Syn, med. För att synakten skall komma till stånd fordras, att ljusvågorna från ett utanför ögonen befintligt föremål träffa ögats hornhinna, brytas af dess genomskinliga delar (media) och träffa näthinnan så, att en klar bild af föremålet dera uppkommer, hvarefter intrycket fortplantas till vissa punkter i hjernan och der uppväcker en föreställning. Genom en själsakt utkastas denna bild och förlägges till sin rätta plats. Det sedda föremålets afstånd bestämmes instinktmässigt genom båda ögonens samverkan. Endast från en enda punkt äro bilderna lika för båda ögonen. Allt hvad som ligger innanför eller utanför denna punkt ger en något olika bild för hvartdera ögat, egentligast en dubbel bild, hvilken dock erfarenheten lärt menniskan att abstrahera ifrån och i stället uppfatta såsom relativt större eller mindre afstånd. Det är lätt att öfvertyga sig om detta förhållande. Stereoskopbilderna äro just bestämda med afseende härpå. De äro beräknade så, att de hvarandra olika bilderna på den plana ytan skola smälta ihop så, att de bilda en relief, en perspektivisk bild. Att dessa dubbelbilder verkligen finnas, kan man genom ett lätt verkställbart experiment öfvertyga sig om. Om man ställer 2 brinnande ljus i en linie framför ögonen så, att lågorna ej alldeles skymma hvarandra, och betraktar skarpt den närmaste, så framträder den bortersta dubbel och så, att den venstra bilden tillhör det venstra ögat och tvärtom. Bilderna äro liknämniga. Fixerar man den mera aflägsna lågan, så blir den närmare dubbel, men bilderna äro korsade. Med tre ljus i rad och med tillhjelp af noggrann uppmärksamhet kan man framkalla 5 bilder, i synnerhet om den mellersta lågan fixeras. Vi gå alltjämt omkring med dessa dubbelbilder, men vi bemärka dem ej, vi uppfatta dem i stället som uttryck för afstånd. En annan egenskap hos näthinnan är den att ögat medelst den gula fläcken i sin bakre pol visserligen ser det fixerade föremålet tydligt, men den öfriga delen af näthinnan är icke overksam. Det s. k. periferiska seendet består deri att utom det fixerade föremålet äfven de på sidorna belägna, verkligen ses, om än mera otydligt. Med endast det centrala seendet skulle menniskorna se, som om de ginge med tuber för ögonen, da skulle sakna förmåga att orientera sig, att gå för sig sjelfva. Under sjukliga förhållanden förekommer verkligen oreda. (Se vidare Perimeter 2.)
För att ett skarpt seende skall komma till stånd fordras, utom bildens inträffande på retina, medias klarhet, näthinnans, synnervens och hjernans integritet, äfven en tillräcklig belysning, en tillräcklig storlek hos föremålet och ett rimligt afstånd. Ju större ett föremål är, i dess större afstånd kan det naturligtvis med synen uppfattas, förutsatt dock, att afståndet ej är så stort, att synvinkeln blir alltför liten. De ljusstrålar, som utgå från de båda ändpunkterna på ett föremål, som man vill se, måste i sin konvergerande gång mot ögat bilda en viss vinkel, då de nå detsamma, för att till sist på näthinnan åstadkomma en spegelbild af tillräcklig storlek. Med yttersta ansträngning kan ett väl utrustadt öga ännu se med endast 1 minuts synvinkel, men vanligen sättes denna till 5 minuter. Om nu en person har normal refraktion, d. v. s. hvarken är närsynt eller långsynt, så skall den kunna se hvarje föremål, närbeläget eller på stort afstånd, allenast synvinkeln går upp till dessa 5 minuter. På nära håll motsvaras denna vinkel af den allraminsta prick. På 20 fots afstånd måste föremålet redan hafva en storlek af ungefär 9 mm., på 200 fots afstånd mer än 9 cm. Efter detta system äro de skriftskalor upprättade, som man nu nästan uteslutande begagnar för bestämmande af synskärpan. De bära nummer från 1 till 10, 20, ända till 200; den som ser n:r 1 väl i 1 fot, bör lika väl kunna se n:r 200 i 200 fot. Vanligen mätes synskärpan på större afstånd, för att utesluta ackommodationen, och således på 15 à 20 fot. Ser nu en person ej n:r 20 i 20 fot, utan endast n:r 40, har han en synskärpa af endast 20/40, d. v. s. hälften af hvad han borde hafva. Ser han i samma afstånd endast n:r 100, har han 20/100, d. v. s. endast 1/5 af den normala synskärpan, o. s. v. Allt dock förutsatt, att närsynthet och andra refraktionsfel blifvit med lämpliga glas korrigerade. Af höggradigt närsynta kan man ej begära, att de skola se lika väl på afstånd som normalseende. Utom att de öfver hufvud taget aldrig pläga hafva full synkraft, så bidraga de starka konkavglasen att minska bilderna och följaktligen äfven förmågan att se i verkligheten lika stora föremål på samma afstånd som andra utan glas. Kan ingen bokstaf ses i något afstånd, så betecknar man synförmågan S, genom att undersöka på hvad afstånd fingrar kunna räknas mot en dunkel bakgrund (undersökarens rock). Kunna endast färger urskiljas, kallas tillståndet qvalitativ ljusperceptionsförmåga. Urskiljes endast skilnaden mellan mörker och ljus, har patienten qvantitativ ljusperception.
Till en fullkomlig syn hör äfven ett fullkomligt ljussinne. Äfven vid svag belysning bör man kunna se. Denna förmåga mätes likaledes med särskilda instrument, men de äro för komplicerade för att här kunna beskrifvas. Hela näthinnan bör kunna uppfatta ljus, åtminstone i samma utsträckning som föremål. Det kan inträffa, att denna förmåga finnes qvar, fastän synskärpan är mycket dålig, och i några fall kan förhållandet vara motsatt. Färgsinnet är ock en vigtig egenskap hos synorganet. Ett normalt öga skall kunna urskilja alla färger, och det i synfältets hela utsträckning, eller nära så. Med den yttersta delen ser man ännu blått, och denna färg försvinner äfven sist, då belysningen aftagit. Dernäst i ordningen komma gult, rödt, grönt och violett. Jfr Färgblindhet. Rsr.