Struma

Struma, Lat. (Fr. goître, hvilken benämning är lånad af flere språk), patol. Detta ord betecknade ursprungligen ansvällda lymfkörtlar, hvar som hälst i kroppen, men synnerligast å halsen eller hvad som i senare latin kallades scrophulae. Nu menas dermed uteslutande kronisk ansvällning och förstoring af sköldkörteln (glandula thyreoidea), belägen på framsidan af halsen, öfver luftstrupen och straxt ofvan bröstbenet. Denna förstoring af sköldkörteln visar sig under olika former, anatomiskt skiljbara. Virchow har uppställt 3 slag af struma: follikulär, fibrös och vaskulär. Det första slaget, det follikulära, visar sig mest under bilden af en eller flere mjuka, fluktuerande knölar, hvilka i sitt inre visa en gråröd färg och bestå af alltför riklig bildning (hyperplasi) af körtelväfnadens vanliga follikulära element (S. hyperplastica l. S. hypertrophica follicularis). Denna bildning är efter regeln omgifven af en tjock bindväfskapsel, som kan utskalas. Det andra slaget, det fibrösa (S. fibrosa), utgöres af hårda, fasta, fibrösa knölar, som vid genomsnitt visa ett blåaktigt eller nästan hvitt utseende. I det tredje slaget, det vaskulära (S. vascularis), är det antingen artererna, som äro abnormt utvecklade, eller, hvilket är vanligare, venerna, som bilda buktiga strängar, t. o. m. hålrum (S. varicosa), i körtelväfnaden, och icke sällan visar sig denna utvidgning af de veriösa kärlen såsom slingrande, blåaktiga, grofva strängar å körtelns yta. I den follikulära formen finnes ofta en aflagring af kolloid-substans (geléliknande bildning), som kan antingen qvarstå, såsom i S. colloides, eller genom fettförvandling absorberas, då säckar eller cystor fyllda med en vätska (S. cystica) uppstå. De olika formerna kunna samtidigt finnas i s. k. mångrummig struma, (S. multilocularis), och ibland uppträder kalkafsättning i kärlens och cystornas väggar, liknande hårda benskållor (S. ossea). Dessa former af struma benämndes förr »godartade», till skilnad från de »elakartade» former, der kräfta (karcinom) eller förstörande nybildningar uppträda i sköldkörteln och gripa öfver i angränsande organs väfnader samt äfven uppträda med afsättningar i andra körtlar, i synnerhet lymfkörtlarna. Rörande uppkomsten af struma är man icke på det klara. Enskilda fall af detta lidande förekomma här och der, uppträdande mest hos unga personer, oftast qvinnor. Men å somliga orter är sjukdomen ytterst allmän, och för dessa orter måste man antaga någon endemisk orsak (en parasit l. bakterie?). Man finner ofta endemisk struma, förenad med kretinism, i vissa trånga bergdalar i Alperna, Pyrenéerna o. s. v. (se Kretinism). Men den kan ock förekomma endemisk under andra förhållanden, t. ex. i Falun och trakten deromkring, der den kallas »Faluknöl». -- Sammanhanget mellan struma och kretinism å många orter synes peka åt samma håll som senaste tiders erfarenhet, att det fullständiga borttagandet af sköldkörteln genom strumektomi (bortskärande af struma) orsakar slöhet i hjernans funktioner och inom kortare eller längre tid leder till den opererades död. Struma kan, om den stannat i sin utveckling vid mindre betydlig storlek, fördragas utan större besvärligheter; men om den tillväxer i högre grad, uppstå svårigheter i första hand för respiration, i svårare fall äfven för födans nedförande genom matstrupen, i synnerhet om den oansvällda körteln blir säte för en akut inflammation (strumitis), hvarigenom operativa ingrepp blifva af nöden. För att aflägsna fibrösa och cysta-strumor erfordras kirurgisk behandling. Medikamentös behandling in- och utvärtes passar endast i den mera enkla hypertrofiska formen. Det förnämsta medlet är jod, dels till pensling å svulsten och dels till intagning i en eller annan form. Ofta dess värre lemnas man af detta medel i sticket. O. T. S.