Syrien (Turk. Sûrîga, Pers. Sûristân, Arab. Esj-Sjâm), den del af Asiatiska Turkiet, som ligger mellan Medelhafvet i v. samt Eufrat och syriska öcknen i ö., Taurus och Alma dag i n. samt Arabien i s. Areal 183,000 qvkm., enligt Reclus. Landet är från n. till s. genomdraget af bergskedjor, som förena Taurus med Röda-hafs-kedjan. Längst i n. löper Alma dag l. Amanus, hvars södra del, höglandet Rás-el-Khanzir, begränsas åt Nahr-el-Asis (Orontes') floddal; derpå följa Djebel Akra och Nosairi-höjderna, som genom floden Nahr-el-Kebir äro skilda från Libanon (se d. o.), den högsta delen af Syriens bergland. Söder om sistnämnda bergsträckning vidtaga Palestinas berg, hvilka genom öckenplatåer ansluta sig till Sinaihalföns bergstock. Åt v. äro höjdsträckningarna i allmänhet branta; i ö. förena de sig i sakta sluttning med den derefter vidtagande, mot Eufrats lågland sig sänkande syriska öcknens högslätt. Genom hela bergmassan går från s. till n. en djup, ända till 23 km. bred ravin. Börjande vid Akaba-viken, går den under namn af Wâdi Araba till Döda hafvet, fortsätter sedan, kallad El-Ghor, till trakten af Jordans källor samt sträcker sig derefter, först mycket sammanträngd, slutligen mellan Libanon och Antilibanon utvidgad till Beká'as (Celesyriens, se d. o.) lågland, upp till Taurus. I geografiskt hänseende delas S. i norra S., mellersta S., från floden Nahr-el-Kebir till en linie straxt s. om Tyrus, och södra S. eller Palestina (se d. o.). Jämte redan nämnda floder, Nahr-el-Asi, Nahr-el-Kebir och den vigtiga Jordan, genomströmmas landet af Litani, som tilllika med flere smärre vattendrag utfaller i Medelhafvet, samt El-Awadj och Barada, som från Antilibanon flyta till de ö. om Damaskus belägna sjöarna Bahr-el-'Atêbe och Bahr-el-Hidjane, Kuek, som flyter förbi Haleb till sjön el-Melak, Afrina, som faller ut i Ak-Denissjön, hvilken har aflopp genom Nahr-el-Asi, samt Sadjur, en biflod till Eufrat. Större sjöar utom de nämnda äro Höms-sjön, som har aflopp genom Nahr-el-Asi, och Dsjabul, s. ö. om Haleb. -- Hufvudbeståndsdelen i S:s bildning ur geologisk synpunkt är kalk: bergkalk med lager af kolsandsten och jernmalm i Libanon, krita i Antilibanon och jurakalk i Palestina, här och der med vulkaniska bildningar. I klimatiskt hänseende företer S. betydande vexlingar. I det inre af landet är temperaturen om sommaren särdeles hög; endast vid kusterna och i bergstrakterna är värmen modererad; på de högsta höjderna (2,000--3,000 m.) är kölden stundom skarp, och snö faller vintertiden till och med i de inre dalarna. Den årliga medeltemperaturen i Jerusalem är 17° C. och i Beirut 20° C. På grund af bergens sträckning hejdas de från Medelhafvet kommande vindarna i sitt lopp åt ö., och regnmängden är sålunda i östra delen af landet vida mindre än i den vestra. Kusttrakterna och dalgångarna hafva en subtropisk vegetation, kännetecknad af de ständigt grönskande träden; längre åt ö. antager landskapet alltmer den arabiska steppens och öcknena utseende. Vigtigast för sädesodlingen är distriktet Hauran; trakten kring Damaskus är berömd för sin fruktodling. Olivoch fikonträden samt vinrankan äro för landet vigtiga kulturväxter. Jordens fruktbarhet var dock i forntiden vida större än nu, till följd af en noggrann odling och förträffliga vattenledningar, med hvilka senare medel till och med i öcknen frambragtes blomstrande oaser. Förnämsta exportartiklar äro säd, frukt, silke, hudar och ull, hvilka utföras förnämligast från Beirut och Alexandrette. Karavanhandeln har nästan alldeles upphört, och den fordom betydande textilindustrien är i starkt aftagande. Befolkningen uppskattas till mindre än 2 mill. Såväl med afseende på härkomst som religion är den sammansatt af flere olika element. Talrikast äro araberna, dels bofasta stammar, dels kringströfvande beduiner i gränstrakterna. Öfriga bekännare af islam äro turkarna samt turkmenska och kurdiska nomader i n. Judar, hufvudsakligen immigranter från Europa, finnas i synnerhet i Palestina. Zigenarehorder ströfva omkring i hela landet. De kristna utgöra omkr. 1/5 af befolkningen och bekänna sig i allmänhet till den grekisk-katolska kyrkan, som har tvänne patriarker i Syrien: i Antiochia (nu i Beirut) och i Jerusalem. Dessutom förekomma romerska katoliker, unerade greker och syrer, maroniter samt presbyterianska missionärer, hvilka sistnämnda hafva sitt stamhåll i Beirut. Egendomliga sekter äro de från islam utgångna metâwile (en sjiitisk sekt) i Beká'a samt druserna och nosairierna, hvilka sistnämnda sekters läror äro beslägtade såväl med islam som med kristendomen. Det herskande språket är ej längre syriskan (se Syriska språket), utan arabiskan. I politiskt hänseende är S. deladt i de tre vilajeten Haleb, Damaskus (Esj-Sjâm) och Palestina (Jerusalem).
Historia. I äldsta tider herskade i norra S. chetafolket l. hethiterna, i landets mellersta del och senare äfven delvis i dess norra araméerna samt i s. och vid kusten kanaaniter, fenicier och hebréer. De sistnämnde bemäktigade sig på Davids och Salomos tid de arameiska staterna Damaskas, Zoba och Hainath, hvilka dock inom kort åter frigjorde sig, hvarefter Damaskus svingade sig upp till en betydande makt. Från år 1100 f. Kr. blef det assyriska väldet alltmer hotande, och småningom kufvades af detsamma S:s alla stater och städer, först hethiternas, sedan araméernas och hebréernas. År 733 f. Kr. föll Damaskus och 720 f. Kr. Hamath. Under de närmast följande århundradena tillhörde landet efter hvartannat de babylonska, persiska och macedoniska verldsväldena. Först omkr. 300 f. Kr. bildade det åter ett eget rike under selevciderna, med Antiochia som hufvudstad. Efter att 83--69 f. Kr. hafva varit förenadt med Tigranes' af Armenien besittningar lades S. 64--63 f. Kr. af Pompejus under romerska väldet. En del af landet, med Damaskus som hufvudort, bildade emellertid länge ett sjelfständigt nabateiskt rike (se Nabatéer). Inom kort var S. en af Roms vigtigaste provinser, i såväl andlig som materiel kultur utmärkt genom en hög blomstring; dess hufvudstad Antiochia var till omfånget den tredje staden i kejsaredömet. År 616 blef det emellertid eröfradt af Persien, och omkr. 636 satte araberna sig i besittning af den då åter till Öst-Rom hörande provinsen. Muavija, den förste omajjadkalifen, tog Damaskus till sitt residens, men 758 flyttades detta till Bagdad. Under kalifernas spira var S. deladt i följande militärdistrikt: Filistin l. Palestina, Urdun l. Jordan, Damaskus, Höms l. Hamath, Kinnasrin l. norra Syrien samt gränsdistriktet mot Bysantiums områden i Mindre Asien. År 968 kom det under sultanerna af Egypten och omkr. 1090 under seldsjukerna. Af korsfararna innehades under 12:te årh. konungariket Jerusalem, sträckande sig i ö. till Jordan och i n. till Beirut, samt grefskapet Tripolis vid kusten och furstendömet Antiochia i norra S. Från 1198 blefvo emellertid sultanerna af Egypten åter herrar i landet, hvilket omkr. 1260 svårt förhärjades af mongoliska horder. År 1518 eröfrades det af turkarna och har sedan dess utgjort en integrerande del af det osmanska riket, med undantag af 1831--41, då det innehades af Muhammed Ali, vicekonung af Egypten. En följd af vexlingen af maktegare samt af de förhärjande krigens och herskarnas barbari är att S. i både politiskt och socialt hänseende förlorat sin forna civilisation. Det är numera en klent befolkad, illa odlad och delvis ofruktbar landsträcka, hvars trygghet ständigt oroas af kringströfvande röfvareband eller kämpande stammar och sekter.