Swartz (tidigare Schwartz), Johan David, målare, f. i Stockholm 1679, var lärling hos D. von Krafft och utbildade sig till historiemålare. Det första kända beviset af hans konst är en »pietà», Kristus som lik med en sörjande ängel (1701), uppsatt i Skå kyrka (Upland) såsom minnesvård öfver hans faders graf. S. å. företog han en resa till utlandet, från hvilken han dock 1702 var återkommen; men hösten s. å. färdades han åter ut, förmodligen till Tyskland. Om denna studieresa vet man intet, utom att han 1708 under återvägen målade sitt eget porträtt (i enskild ego i Berlin) samt dessförinnan en tysk furstinnas (å Gripsholm). Efter denna tid var S., såvidt man vet, bosatt i Stockholm. Mest alsterrik synes han varit på 1710- och 1720-talen. Hans porträtt äro, äfven i hans bästa tid, tämligen stela i hållning och uttryck samt ej alltid korrekt utförda. Deremot är hans färg god, ibland verkligt lysande. Bland hans arbeten må nämnas: Kristi törnekröning, altartafla i Svinstad (1721), samt flere andra »ecce homo» i mindre format, porträtt af M. Stenbock (på Karlberg och i enskild ego), G. Cronhielm och B. Rommel (Upsala högskola), M. Steuchius (Linköping) m. fl. I enskilda samlingar förekomma taflor af honom sparsamt.
Hans verksamhet kan spåras till inemot 1740; förmodligen afled han vid denna tid. Efter original af honom finnas kopparstick af Geringius och Haton. -rn.
1. Swartz, Olof, naturforskare, född i Norrköping d. 21 Sept. 1760, blef student i Upsala 1778 och med. kandidat 1783. Sistnämnda år anträdde han en resa till Nord-Amerika, Vestindien och Syd-Amerika, hvarunder han gjorde stora samlingar af naturalster, samt dröjde på återvägen, 1786--87, i London för att studera vid British museum. Under sin frånvaro promoverad till med. doktor 1785, utnämndes han 1791 till professor vid Bergianska trädgården, utanför Stockholm, 1807 till intendent vid Vetenskapsakademiens museum, 1811 till akadedemiens sekreterare och 1813 till professor i botanik och naturalhistoria vid Karolinska institutet. Han kallades 1810 att biträda Collegium medicum vid utarbetandet af en ny farmakopé samt invaldes 1789 i Vetenskapsakademien och 1812 i Landtbruksakademien, hvarjämte han var ledamot af en mängd utländska lärda samfund, bl. a. af Franska institutet. Död på Bergiilund vid Stockholm d. 19 Sept. 1818. S. var af sin samtid högt värderad som vetenskapsman; Vetenskapsakademien präglade öfver honom en medalj, och utländska lärde uppkallade flere nyupptäckta naturalster med hans namn. Af hans många skrifter må nämnas: Methodus muscorum (1781), Nova genera et species plantarum (1788), Icones plantarum quas in India occidentali detexit.... (I, 1794), Flora Indiae occidentalis (3 d., 1797--1806), Dispositio systematica muscorum frondosorum Sueciae (1800), Genera et species orchidaearum (1805), Synopsis filicum (1806), Grunderna till läran om djur och växter (1813), Lichenes americanae (1811), och texten till bd 5, 6, 7 och de 6 första häftena af bd 8 af Svensk botanik (1806--17) samt texten till Svensk zoologi häft. 2--11 (1806--18).
2. Swartz, Edvard Mauritz, skådespelare, den föregåendes sonson, född i Stockholm d. 15 Febr. 1826, blef 1839 elev vid Kungliga teatern, men lemnade denna scen 1845 för att öfvergå till Mindre teatern, der han debuterade såsom Karl i »Farbrodern rival». Under Torsslows ledning och genom allvarligt arbete utbildade han der sina rika anlag. Efter att med framgång hafva uppträdt i komedier och salongsstycken började han studera den högre dramatiken, särskildt Shakspere, och fann då sin egentliga uppgift inom denna konstart, af hvars stora alster han med sin fina bildning och ett inträngande studium blef en utmärkt tolk. Hans sista rol på Mindre teatern, Edgar i »Konung Lear», inleder hans tragiska repertoar. År 1853 gjorde S. åter sitt inträde vid Kungliga teatern, denna gång som Hamlet, och helsades dervid af ett bifall, som, sedan han ännu mer utarbetat sin uppfattning af nämnda rol, öfvergick till en odelad beundran för konstnärens djuptänkta skapelse. Utom denna sin yppersta uppgift tolkade han på ett mästerligt sätt Jago i »Othello», Richard II, Timon af Athen, Sardanapalus, Fiesko, Egmont och Tartuffe i dramerna af samma namn, Leontes i »En vintersaga», Caligula i »Fäktaren från Ravenna», Rochester i »Jane Eyre» m. fl. roller. Under E. von Stedingks direktörskap fästes S. genom lifstidsanställning vid den kungliga scenen, men till stor förlust för den svenska konsten måste han på grund af sjuklighet lemna skådebanan redan 1881. Den 31 Maj detta år tog han såsom Frans I i »Drottning Margaretas sagor» afsked af publiken och lefver sedan dess såsom privatman i Stockholm. På sin femtioförsta födelsedag d. 15 Febr. 1876 erhöll han af Svenska akademien dess skådepenning i guld »såsom uttryck af hennes beundran för såväl det grannsynta förstånd och den fina känsla, hvarmed han uppfattat, som äfven den lefvande sanning och åskådlighet, hvarmed han framstält Shaksperes storartade karakterer». En harmonisk personlighet återspeglade sig för öfrigt i hela hans konst. Ingen svensk skådespelare har så som han haft blick för jämnmåttet äfven i framställningen af de djupaste lidelser. Hans skapelser voro också frukten af det omsorgsfullaste arbete under ensamhet, ofta i månader; och den inspiration, som gjorde dem så lefvande, hvilade på en säker reflexion, som närmade dem till helgjutenheten. -- Sedan 1854 är S. gift med Rosa Alfonsina Clementina Fehrnström, född i Uleåborg d. 15 Febr. 1835, aktris vid Kungliga teatern 1853--89. Fru S. återgaf med framgång flere olika roller, såsom titelrollen i »Preciosa», Aline i »En boja», Regissa i »Sven Dyrings hus», Kristina i »Folkungalek» och Drottning Filippa i stycket med samma namn.
1. Swartz, John, fabriksidkare, patriot, född i Norrköping d. 16 Aug. 1790, var 1809--11 i tjenst hos ett engelskt handelshus samt biträdde sedan vid och öfvertog 1819 en af fadern i Norrköping anlagd snusfabrik. Norrköpings utveckling främjade han synnerligen genom ett kraftigt deltagande i stadens kommunala lif och betydande donationer. År 1824 deltog han i stiftandet af Norrköpings sparbank, och 1841 var han en af dem, som uppgjorde och utförde planen till en förbättrad fattigvård inom staden. Dessutom ifrade han för inrättande af sockensparbanker, för ändrad bränvinslagstiftning, för införande af sockerbetsodling m. fl. landtbruksreformer och för anläggande af jernvägar. 1834 kallades han till medlem af en komité för granskning af då gällande tullbestämmelser, och 1848 var han ordförande vid tredje allmänna svenska landtbruksmötet, som hölls i Norrköping. Han blef 1845 hedersledamot af Landtbruksakademien och 1847 ledamot af Vetenskapsakademien samt erhöll 1846 guldmedalj »för medborgerlig förtjenst». Död i Norrköping d. 16 Aug. 1853.
2. Swartz, Jakob Erik, fabriksidkare, patriot, den förres son, född d. 17 Maj 1817 i Norrköping, blef 1833 student i Upsala, idkade sedan teknologiska studier och bosatte sig derefter i sin fädernestad samt ingick i faderns snusaffär. Med insigt och kraft egnade han sig åt fabriksverksamheten, och för att bereda sina många arbetare en förbättrad ställning lemnade han bl. a. rikliga understöd åt den af slägtens stamfader, Petter Swartz, 1772 stiftade s. k. swartziska friskolan. Äfven för kommunala värf var han varmt intresserad. Hans af omfattande sakkännedom präglade verksamhet sträckte sig till alla områden af stadens förvaltning, och från början af 1850-talet till sin död var han den egentlige ledaren af arbetet för Norrköpings utveckling. Åren 1856 och 1859--69 var S. Norrköpings representant först i borgareståndet, sedan i Andra kammaren. 1863--71 var han landstingsman; 1858--59 var han medlem af komitén för uppgörande af grunderna till en ny bevillningsförordning. Som erkännande af sin betydelsefulla verksamhet erhöll han 1873 medaljen »för medborgerlig förtjenst». Död i Norrköping d. 24 Apr. 1881.
3. Swartz, Johan Gustaf, affärsman, landtbrukare, den förres broder, född i Norrköping d. 7 Jan. 1819, aflade 1833 studentexamen i Upsala, vistades 1835--39 på köpmanskontor i Antwerpen och studerade derefter landtbruk i Skotland. Efter att någon tid hafva varit ledare af en tobaksfabrik i Norrköping (ej att förblanda med faderns snusfabrik), ärfde han efter sin fader 1853 den stora egendomen Hofgården invid sjön Tåkern. Der anställde han vidt omfattande rön inom landthushållningens skilda grenar, och ett af de mest lysande resultaten af denna verksamhet blef den s. k. swartziska ismetoden, uppfunnen 1863, som i väsentlig grad bidragit till den svenska mejerihandteringens höjande. Samtidigt deltog han med intresse i det kommunala lifvet, bl. a. såsom Norrköpings stadsfullmäktiges ordförande 1863--81 och Östergötlands hushållningssällskaps vice ordförande 1873--79. År 1869 var han ledamot i en af regeringen tillsatt sparbankskomité och 1872 ordförande i Östergötlands landsting. Under de sista åren af sitt lif egnade han sig åt författareskap på landtbrukets och skolväsendets områden. S. blef 1872 hedersledamot af Landtbruksakademien och 1874 ledamot af Vetenskapsakademien samt erhöll 1873 medalj »för medborgerlig förtjenst». Död d. 1 Dec. 1885.