Nykterhetsrörelsen. Det är först under innevarande århundrade, som i olika land medborgare sammanslutit sig för att främja allmän nykterhet, sedan de fått ögonen öppna för vidden af den ödeläggelse, som dryckenskapen anstiftar. Hos åtskilliga folk under antiken stod vindrickandet i ett visst samband med den religiösa kultens dryckesoffer. Antikens viner synas hafva innehållit högst 15 volymproc. alkohol, hvarjämte är att märka, att de vid förtärandet vanligen utspäddes med vatten. I de grekiska staterna voro de äldre lagarna mot berusning ytterst stränga, likaså i Rom, hvarest vin till en början var sällsynt, men sedermera under kejsaretiden de värsta orgier bland män och qvinnor blefvo vanliga. Kändt är hurusom Muhammed för sin läras bekännare stadgade absolut förbud mot vindrickning. -- Nyare tidens spirituösa drycker kännetecknas genom tillsatsen af alkohol. Konsten att genom destillering framställa alkohol uppfanns af araberna samt blef allmännare spridd på 1200-talet (se Alkohol och Alkoholism). Kring midten af 1600-talet hade bruket af starkt alkoholhaltiga drycker utbredt sig från furstehofven till alla samhällsklasser i Europa, och kemien togs till hjelp för att fylla det växande behofvet: man framställde spirituösa ur säd och frukter, slutligen äfven ur potates (se Bränvin). I krigen utdelades bränvin dels såsom preservativ mot »fältsjuka», dels för att höja soldaternas mod. Under renaissancetiden hände stundom, att påfvar i förening med furstar sökte hämma omåttligheten. Kejsaren Fredrik IV bildade en måttlighetsförening bland tyska adeln, och 1517 stiftades för samma ändamål en Kristofer-orden i Steiermark (i en dylik förening under 1600-talet stadgades, att medlem icke fick dricka mer än -- 14 glas vin om dagen). Dessa spridda försök buro ingen frukt, icke minst derför att folkets stora massa var främmande för dem. Först med den broderlighetsanda och den känsla af alla medborgares inbördes beroende, som lemnats vårt århundrade i arf af 1700-talets kultursträfvanden, möjliggjordes ett verksamt uppträdande mot dryckenskapen på associationens väg, och inemot 1830 uppkom den moderna folkliga nykterhetsrörelsen nästan samtidigt i Amerika, Irland, Storbritannien, Tyskland och Sverige. Den handhades af föreningar, hvilkas medlemmar afsade sig rusdryckers bruk och till samma lefnadssätt omvände millioner likar, men efter ett tiotal år slappades rörelsent och många återföllo i dryckesvanan. Emellertid började fysiologerna forska öfver alkohols verkan på menniskokroppen, och deras rön i förening med statistikens häpnadsväckande uppgifter öfver dryckenskapens sociala verkningar hafva åter väckt intresset för frågan. -- I Nord-Amerikas Förenta stater hade efter frihetskriget (1775--83) dryckenskapen stigit till en oroväckande höjd bland alla samhällsklasser. Fåfänga voro presters, läkares och filantropiska skriftställares maningar till måttlighet (Eng. tempeance) och först genom yrkandet på absolut (fullständigt genomförd) nykterhet togs saken framgångsrikt om händer. Föregången af en måttlighetsförening i Boston 1813, stiftades i samma stad d. 13 Febr. 1826 The american temperance society, hvars medlemmar förbundo sig att helt och hållet afstå från bruket af sprithaltiga drycker, undantagandes då sådana i sjukdomsfall föreskrefves af läkare. Före utgången af 1829 voro öfver 1,000 dylika föreningar upprättade i Unionens stater, och inom ytterligare sju år hade antalet vuxit till 8,000. En betydande rol har sedan 1851 spelats af Good Templar-orden (se d. o.), jämte hvilken ett tjugutal stora ordnar och föreningar samverka för nykterheten. I flere af Unionens stater har man med god påföljd infört den s. k. Maine-lagen (af 1846 och 1851), som förbjuder tillverkning och försäljning af alla rusdrycker utom cider (se vidare Maine, sp. 647). I staten Iowa stängdes 1884 alla utskänkningsställen för såväl destillerade drycker som öl, porter och vin. Dessa resultat hade delvis förberedts genom de s. k. crusaderna l. korstågen (1858 och 1873--74), hvilka tillgingo så, att bildade qvinnor skockvis inträngde på krogarna samt genom förmaningar, varningar och exalterade böner fingo gästerna att aftroppa och tusentals utskänkningsidkare att stänga sina lokaler. I samband dermed stiftades The womens Christian temperance union (W. C. T. U.), den märkligaste bland alla nykterhetsföreningar, hvilken räknar 1/2 mill. medlemmar bland de högre klassernas fruntimmer, eger filialer öfverallt i Förenta staterna samt på det kraftigaste stödes af läkarna. Medlemmarna få undervisning om alkohols verkningar och om konsten att uppfostra till nykterhet. W. C. T. U. utsänder föreläsare och utgifver skrifter i hygien. Under inverkan deraf äro de bildade unge männen i Nord-Amerika numera till större delen absoluta nykterhetsvänner, och den arbetare, som ej har nyktra vanor, får svårligen någon anställning. I Unionens flotta och armé äro spritdrycker förbjudna, och de tillhandahållas i regeln ej häller åt vanliga fartygsbesättningar. -- Den första nykterhetsföreningen i Europa stiftades i New Ross på Irland, Aug. 1829; i Okt. s. å. bildades den första skotska, i Greenock, och i Febr. 1830 den första engelska, i Bradford. Öfverallt i britiska riket och dess kolonier följdes dessa föredömen. Af stor sammanhållande betydelse vardt The british and foreign temperance society (st. 1831), hvars bud var afhållsamhet från destillerade drycker. Fälttåget riktades sedan 1830 i Skotland (och sedan 1832 i England) äfven mot maltdrycker såsom hufvudkällan till dryckenskapen, och efter 1835 fingo de absolut afhållsamme l. teetotallers (se d. o.) öfverhand. På Irland åstadkom »father» Matthew en exempellöst stark väckelse; han omvände inom två år 1,800,000 män och qvinnor till nykterheten. De förnämsta nykterhetssällskapen i Storbritannien äro numera The united kingdom Alliance (i Manchester, sedan 1853) samt The church of England temperance society (1862), The national temperance league och The national temperance federation (1884), alla tre i London. De ofantliga inkomster, som tillverkningen och försäljningen af rusdrycker tillföra statskassan och enskilda, hafva varit den måhända mest bidragande orsaken till att engelska parlamentet icke hittills tillmötesgått nykterhetsifrarnas önskningar. Emellertid göra dessa stora framsteg. Den absolut afhållsamme kan utan att väcka anstöt taga plats bland vindrickande middagsgäster, och adeln börjar ryckas med i rörelsen. Mycket har dervidlag under 1880-talet uträttats genom den 1877 i Amerika af Francis Murphy invigda rörelsen Blue ribbon (Blåbands-föreningar), hvars medlemmar genom skriftligt löfte och bärandet af en blå bandstump på bröstet förbinda sig att ej nyttja rusdrycker och att på lämpligt sätt motverka deras bruk. I sakens intresse är helsolära införd i ett flertal engelska, liksom i amerikanska, skolor. Bland framstående engelska nykterhetsfrämjare må nämnas earlen af Shaftesbury, Samuel Morley och den bekante läkaren B. W. Richardson. -- I Tyskland funnos 1846 omkr. 300 nykterhetsföreningar (mässigkeitsvereine), men efter 1848 utsinade rörelsen derstädes.
I Sverige, hvarest folklynnet har en viss dragning till omåttlighet, hafva de vigtigaste rusmedlen varit mjöd (under vikingatiden), öl och bränvin. Gustaf II Adolf förbjöd 1622 all bränvinsförsäljning och lade accis på vin. Under loppet af samma årh. utbreddes smaken för bränvin icke minst af presterna, hvilka plägade traktera bönderna dermed för att få öfvermål på tiondet. Vanligen fanns socknens enda bränvinspanna i prostgården. Under Karl XI:s förmyndarestyrelse började adeln anlägga brännerier och hålla krogar. Karl XI sökte 1696 dämma den växande floden genom att förbjuda bränvinsbränning af råg, och Karl XII utsträckte 1698 förbudet äfven till hvete samt stadgade straff för källarebesök under gudstjenst. Frihetstiden gjorde bränvinet till ett makt vid riksdagarna. Hattarna kämpade mot, mössorna för bränvinet. 1740 förbjöds all bränvinsbränning (i rådet sutto då bl. a. Sam. Akerhielm, A. J. von Höpken och Kl. Ekeblad). Detta stadgande upphäfdes visserligen 1741, men var å nyo gällande 1757--60. Den store Linné skref i 22 år mot bränvinet; han utdömde det i dietiskt och sedligt afseende, liksom före honom Urban Hjärne och Boerhaave gjort. Det är välbekant hurusom Gustaf III:s trenne första regeringsår lyckliggjordes genom ett bränvinsförbud, men huru hans följande bränvinslagstiftning (se d. o.) i en betänklig grad ökade fylleriet. Vid riksdagarna, i synnerhet efter 1809, fördes häftiga fejder om bränvinsbränningen, hvilken fortfarande ansågs för jordbrukets rätta privilegium, men å andra sidan utdömdes af patrioter, som anförde huru hundratusentals tunnor spanmål årligen brändes till rusdryck, äfven under tider, då landet härjades af hungersnöd. 1823 utgaf justitierådet M. Torén en nykterhetsskrift, »Försök att bestämma orsaken till förekommande brottsmål» etc. Åtskilliga läkare uppträdde ock mot superiet, bl. a. Kr. Carlander och K. J. Hartman (i »Husläkaren», 1828). Uppslaget till en verklig nykterhetsrörelse gafs genom skriften »Underrättelse om de i America nyligen stiftade temperance-societies jemte förslag till dylikas eller så kallade måttlighets och sedlighets föreningars inrättande i fäderneslandet», förf. af öfverdirektör K. af Forsell, 1830. Hos honom sammanträdde på tusenårsfesten öfver Ansgarius d. 28 Nov. 1830 mekanikern Sam. Owen, justitiestatsministern grefve M. Rosenblad, statsrådet grefve K. A. Löwenhjelm, justitierådet N. V. Stråle, d. v. ordensbiskopen J. O. Wallin och metodistpastorn G. Scott, och vid detta tillfälle stiftades Stockholms måttlighetsförening, hvarefter Owen med liktänkande stiftade den på absolut afhållsamhet grundade Kungsholms nykterhetsförening, d. 18 Febr. 1831, hvilken 1832 fick namnet Stockholms nykterhetsförening. Den 5 Maj 1837 bildades under kronprinsen Oskars presidium Svenska nykterhetssällskapet, hvars egentlige upphofsman var generallöjtnanten grefve Franc Sparre och förste ordförande J. Berzelius, och som bland sina medlemmar räknade flere af rikets främste män. I Göteborg stiftade kommerserådet O. Wijk ett sällskap för nykterhetens främjande, och å många orter i landet uppstodo dylika. Ett större antal brännerier nedlades af patriotism. Tidningarna delade sig i 2 läger: för och mot »nykterhetsfantasterna», och en mängd folkskrifter i ämnet spredos. Bl. a. lät Karl XIV Johan 1836 öfversätta och till hvarje pastorat i riket utdela amerikanen R. Bairds historiska teckning af nykterhetsföreningarnas uppkomst. I Nov. 1835 afgaf Svenska läkaresällskapet ett utlåtande, i hvilket särskildt A. Retzius med skarpa ord utdömde bränvinet. Omkr. 300 nykterhetsföreningar hafva sedan 1830 verkat i Sverige, bland dem mer än 150 samtidigt. En och annan eger ännu bestånd, men kan innefattas under den frireligiösa verksamheten. Statskyrkans betydelse för nykterhetssträfvandet var under dettas första skede ganska stor, men är numera knappast märkbar. Svenska nykterhetssällskapet för nu ett tynande lif; ordf. är O. Ekman, v. ordf. S. Wieselgren, verkställande direktör C. O. Berg. Under 1880-talet har Good Templar-orden i Sverige utvecklat en ojämförlig verksamhet bland kroppsarbetarna, säkerligen icke minst på grund af sin demokratiska och konfessionslösa prägel. Äfven Blå bandet (se ofvan) har sedan 1883 här vunnit ganska mycket insteg (100 föreningar till Dec. 1887). Bland svenska nykterhetskämpar framstå den outtröttlige, snillrike domprosten P. Wieselgren, anatomie prof. A. H. Florman, kyrkoherdarna P. G. Ahnfelt, Jon. Janzon och Anders Sandberg, biskop J. H. Thomander, öfverste O. J. Hagelstam, läkarna M. Huss, P. A. Levin och E. V. Wretlind, lektor H. Aspling och generalkonsuln C. O. Berg. -- Bränvinslagen af 1835 utbredde superiet värre än någonsin öfver Sveriges bygder. Den nya lagen af 1854 åstadkom en genomgripande förbättring på landsbygden, men i städerna stod det fortfarande illa till. Ehuru dessa (1856) inrymde endast 1/10 af landets befolkning, hade de dock ett tredubbelt antal utskänkningsställen mot landsbygden, och ett öfvermåttan stort antal rättigheter i stad var beroende på burskap eller privilegium. Lösen till en förbättring deri gafs af det s. k. Göteborgssystemet, som trädde i verksamhet i Göteborg d. 1 Okt. 1865, sedan på S. A. Hedlunds förslag en komité 1864 tillsatts för att utreda frågan och 20 högt aktade män framträdt såsom bärare af tillämpningen. Systemet, som afser att mildra verkningarna af rusdryckernas bruk, är bygdt på förutsättningarna att bränvinsförsäljning inom ett samhälle är en laglig rättighet, hvars utöfvande icke kan undvikas, och att försäljningsrätten hittills vanligen tagits om hand af personer, hvilka icke ega betryggande uppfattning af de med rörelsen förknippade skyldigheterna. Göteborgssystemets hufvudpunkter äro följande. Alla rättigheter öfverlemnas åt ett bolag, bildadt af filantroper, som icke få deraf skörda någon vinst (lika litet som de för affärens skötsel anställda personerna). Nettobehållningen öfverlemnas till kommunens, landstingets och länets hushållningssällskaps kassor. Lokalerna äro sunda, ljusa, rymliga och lagda under allmänhetens ögon samt innehålla spisqvarter med varm lagad mat. Noggrann tillsyn hålles öfver ordning, skick och snygghet. Inga spirituösa drycker lemnas på kredit eller mot pant, icke häller åt berusade personer eller minderåriga (under 18 år). Under sön- och helgdagar (samt helgdagsaftnar efter kl. 6) är endast »aptitsupen» tillåten; krogarna stängas Nov.--Mars kl. 7 e. m., den öfriga delen af året kl. 8. Systemet försvårar åtkomsten af varan genom att hålla prisen höga, inskränka utskänkningstiden samt minska antalet försäljningsställen. 1874 öfverlemnades till bolaget äfven minuthandeln med bränvin samt andra brända och destillerade drycker. Göteborgssystemet är tillämpadt i ett flertal svenska städer samt allmänt infördt i Norge och i de flesta af Finlands stadssamhällen. Det har ådragit sig uppmärksamhet i Danmark, Tyskland och Schweiz, och i England uttalade sig en af öfverhuset tillsatt komité 1879 till förmån för detsamma. -- Det mest omfattande och grundliga arbete, som utgifvits öfver nykterhetsoch dryckenskapsfrågan, är skrifvet på engelska af den i London bosatte svenske skriftställaren Axel Gustafson och bär titeln »The foundation of death» (1884; flere uppl.) Jfr Rusdrycker. E. F-t.