Wieseler [vis-], Karl, tysk protestantisk teolog, f. 1813 vid Celle i Hannover, utnämndes 1843 till e. o. teol. professor i Göttingen samt kallades till ord. professor i exegetik 1851 i Kiel och 1863 i Greifswald. 1870 utnämndes han till konsistorialråd samt medlem af pommerska konsistoriet i Stettin. Död 1883. -- W. förvärfvade sig ett namn särskildt genom sina biblisk-kronologiska detaljundersökningar på det nytestamentliga området. Bland hans många hithörande skrifter märkas Die chronologische synopsis der vier Evangelien (1843), Chronologie des apostolischen zeitalters (1848) och Beiträge zur richtigen würdigung der Evangelien und der evangelischen geschichte (1869). Vidare må nämnas hans Untersuchungen zur geschichte und religion der alten germanen in Asien und Europa (1881). J. H. B.
1. Wieselgren [vis-], Peter (Per), prest, nykterhetsförkämpe, literatur- och kulturhistoriker, biograf, föddes d. 1 Okt. 1800 i Spånhult, Vislanda socken i Värend, Småland, och var son af hemmansegaren Jonas Jonsson samt tillhörde »Ugnabygdaslägten», i flere slägtled befryndad med den gamla småländska prestslägten Wiesel (om dennas utgreningar se »Wieselska slägtregistret» af J. P. Nyberg, 1873). Den brådmogne gossen, som vid åtta års ålder hade genomläst hela bibeln och vid tio år skrifvit ett litet psalmhäfte samt en predikan, sattes 1811 i Vexiö läroverk och erhöll dervid, likt andra af slägten, namnet W. efter frändeslägten. Såsom sjuttonårig gymnasist började han predika. Han erfor djupa andliga behof och blef en religiös »svärmare», en s. k. »läsare», midt i detta otrons och lättsinnets tidehvarf. Han var äfven nykterhetsabsolutist redan vid 19 års ålder, innan nykterhetsrörelsen någonstädes i verlden begynts. W:s kristendom hade från början en praktisk riktning; den genomträngde hans personlighet i oåtskiljaktig förening med en brinnande fosterlandskärlek och ett omättligt kunskapsbegär. Under hela skol- och gymnasietiden var han informator åt barn och yngre kamrater. Student i Lund 1820, idkade han filologiska, historiska och vittra studier samt predikade nästan hvarje söndag. Af Schartau och Tegnér mottog han starka intryck. 1821 fick W., efter rekommendation af professorn i historia Lindfors, i uppdrag att ordna grefve J. G. De la Gardies på godset Löberöd nära Lund förvarade historiska handlingar, och ur denna vigtiga samling för historisk källforskning utgaf han 1823--44 först i disputationer, från 1831 i bokform, en stor mängd värderika handlingar och många bearbetningar af det rika materialet (se De la Gardieska arkivet). Sedan han 1823 promoverats till filos. magister, fick han s. å. informatorsplats i Stockholm hos statsrådet grefve Skjöldebrand, hvarigenom tillfälle bereddes honom att forska i biblioteken i Stockholm och Upsala. I hufvudstaden, hvarest han stannade fem års tid, kom han i beröring med högt uppsatta och inflytelserika personer, fick många vedersakare och vann vänner i många, men lät ej förmå sig att intaga någon ensidig partiståndpunkt i religiösa, politiska eller vittra frågor. Han kallades 1824 till docent i svensk literaturhistoria vid Lunds universitet och utnämndes s. å. till (lönlös) adjunkt i estetik samt förordnades 1828 till e. o. vice bibliotekarie och 1830 till vice bibliotekarie vid universitetsbiblioteket. Såsom frivillig föreläsare i literaturhistoria och estetik i Lund 1830--33, hvarvid han följde ett sjelfgjordt estetiskt schema och belyste detsamma med lifliga skildringar, drog han till sig ett talrikt och ofta hänfördt auditorium, men såg sig genom löneregleringskrångel stängd från befordran till vare sig biblioteks-chefskapet eller professur. Han lät då prestviga sig, 1833, och mottog De la Gardies kallelse till Vesterstads och Östraby på den tiden patronella pastorat. 1834, vid tillträdet, utnämndes han till prost. Den församling han öfvertog var moraliskt förkommen, dess frälsebönder utfattiga, försupna och okunniga. W., som fann bränvinet utgöra roten till detta elände, grep in med brinnande andekraft, mod och kärleksfull uthållighet, så att han inom få år hade omskapat sin församling. Från denna tid vardt han på allvar folktalare. På uppdrag af nystiftade nykterhetssällskap drog han under somrarna 1838--46 såsom resepredikant igenom flere landskap, ända upp i Norrland, outtröttligt talande mot bränvinsfloden, som då så hejdlöst öfversvämmade riket. Det anmärktes dervid, att han aldrig höll samma föredrag två gånger, och de flöden af hjertevarm och snillrik vältalighet, af kärlek och tro, fyndighet och kunskap, som hans tal innehöllo, förfelade icke, huru häftigt motstånd man än reste, sin verkan; på folkets uppfattning och vanor, så att en nationel fördom småningom bröts samt husbehofsbränningens afskaffande på lagstiftningsväg förbereddes. 1855 gjorde han en sista långfärd såsom nykterhetsapostel. -- Med sina sympatier stod W. fullständigt på religionsfrihetens och de kyrkligt frisinnades sida. Hans predikningar hade merendels en praktisk riktning, i det de vände sig mot laster, lagbrott, villomeningar o. s. v.; gerna voro de äfven systematiskt undervisande. W. fick teol. doktors titel 1844, utnämndes 1847 till kyrkoherde i Helsingborg och kallades 1857 till domprost i Göteborg. Den nitiska och oaflåtliga verksamhet han äfven der i många riktningar utöfvade var för samhället af djupt ingripande betydelse. Han dog i Göteborg d. 10 Okt. 1877. Till minne af den väldige talaren och i högsta måtto uppoffrande själasörjaren restes 1880 på hans graf en genom sammanskott åstadkommen vård (med porträttmedaljong, utförd af Fr. Kjellberg). En annan minnesvård, rest invid Vislanda--Bolmens jernväg, der denna passerar hans födelsegård, invigdes s. å. med minnestal af dåv. landshöfdingen G. Wennerberg.
Vid sidan af sitt historiska utgifvarevärf försökte W. sig på diktens område med Minnessånger ur Wärend (1824), Starkodds sånger (s. å.) m. fl. Efter hand utgaf han ett icke ringa antal akademiska disputationer, bland dem en vidlyftig svensk klosterhistoria, De claustris svio-gothicis (1832--33). Det förnämsta vedermälet af hans eldiga nitälskan för Sveriges literära och historiska minnen är hans i ovanlig grad sakrika verk Sveriges sköna litteratur, en öfverblick vid akademiska föreläsningar (del. 1--3 1833--35, del. 4--5 1847--49; 3:dje uppl. af del 1. om svenska kyrkans sköna literatur, 1866), en grundritning i stor skala, som går från äldsta tider fram till 1844. W. talar der oftare som skald och fosterlandsvän än som lugnt ransakande häfdaforskare. Planen är bristfällig, öfverskådlighet saknas, hugskott och felaktiga detaljer är det godt om i arbetet, men man möter der städse en sjelfständigt och originelt dömande, demokratiskt klarsynt kritiker med skatter af lärdom och nya, snillrika idéer, uttryckta i en stil, hvars bildrikedom är af upplifvande art. Gifvet var, att W:s nykterhetsifran skulle hindra honom att trots erkännande af den poetiska halten i t. ex. Bellmans skaldskap åt denna riktning inom poesien egna rättvis uppskattning. Af Svenska akad. erhöll W. 1863 Karl Johans pris för sina literärhistoriska förtjenster. Ett annat storverk var hans medarbetareskap i »Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenske män» (23 bd, 1835--57), utg. af Sondén (t. o. m. bd 2), Palmblad och W. Den sistnämnde har deri (under signaturen -n) författat nära hälften, i det att hans bidrag utgöra 778 biografier, sammanlagdt 10 1/2 bd. Äfven till samma arbetes nya följd, »Svenskt biografiskt lexikon» (6 bd, 1857--68), lemnade han en mängd bidrag. Vidare märkas Ny Smålands beskrifning inskränkt till Vexiö stift (3 bd, 1844--46, med Bihang 1847; ett topografiskt och arkeologiskt arbete) samt Sydskandinavernas förstfödslorätt, ett bidrag till kritik af Skandinaviens urhäfder (1846). I handskrift utarbetade han »Bidrag till en svensk vapentolkning och ättlära för äldre tider» (till 1625), hvaraf största delen ingått i artiklar i »Biogr. lex.» -- För Sveriges räddning undan dryckenskapslastens ekonomiska och moraliska förderf verkade W. icke blott med talarens tunga, utan äfven i en mängd skrifter, bl. a. Hvad skall man säga om detta nykterhetsväsen, i fall man annars tror Guds ord? (1837) och Historik öfver svenska bränvinslagstiftningen under 200 år (1840). Han redigerade 1838--47 tidtals »Nykterhetsvännernas tidning». Vidare finnas af honom minnessånger öfver aflidna samt predikningar, tidnings- och tidskriftsuppsatser m. m. till ganska stort antal.
2. Wieselgren [vis-], Harald Ossian, biblioteksman, biografisk skriftställare och publicist, den föregåendes son, föddes i Vesterstads församling i Skåne d. 2 Nov. 1835. Han blef student i Lund 1852 och ingick efter aflagd kansliexamen 1854 såsom e. o. amanuens vid k. biblioteket i Stockholm, men återvände till Lund och promoverades der till filos. doktor 1856. Detta och följande år tjenstgjorde han vid läroverk i Helsingborg och Stockholm, såsom t. f. konsistorienotarie under biskopsvisitationer i Lunds stift och såsom t. f. kanslerssekreterare för Lunds universitet. Under ett halft års vistelse i Paris (1856--57) egnade han arbete åt arkivforskning och åt franska tidningspressen i skandinavistisk riktning. Efter återtagen tjenstgöring vid k. biblioteket förordnades han till andre amanuens 1858, utnämndes till andre aman. 1861 och till förste aman. s. å. samt till bibliotekarie 1877. Under 13 år var han dessutom bibliotekarie hos hertig August af Dalarna. 1864 företog W. en utländsk resa med offentligt uppdrag beträffande den blifvande nybyggnaden för k. biblioteket. Han redigerade 1857--65 »Svenskt biografiskt lexikon. Ny följd» (bokstäfverna A--K) och 1866--79 »Ny illustrerad tidning» (se d. o.), om hvars utveckling han inlade stor förtjenst, och bland hvars medarbetare han ännu qvarstår. Af de hundratals biografier och porträtt-texter han författat i nämnda tidning utgaf han 1880 ett urval af femtio nekrologer under titeln Ur vår samtid. Hans Bilder och minnen (1889) innehålla bl. a. »riksdagsgalleri» (ur »Stockholms Dagblad») och »dödsrunor» (ur »Ny illustr. tidn.» och kalendern »Svea»). I den biografiska konsten torde W. vara den främste bland samtida svenskar. Hans kringsynthet på politikens, lärdomens och publicitetens områden i förening med sympatisk uppfattning samt ett klart, smidigt och omvexlande framställningssätt gör honom särdeles egnad för lefnadstecknarens värf. Omfångsrikare biografiska arbeten af honom äro Lars Johan Hierta (1881) och Cavour, Italiens befriare (1884). W. har äfven skrifvit artiklar i »Historisk tidskrift», i Sv. Landsmålsföreningarnas tidskrift, i »Ymer», i »Antiqvarisk tidskrift för Sverige», i »Samlaren», i »Nordisk Familjebok», i »Ord och bild». Han har i »Aftonbladet» och »Stockholms Dagblad» flere år meddelat resebilder från fordom svenska besittningar (Finland, Östersjöprovinserna, Pommern). I bokform utgåfvos hans resebref Öfver Atlanten (1876). I Svenska fornskriftssällskapets styrelse har W. varit medlem under en följd af år och i dess »Samlingar» utgifvit »Helige Bernhards skrifter» (1865--66). I folkskriftsserierna »Ungdomsvännen» och »Verdandis småskrifter» har han författat flere häften. W. var 1862 medstiftare af sällskapet Idun (se d. o.) i Stockholm och har alltjämt varit dettas sammanhållande kraft. 1863 begynte han tillsammans med A. Key en serie offentliga föreläsningar i hufvudstaden, hvilka sedermera öfvertogos och leddes af en kongl. direktion, till dess det till dennas förfogande ställda statsanslaget indrogs. W. är i vida kretsar känd och uppskattad såsom sällskapsman med aldrig sinande humor och en märkvärdig förmåga att blixtsnabbt uppfatta samt i talets form belysa en situation, på en gång lekande och meningsfullt, hvarvid exemplifieringen hemtar styrka ur hans ovanligt omfattande beläsenhet och minne.
3. Wieselgren [vis-], Per Sigfrid,l ämbetsman, politiker, nykterhetsfrämjare och vitter författare, den föregåendes broder, föddes d. 26 Nov. 1843 i Vesterstads församling i Skåne. Han blef student i Upsala 1861 och filos. doktor 1869 samt undergick i Lund examen till rättegångsverken 1870. Inskrifven såsom auskultant i Göta hofrätt 1870, blef han 1872 tredje rådhuskanslist i Göteborg och s. å. vice häradshöfding, 1874 sekreterare i Göteborgs poliskammare och 1884 justitierådman i samma stad. Han utnämndes 1885 till generaldirektör och chef för Fångvårdsstyrelsen. -- Sedan W. i Göteborg gjort sig bemärkt såsom föreläsare och genom uppsatser i pressen, anförtroddes tidigt kommunala uppdrag åt honom, och några år senare fick han tillfälle att göra sig gällande på politikens område. Han var 1876--87 en af Göteborgs stads representanter i riksdagens Andra kammare och slöt sig från början till kammarens s. k. center, inom hvilken han efter några år intog en ledande ställning. De moderatliberala och frihandelsvänliga åsigter han der lade i dagen har han fortfarande förfäktat i Första kammaren, dit han hösten 1887 invaldes af Göteborgs stad. Till 1878 års kyrkomöte var W. vald såsom suppleant inom både Göteborgs och Skara stift. I sin verksamhet på fångvårdens område har han fullföljt hvad hans föregångare G. Fr. Almqvist påbörjat, i syfte dels att genom utvidgad tillämpning af cellsystemet undantränga gemensamhetsfängelset i möjlig mån, dels att genom lämpligt ordnande af de frigifnes rätt att förfoga öfver sin arbetsförtjenst samt genom främjande af verksamheten för deras understödjande motverka deras återfall i brott. I förstnämnda syfte har ett genomgripande steg tagits genom lagen d. 29 Juli 1892 om straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum; det sista manliga gemensamhetsfängelset (i Landskrona) utrymdes 1889 och är nu ombildadt till en tvångsarbetsanstalt, och den sista, å Vaxholm-Rindö förlagda qvarlefvan af krono-arbetskompanierna flyttades 1891 till Svartsjö nya tvångsarbetsanstalt. Det andra syftemålet har främjats genom reglementet d. 24 Okt. 1890 ang. fångars arbetspremier samt genom fortsatt åvägabringande af fångvårdsföreningar och deras sammanknytande med centralföreningen i Stockholm. W. har utsetts till Sveriges ombud vid åtskilliga utländska kongresser för fångvårdsärenden. Han kallades 1884 till ledamot af förstärkta lagberedningen. -- I striden mot spritdryckernas sociala härjningar har W. deltagit nitiskt. Vald till ledamot af Göteborgs utskänkningsbolags styrelse 1874, genomförde han flere nykterhetsfrämjande reformer i öfverensstämmelse med »Göteborgssystemets» ursprungliga syfte (se Nykterhetsrörelsen, sp. 1558). I sin 1880 utg. skrift Om svenska bränvinslagstiftningen 1855--77 öppnade han fejd mot 1878 års komités förslag att frångå 1855 års grunder för bränvinslagstiftningen, med den påföljd att dessa planer omintetgjordes och W. insattes i komitén, som dervid fick i uppdrag att afgifva förslag om beskattning af maltdrycker. Äfven i den internationella dryftningen af denna stora fråga har W. deltagit. Hans skrift Göteborgssystemet, dess uppkomst, syften och verkningar (1881) har på begäran öfversatts till både engelska och tyska (1882; 2:dra uppl. 1886). De uppsatser, i hvilka han 1883 drog i härnad mot den s. k. ringrörelsens bränvinspolitik, öfversattes till tyska (»Der branntwein im programme der arbeiterringe», 1884), och hans efter det nykterhetsvänliga partiets seger vid 1885 års riksdag utgifna redogörelse för striderna om svenska bränvinslagstiftningen 1835--85 öfversattes i »Wissenschaftliche beiträge zum kampf gegen den alcoholismus» (1885) och i den engelska tidskriften »The temperance record» (1886). W. utsågs till ledamot i 1886 och 1889 års kommissioner för utgifvande och spridande af skrifter till nykterhetens befrämjande och vardt efter M. Huss' afgång ordförande i den senare kommissionen. -- W. skref såsom student en i »Svensk månadsskrift» 1864 införd monografi, Riksdagen i Norrköping 1800, en disputation Om svenska riddarhuset och dess ätter (1869) och, under signaturen Sixten Wird, en samling berättelser och reseskisser: Fantasi och verklighet (1865), efterföljda af dylika i »Ny illustrerad tidning» och »Förr och nu». Andra alster af hans penna äro Om de arbetande klasserna i historien och nu (1872), Ur Göteborgs häfder (1878), Ur barnens verld (2 bd, 1879--82) samt de under signaturen Horatio utgifna romanerna En man öfver bord (1882, 2:dra uppl. 1892; dansk öfvers. 1886) och Genom hvirflarne (2 bd, 1891), hvilka väckt stort uppseende genom de lefvande kulturbilder, som deri innehållas, jämte stilens mognad samt den djupa öfvertygelse och ovanliga grundlighet, hvarmed religiösa spörsmål deri dryftas. Dessutom har W. författat uppsatser i »Nytt juridiskt arkiv», i »Tidskrift för Göteborgs och Bohus läns fornminnen», i »Centralföreningens till stöd för frigifna årsskrift» m. m. Han valdes 1874 till ledamot af Vet. och Vitt. samhället i Göteborg.