Owen

Owen [åven; Eng. utt. åen], Samuel, mekaniker, industriidkare, föddes d. 12 Maj 1774 i byn Northon i Shropshire, en mot Wales gränsande engelsk provins. Han åtnjöt så godt som ingen skolundervisning, tjenade flere år som vaktgosse för gäss, svin och får, var derefter någon tid pådrifvare af kanalhästar och kom vid 18 års ålder i snickarelära. Der ådrog han sig snart uppmärksamhet genom sina mekaniska anlag och sin ifver att äfven med de största försakelser skaffa sig de kunskaper, som kunde inhemtas i en närbelägen aftonskola. Ett par år senare blef han modellsnickare å Boulton & Watts nyanlagda faktori Soho, nära Birmingham, och gjorde sig der bl. a. förtrogen med teorien för Watts ångmaskin. Efter en ny anställning å ett faktori i Leeds besökte han 1804 Stockholm för att uppsätta några ångmaskiner, hvilka från sistnämnda verkstad inköpts genom kanslirådet Edelcrantz. På hösten 1806 kallades han af Edelcrantz åter till Stockholm i liknande ändamål. Han qvarstannade då och var till en början i 3 år verkmästare vid Bergsunds gjuteri, under hvilken tid Klosters bruks valsverk för valsning af jernplåtar (det första i Sverige) der tillverkades. 1809 anlade han i en fabriksegendom å Kungsholmen (nu en af k. myntverkets byggnader) ett jerngjuteri med maskinverkstad. Från detta faktori utgingo under loppet af 33 år mer än 1,000 tröskverk och för öfrigt ett betydligt antal arbeten af alla slag, ofta de första i Sverige tillverkade hvart och ett inom sin art. Denna verksamhet blef af största betydelse för utvecklingen af den svenska maskinfabrikationen äfven i det hänseendet att de under O:s öfverlägsna ledning utbildade arbetarna fingo anställningar vid andra uppväxande etablissement. Sin ärofullaste ryktbarhet har O. såsom den svenska ångbåtsindustriens fader, och märkligt nog hade han vid byggandet af sin första fartygsmaskin (anbragt i en roslagsskuta, som erhöll namnet »The witch of Stockholm», d. v. s. Stockholmshexan) propellerns idé för ögonen. Det var år 1816, 27 år innan John Ericsson med fullständig framgång bragte samma idé ut i verlden. Ett andra försök (1819), med ett för Karl XIV Johans räkning bygdt fartyg, utföll emellertid så pass illa, att O. för framtiden föredrog att bygga vanliga hjulfartyg. O:s första ångbåt af sistnämnda konstruktion. »Amfitrite», blef färdig redan 1817, och 1818 gjorde detta »eldfartyg» uppseendeväckande resor till höstmarknaderna i Vesterås och Upsala. Derefter fortsattes ångbåtsbyggandet raskt nog i Sverige, som sålunda, tack vare O., blef det land i Europa, hvilket tidigast, näst England, egde ångbåtsindustri och ångbåtsfart. O. sjelf tillverkade 30 ångfartygsmaskiner. För sina förtjenster invaldes han i Vetenskapsakademien (1831) och i Landtbruksakademien samt fick, då hans affärsställning till följd af konkurrens och stora förluster började visa sig betänklig, pensioner af statsverket och Brukssocieteten. 1843 måste han stänga sitt faktori och afträda sin egendom till sina fordringsegare. Han sysselsatte sig derefter med att medelst ångmaskin urtappa mossar i Småland och var några år (1847--51) verkmästare vid Åkers styckebruk i Södermanland. 1851 besökte han den första verldsexpositionen i London och bosatte sig derefter i Södertelge, men återflyttade 1853 till Stockholm, der han afled d. 15 Febr. 1854. Hans namn lefver i aktadt minne äfven med anledning af hans varma ifver för nykterhetens främjande (se Nykterhetsrörelsen, sp. 1555), och af de svenske metodisterna ihågkommes han såsom en af de personer, genom hvilkas nitälskan metodismen först infördes och omhägnades i Sverige.