Strinnholm

Strinnholm, Anders Magnus, häfdatecknare, föddes d. 25 Nov. 1786 i Umeå socken af Vesterbottens län. Han aflade studentexamen i Upsala 1808, men måste redan 1810 lemna universitetet på grund af bristande tillgångar och begaf sig då till Stockholm. I förening med sin ungdomsvän Z. Haeggström bildade han der 1813 ett boktryckeribolag, i hvilket han qvarstod till 1815, dels såsom delegare, dels såsom biträdande. Med beundransvärd kraft och flit egnade han sig derefter åt historiska forskningar, ehuru han samtidigt måste skaffa sig sin utkomst såsom korrekturläsare och senare genom registrering af riksbankens handlingar. De näringsomsorger, som hotade att afbryta hans författarebana, blefvo emellertid häfda, då han vid 1828--30 års riksdag erhöll ett sedermera förhöjdt anslag till fortsättandet af sina omfattande vetenskapliga arbeten. År 1842 promoverades han till filos. hedersdoktor i Upsala samt inkallades 1834 i Vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien, 1837 i Svenska akademien, som 1836 tilldelat honom det af K. M:t stiftade priset till belöning för literära förtjenster, och 1845 i Vetenskapsakademien. -- Redan såsom boktryckare skref S. Fragmenter till kejsar Napoleons historia (1813) och Klio, historisk månadsskrift (1815). Sitt rykte grundlade han dock först genom sin Svenska folkets historia under konungarne af Vasaätten (3 del.. 1819--23, afbrutet af brist på uppmuntran; det går till 1544), och Magnus Stenbocks lefverne (2 bd, 1821) samt sin öfversättning af Rühs' »Svea rikes historia» (1823--25). År 1834 offentliggjorde han den första och 1854 den femte och sista delen af sitt stora verk Svenska folkets historia från äldsta till närvarande tider, hvilket sträcker sig till statshvälfningen 1319. I detta arbete finnas de egenskaper fullt utvecklade, som känneteckna S:s författareskap, nämligen en ovanligt grundlig kännedom af de historiska källorna, en skarp blick för händelsernas inre sammanhang, en varm kärlek till sanningen och till fosterlandet samt ett lugnt och flärdlöst, genom sin bredd någon gång tröttande framställningssätt. De ämnen, hvilka han behandlat ur nya synpunkter, äro i synnerhet uppkomsten och utbildandet af samhällsförfattningen och af de olika stånden. Sitt sista verk, Sveriges historia i sammandrag (1857--60), hann S. icke fullfölja längre än till år 1560. Den anspråkslöse forskaren afled i Stockholm d. 18 Jan. 1862.