker å nyo åt hans prosastil dess förra spänstighet i de tankeväckande Fabler, som finnas inrymda i 3:dje samlingen »Tryckt och otryckt» (1891). I småpjeser (4 sådana utgifna under titeln Dramatik, 1893) fortfar han att svårmodigt skildra den dolska kampen mellan viljor och spelar särskildt på sitt tema om qvinnan såsom mannens hänsynslösa fiende. Ett särdeles välgjordt litet sorgspel i denna art är Bandet (en skilsmässoprocess inför tinget), intaget i 4:de samlingen »Tryckt och otryckt» (1897). I denna återfinnes jämväl den i sin förträfflighet verkligt klassiska, på geologisk basis byggda skildringen Svensk natur. Men den klarsynte naturiakttagaren har också utvecklat sig till en naturlilosof, som medelst en mångfald experiment och öfverraskande analogier söker uppvisa skapelsens enhetlighet och lemnar bakom sig sin ateistisk-materialistiska ståndpunkt för att allt afgjordare återföras till tron på en personlig skapare, ett verlden besjälande förnuft och ett lif efter detta. I afhandlingcn Antibarbarus (skr. på tyska, Berlin 1894) ruskar han om den moderna kemiens trossatser och vill göra troligt, att de s. k. grundämnena icke äro enkla kroppar. I samma syfte sysslar han under åratal med försök att göra guld, hvilket problem han ock påstår sig i det närmaste hafva löst. De två häftena Jardin des plantes (1896, på svenska) gå ut på att i sten-, växt- och djurrikena uppspåra likheter för att visa, att »allt är i allt och öfverallt». (Det fragmentariska häftet Sylva sylvarum, Paris, s. å., utgör hufvudsakligen en fransk öfvers. af »Jardin des plantes».) Liksom S. känner sig dragen till alkemien, tager han äfven starka intryck från de olika former af magi och andra »ockulta» vetenskaper, som firat ett slags återuppståndelse i det nutida Paris. Hans sjelfbiografiska arbete Inferno (utg. i 2 svenska uppl. 1897 och på flere språk) innehåller detaljeradt hemska skildringar af huru han i sin öfverretade nervkänslighet länge marterar sig sjelf med vidskepliga föreställningar om att vara förföljd och hotad till lifvet af allsköns fiender, huru han fysiskt och psykiskt pinas under de osynliga »makternas» onåd, tills bekantskapen med Swedenborgs skrifter klargör för honom, att all den utståndna skräcken varit en Försynens tuktan till bättring. Boken slutar med utsigten till att han skall söka ro i katolska kyrkans sköte. Att emellertid katolicismen och Swedenborg snart voro »tillryggalagda ståndpunkter» för den rastlöse spörjaren och tviflaren, framgår af »Infernos» amplifierande fortsättning Legender (1898), hvari han för öfrigt gör afbön för sin tidigare alstrings upproriska idéer och hugskott. I dessa bägge böcker, som ej lifvas af någon humor, frodas det ynkliga bredvid sublima drag, men den mästerligt klara och lefvande stilen afmattas sällan. Samma idéinnehåll framställes koncentreradt, fastän dunklare, i dubbeldramat Till Damaskus (1898), som oaktadt mäktiga grepp icke afgjordt röjer, att S. återvunnits åt diktkonsten. Under titeln Inför högre rätt skola 1899 utkomma sagospelet »Advent» och komedien »Brott och brott». Från slutet af 1896 har S. å nyo varit mestadels bosatt på svensk botten, i Lund. Hans roman »Tschandala» utkom 1897 på svenska. E. F–t.