Styngflugor

Styngflugor, Oestridae, zool., en grupp inom de egentliga flugornas familj, Muscidae. Gruppen omfattar ett antal egendomligt bildade större eller medelstora flugor, som under sin utveckling äro snyltgäster hos såväl vilda som tama däggdjur af idislarnas och de enhofvades ordningar. Dessa flugors hufvud är liksom blåsformigt uppsväldt, i synnerhet nedåt, hvarigenom det nästan liknar ett halfklot. Munnen är förkrympt, så att styngflugan icke kan taga till sig någon näring och derför lefver endast en kort tid. Jämte de relativt stora facettögonen finnas 3 punktögon. Antennerna äro 3-ledade, fästa i djupa gropar å pannan, med sista leden rundad och borstbärande. Vingfjällen äro olika utvecklade hos olika slägten inom gruppen. Kroppen är vanligen något klumpig, antingen nära nog naken eller ock tätt bevuxen med raggigt hår, såsom hos humlorna, i synnerhet å mellankroppen och den andra af de vanligen 6 bakkroppsringarna. Larverna höra, likasom alla fluglarver, till de s. k. hufvudlösa larverna och bestå af 12 ringar, af hvilka de 2 första icke alltid kunna urskiljas. Andningsrörens mynningar kunna tillslutas, hvarigenom vätska hindras att intränga i dem. Kroppen är vanligen besatt med taggar och vårtor. Till en början hafva stynglarverna 2 kraftiga munhakar, med hvilka de fästa sig vid väggarna af den hålighet, der de uppehålla sig, men dessa hakar gå efter 2:dra hudömsningen förlorade, åtminstone hos en del arter. Somliga af dessa snyltgäster lefva i näsan och pannhålorna (»nässtyng»), andra i magsäcken och tarmkanalen (»måg-» och »tarmstyng»), andra i och under huden (»hud-bromsar») hos sina värdar. Alla lemna dock sina tillhåll, då de äro färdiga att förpuppas, hvilket sker i jorden. Puppan är omgifven af ett tunnformigt, ganska fast skal, som öppnas med ett lock, då efter minst 4 veckor den utbildade flugan framkommer. Gruppen omfattar slägtena Gastrophilus, Oestrus, Pharyngomyia, Cephenomyia och Hypoderma. Det mest bekanta stynget är häststynget (se d. o.). Mindre ofta iakttaget, oaktadt dess utbredning är rätt stor, är tunntarmsstynget, Gastrophilus nasalis L. (G. veterinus Clark), som har medelstor kropp med finare, brokig hårighet och gulaktiga antenner. Dess hvita ägg läggas på läpparna och vid näsöppningarna hos hästen och åsnan samt äfven hos nötboskap och getter. De nykläckta larverna begifva sig till värdens mun (undantagsvis till näshålan) och nedkomma i magsäcken, der de icke qvardröja, utan fästa sig vid tolftumstarmens väggar, der de tillbringa vintern och utveckla sig på samma sätt som det vanliga häststynget. Ett tredje styng, ändtarmsstynget, G. haemorrhoidalis L., fäster sig i hästens ändtarm, men har för öfrigt ett likartadt lefnadssätt som de förutnämnda arterna. -- Nötstynget, Hypoderma bovis Fabr. (Oestrus L.), lefver icke i tarmkanalen, utan under huden hos våra oxar och kor, hvilka hysa den yttersta förskräckelse för denna fluga, som röjer sin ankomst genom sitt starka surrande hväsljud. Nötstynget lägger sina hvitaktiga ägg mellan håren å sidorna nära ryggen, der de icke lätt kunna bortslickas. De små larverna äta sig in under huden och orsaka bulnader af ett dufäggs storlek. Der tillbringa de vintern och följande vår, tills kreaturen släppas i vall, samt krypa då fullvuxna ut och förpuppas i jorden, hvarefter om 4 veckor den fullbildade flugan framkommer, gulraggig, med ett bredt svart band baktill å mellankroppen och ett dylikt på midten af bakkroppen, hvars spets är gulluden. -- Renstynget, Hypoderma tarandi L. (lapparnas spetha och kurbma), den största arten, har fullkomligt cylindriska, icke förtjockade lår. Kroppen är tätt betäckt med långa, gröngula, svarta och rödgula hår; hufvudet baktill sammetssvart. Detta styng förföljer under Juli och Augusti renhjordarna, som af dess angrepp blifva såsom om de voro besatta, i det hela hjorden skakar hufvudena och slår med framfötterna i luften och mot marken. Larven lefver under renens hud på samma sätt som nötstynget. Om fårstynget se d. o. O. T. S.