Sida 385
Stropp ...
upphjelpandet af fabriker medelst statsunderstöd afskaffade S., men den sparsamhet, som gaf sig uttryck i hästgardets afskaffande, afstannandet af Marmorkyrkans byggande o. d., uppvägdes af det slöseri, som hofvets fester och förlustelser medförde, och upprättandet af nummerlotteriet för anskaffande af nya inkomster var särdeles olyckligt. I sin utrikesstyrelse sökte S. göra Danmark mer oafhängigt af Ryssland och ville särskildt icke understödja dess inblandning i Sveriges inre förhållanden i afsigt att bibehålla frihetstidens styrelsesätt. -- 2. Karl August S., f. 1735, äldre broder till den föregående, blef 1757 professor i matematik vid riddareakademien i Liegnitz och kallades 1769 till Köpenhamn, der han blef justitieråd och medlem af finanskollegiet. Efter broderns fall återgick han till sin förra ställning, blef 1777 direktör för ett bankkontor i Elbing och 1782 för det preussiska »Seehandlung». 1789 blef han adlad och 1791 statsminister och chef för preussiska tullväsendet. Död 1804. E. Ebg.
Struer, dansk lastageplats i Ringkjöbings amt, vid Limfjorden (Venö bukt). 2,207 innev. (1890). Ändstation på den jylländska tvärbanan (från Århus öfver Viborg) och utgångspunkt för den jylländska vestbanan. Sedan 1852 går en jernbana från S. till Oddesund, med ångfärja till Thy. År 1733 blef S. som lastageplats lagd under Holstebro, 15 km. längre söderut; i senare tider har S. uppblomstrat mycket. Ostronfiske. E. Ebg.
Strug, sjöv., ett slags primitiv farkost, som begagnas på de ryska floderna för att från det inre af landet föra salt till Nisjnij Novgorod och hampa till Petersburg. Strugen, som är omkr. 35 m. lång, flatbottnad och utan mast, framföres med stakar. När lasten är såld, försäljes strugen, emedan det skulle vara alltför svårt att emot strömmen föra densamma tillbaka uppför floden. Detta slags farkost kallas äfven lodja. R. N.
Struggle for existence [strö'ggl får egsi'stens] l. struggle of life [-åvv läjf], Eng. Se Kampen för tillvaron.
Struket korn. Se Förlikning.
Struktur (Lat. structura), byggnadssätt, i allmänhet det sätt, hvarpå olikartade beståndsdelar blifvit sammanfogade till ett helt. I geologien menas dermed en bergarts inre beskaffenhet med afseende på beståndsdelarnas form, storlek och anordning. Stundom göres skilnad på struktur och textur, med hvilket senare ord man förstår en bergarts genom beståndsdelarnas form och storlek frambragta gry. Kristallinisk säges strukturen vara, när bergarten är sammansatt af kristallindivider, mer eller mindre fullständigt utvecklade. Klastisk struktur säges en bergart hafva, som är sammansatt af brottstycken af andra bergarter (konglomerat-, breccia-, sandstens-struktur m. fl.). Kornig struktur uppkommer, när bergarten är sammansatt af bestämda, från hvarandra tydligt urskiljbara korn. En särskild form af kornig struktur kallas oolitisk (»romstens»-)struktur. I denna utgöras mineralbeståndsdelarna af klotrunda, tätt liggande korn. Jfr Kalksten och Oolit. Man urskiljer dervid kristalliniskt kornig och klastiskt kornig struktur eller sandstensstruktur. Tät struktur uppstår, när de särskilda mineralbeståndsdelarna ej kunna urskiljas med blotta ögat, porfyrstruktur när i en tät eller finkornig massa större mineralindivider finnas urskilda, mandelstensstruktur när en tät eller finkornig bergartsmassa innehåller körtlar af en främmande mineralsubstans. Massformig säges strukturen vara, när beståndsdelarna äro lika anordnade i alla riktningar; skiktad eller lagerformig, när bergarten består af vexlande lager af olikartadt eller olikfärgadt material; skiffrig, när bergarten är lätt klyfbar i en riktning. Ofullkomlig skifferstruktur i kristalliniska bergarter kallas flasrig struktur. De skiktade och skiffriga strukturformerna kallas ofta med ett gemensamt namn parallelstruktur.
Strukturformel, kem. Se Rationel 3.
Struma, Lat. (Fr. goître, hvilken benämning är lånad af flere språk), patol. Detta ord betecknade ursprungligen ansvällda lymfkörtlar, hvar som hälst i kroppen, men synnerligast å halsen eller hvad som i senare latin kallades scrophulae. Nu menas dermed uteslutande kronisk ansvällning och förstoring af sköldkörteln (glandula thyreoidea), belägen på framsidan af halsen, öfver luftstrupen och straxt ofvan bröstbenet. Denna förstoring af sköldkörteln visar sig under olika former, anatomiskt skiljbara. Virchow har uppställt 3 slag af struma: follikulär, fibrös och vaskulär. Det första slaget, det follikulära, visar sig mest under bilden af en eller flere mjuka, fluktuerande knölar, hvilka i sitt inre visa en gråröd färg och bestå af alltför riklig bildning (hyperplasi) af körtelväfnadens vanliga follikulära element (S. hyperplastica l. S. hypertrophica follicularis). Denna bildning är efter regeln omgifven af en tjock bindväfskapsel, som kan utskalas. Det andra slaget, det fibrösa (S. fibrosa), utgöres af hårda, fasta, fibrösa knölar, som vid genomsnitt visa ett blåaktigt eller nästan hvitt utseende. I det tredje slaget, det vaskulära (S. vascularis), är det antingen artererna, som äro abnormt utvecklade, eller, hvilket är vanligare, venerna, som bilda buktiga strängar, t. o. m. hålrum (S. varicosa), i körtelväfnaden, och icke sällan visar sig denna utvidgning af de veriösa kärlen såsom slingrande, blåaktiga, grofva strängar å körtelns yta. I den follikulära formen finnes ofta en aflagring af kolloid-substans (geléliknande bildning), som kan antingen qvarstå, såsom i S. colloides, eller genom fettförvandling absorberas, då säckar eller cystor fyllda med en vätska (S. cystica) uppstå. De olika formerna kunna samtidigt finnas i s. k. mångrummig struma, (S. multilocularis), och ibland uppträder kalkafsättning i kärlens och cystornas väggar, liknande hårda benskållor (S. ossea). Dessa former af struma benämndes förr »godartade», till skilnad från de »elakartade» former, der kräfta (karcinom) eller förstörande nybildningar uppträda i sköldkörteln och gripa öfver i angränsande organs väfnader samt äfven uppträda med afsättningar i andra körtlar, i synnerhet lymfkörtlarna. Rörande uppkomsten af struma
Källa: Project Runeberg ·
