Symaskiner. Det är högst antagligt, att då man först började använda kläder, dessa voro hopfogade helt enkelt med tillhjelp af genomstuckna qvistar, fiskben o. d., och först senare uppfanns sättet att för detta ändamål använda smidiga, trådlika material, såsom djursenor och tarmsträngar, bastfibrer eller hopbundna, fibrösa växter, under det alltså de förut sammanhållande medlen blott användes till bildandet af hålen. Nästa steg framåt bestod uti borrverktygets fästande vid bindemedlet, och dermed voro syning och synålen uppfunna (jfr Synålar). Första försöken att konstruera symaskiner gjordes i början af 19:de årh. Men enär man då sökte efterbilda handsyningen, kröntes dessa försök ej med framgång. Den första brukbara symaskinen gjordes 1814 af Madersberger, en skräddare i Wien, och 1829 konstruerade Thimonnier en kedjestyngmaskin. I Amerika uppfann Hunt den första symaskinen, som dock var ganska ofullkomlig. Af vida större betydelse blef Howes skyttelmaskin, på hvilken patent uttogs 1846, men som likvisst ej lyckades vinna något större intresse, förrän den i flere hänseenden förbättrats vid den singerska fabriken i New York. Symaskinen utbreddes så hastigt i detta land, att redan år 1863 tre fjerdedelar af allt syarbete förfärdigades på maskiner, under det att man i Europa långt senare följde exemplet. År 1863 anlades af Pollack & Schmidt i Hamburg den första symaskinsfabriken i Europa, hvarefter utbredandet gick hastigare. I Sverige tillverkas numera symaskiner vid Husqvarna.
Såsom ofvan är nämndt, gingo de första försöken att tillverka symaskiner ut på att så mycket som möjligt efterbilda handsyning. Det karakteristiska i handsömnaden består deruti att styngen bildas genom att draga en och samma tråd genom tyget vexelvis öfver och under (se fig. 1). Man slingar sålunda tråden.
Fig. 1.
rundt omkring det mellan två styng liggande tyget. Såsom af fig. synes, blir styngets längd på undersidan af tyget dubbelt så stor som på, den öfre, hvarjämte tråden kommer att ligga, enkel på den senare och dubbel på den förra, sidan. Vid sådan handsömnad kan blott en ringa trådlängd användas, då den med ena änden vid tyget och med den andra änden genom nålsögat trädda tråden måste för hvarje styng dragas igenom tyget till hela sin längd.
Den första brukbara symaskinen framställde s. k. kedjestyng (se fig. 2), för hvilkas bildande
Fig. 2.
nålen ej behöfver genomgå tyget helt och hållet. Tråden bildar på undre sidan af tyget öglor, af hvilka hvarje efterföljande är trädd uti den föregående, så att ett tillbakagående af tråden derigenom förhindras. Sålunda möjliggöres, dels att en tråd af huru stor längd som hälst kan användas, dels att nålen behöfver göra blott en obetydlig uppoch nedgående rörelse för styngets bildande. En kedjestyngmaskin består af tre hufvuddelar, nämligen en anordning för nålens rörelse, en roterande eller svängande hake under tyget för att fasthålla den vid nålens genomgående bildade öglan, tills nålen åter nedgår, samt en matareanordning för att efter hvarje styng framflytta tyget.
Kedjesömnaden är visserligen ganska stark och elastisk, men har, såsom vid en blick på fig. 2 lätt inses, det stora felet att, om ett styng misslyckas eller tråden på ett ställe afslites, hela sömmen förstöres genom dragning i trådänden. Af denna anledning blef symaskinen ingen favorit i hemmen, så länge den kunde åstadkomma endast sådana styng. Af epokgörande vigt blef derför den tanken att taga en andra tråd (underträden) till hjelp för att fasthålla, den af öfvertråden bildade öglan. Det vanligaste, af två trådar bildade stynget är det s. k. dubbelstynget, som är på det sätt bildadt, att undertråden är dragen genom hvarje öfvertrådens ögla (fig. 3). Detta slags styng
Fig. 3.
uppfanns af Howe, hvilken alltså kan anses såsom de moderna symaskinernas uppfinnare. Han lindade undertråden på en liten spole, hvilken inlades i en skyttel, som genom en lämplig mekanism försattes i en fram- och återgående rörelse. Skytteln genomlöpte sålunda den vid nålens uppgående bildade öglan under tyget, och vid sin fortsatta rörelse uppåt drog nålen på detta sätt med sig undertråden. Den singerska fabriken i New York tillverkar dessa s. k. skyttelmaskiner, hvilka utan tvifvel äro de mest spridda och mest omtyckta. -- Amerikanen Wilson uppfann derpå den s. k. griparen, som består af en cirkelformigt böjd, roterande hake. Man skulle sålunda kunna säga, att griparen utgör en i roterande i st. f. i framoch återgående rörelse varande skyttel. Undertråden är upplindad på en af tvänne mot hvarandra böjda stålplattor bildad spole, hvilken är placerad inuti griparen. Dessa symaskiner tillhöra det s. k. Wheeler & Wilson-systemet.
Trådens spänning är af stort inflytande på det regelbundna bildandet af trådslingan och i allmänhet på hela sömmens beskaffenhet. För detta ändamål finnas särskilda friktionsanordningar för såväl öfver- som undertråden. Styngets längd beror naturligtvis på den väglängd, som tygstycket frammatas mellan hvarje styng, och för detta ändamål fasthålles tyget mot en tandad skifva, som vid sin rörelse förflyttar detsamma. Symaskiner drifvas nästan alltid med menniskokraft, antingen för hand medelst vef eller för fot medelst trampa. Vid fabriksmässig drift användes lämpligen ang- eller vattenkraft; för drifvandet af enskilda maskiner torde på ett eller annat sätt magasinerad drifkraft kunna användas, t. ex. genom spända fjädrar, elektricitet o. s. v.
Det finnes en stor del symaskiner för särskilda ändamål, såsom för syning af handskar, knapphål, skodon och sadelmakeriarbeten (vanligen efter Singers system) samt för utsirningar eller s. k. kontursöm. G. S-n.