*Svenska nykterhetssällskapet (se Nykterhetsrörelsen, sp. 1555) upptog striden mot de af 1877 års komité för revision af bränvinslagarna d. 20 Dec. 1878 framlagda starkt reaktionära lagförslagen. Vid ett af sällskapet sammankalladt möte i Jönköping i Aug. 1880 lyckades det dess ledande män att, i trots af den redan förut inträdda splittringen mellan moderata och radikala nykterhetsvänner, förena dem såväl i ett bestämdt uttalande för bibehållande af grunderna för 1855 års bränvinslagstiftning som ock i protester mot hufvudpunkterna i komitéförslagen; och då sällskapet sedermera, i enlighet med mötets begäran, vände sig till landets kommunalnämnder och kyrkoråd med anhållan om deras uttalanden öfver sagda hufvudpunkter, visade sig, att af 2,123 inom tre månader ingångna svar blott tre helt instämt med komiterade, under det att dessas förslag af 99 proc. helt ogillats. Inför denna storartade yttring af svenska folkets nykterhetsvänlighet sjönko förhoppningarna om upprifning af 1855 års lagstiftning. Svenska Nykterhetssällskapet lät trycka de inkomna svaren och frambar dem jämte en petition till konungen i Febr. 1881; genom riksdagsbesluten 1882 och 1885 ändades det till en början så vidtutseende angreppet på lagstiftningen af d. 18 Jan. 1855 med seger för dess försvarare.
Möjligheten af fortsatt endrägt emellan nykterhetsvännernas båda hufvudgrupper försvann med den för dem båda gemensamma faran. För att gifva den radikala riktningen ostördt tillfälle att visa hvad den förmådde åstadkomma beslöt sällskapet, som icke ville öfvergifva sin gamla moderata ståndpunkt, att tills vidare draga sig tillbaka; flere af dess styrelseledamöter anlitades för de tvänne kommissioner, åt hvilka konungen 1886 och 1889 anförtrodde att för utgifvande och spridning af nykterhetsskrifter använda de särskilda anslag riksdagen för detta syfte beviljat; men sällskapet sjelft förhöll sig passivt, till dess det hösten 1893 ansåg tiden inne att å nyo upptaga sitt arbete. Erfarenheten hade då nog tydligt visat, att allmänna tänkesättet icke kunnat förmås att ansluta sig till den radikala riktningens program, hvilket tvärtom särskildt inom de bildade klasserna framkallat en afvog stämning emot, snart sagdt, all nykterhetsverksämhet. Sällskapet ansåg sig derför ega fullt skäl att, i enlighet med sina under tiden ändrade och d. 1 Febr. 1889 af konungen fastställda stadgar, återupptaga och fullfölja sin verksamhet, hvilken nu borde hufvudsakligen afse att genom utgifning och spridning af skrifter i nykterhetsfrågan upplysa och påverka den allmänna meningen.
Sedan med bifall till konungens, på sällskapets anhållan gjorda framställning 1894 års riksdag för sagda ändamål ställt 4,000 kr. till sällskapets förfogande, hvilket anslag följande riksdagar upprepat, har ock sällskapet fr. o. m. 1895 i upplagor af intill 10,000 ex. årligen utgifvit och spridt skrifter, hvilka från nykterhetspolitiska, religiösa, allmänt etiska, medicinska, fysiologiska, finansiella, privatekonomiska, pedagogiska och författningshistoriska utgångspunkter behandlat nykterhetsfrågan. Åtskilliga af dessa skrifter hafva ock i öfvers. införlifvats med utlandets nykterhetsliteratur. Bland författarna märkas sällskapets nuv. ordförande, generaldirektören Wieselgren, dess v. ordförande, professor Tigerstedt, biskoparna v. Scheele och Johansson, professorerna E. Almquist, Widmark och Schulthess, folkhögskoleföreståndaren Holmberg, lektor Ödman, fru S. Nilsson, fröken M. Fryxell, aktuarien I. Flodström m. fl.