Nabatéer (Grek. nabataioi, Arab. nábat, nabati), ett arabiskt folk, som synes hafva ursprungligen bott på Sinai-halfön. Nabatéernas historiska tillvaro är bestyrkt nära ett årtusende f. Kr., emedan dessa arabiska nabatéer sannolikt äro identiska med den i 1 Mos. bok (25, 13; 28, 9; 36, 3), 1 Krön. bok (1, 29) och Jes. (60, 7) omnämnda arabstammen nebajot, som enligt bibeln härstammade från en af Ismaels tolf söner med detta namn. Dessutom omtalas de i assyriska kilinskrifter -- der liksom i bibeln vanligen i förening med en annan arabisk stam, Kedar (se d. o.) -- från 7:de årh. f. Kr. under namnformen nabaitu. (Deremot äro de icke identiska med det i assyriska kilinskrifter omtalade, i Babylonien bosatta arameiska folket nabatu.) I 4:de årh. f. Kr. voro nabatéerna bosatta i de af edomiterna utrymda trakterna s. och s. ö. om Döda hafvet, der de nomadiserade, men derjämte drefvo en betydande karavanhandel med södra Arabiens produkter, hvilka de forslade till Syriens hamnar. Sedermera utsträckte de sitt välde åt n. öfver de östjordanska områdena Moab och Hauran. Med makkabéerfurstarna Judas och Johannes ingingo de förbund mot de syriske konungarna, och under sista årh. f. Kr. eröfrade de Celesyrien och Damaskus, der en af deras mer berömda konungar, Harita (Grek. Aretas), residerade 85 f. Kr. Deras storhetstid räckte i två århundraden (95 f. Kr.--105 e. Kr.), under hvilken tid de voro ett hufvudsakligen åkerbruks- och handelsidkande folk. Kejsar Trajanus införlifvade det nabateiska riket med romerska väldet (105 e. Kr.). Deras handel och kultur bibehöllo sig dock ännu i flere årh. I det s. om Döda hafvet belägna Petra, som jämte Bostra (i Hauran) var deras förnämsta stad, uppfördes i 3:dje årh. e. Kr. en mängd storartade byggnader, hvilkas ruiner ännu i dag väcka alla resandes beundran. Men i 4:de årh. började arabiska nomadstammar intränga på nabatéernas område, och redan före muhammedanernas eröfring af Palestina och Syrien (i 7:de årh.) torde nabatéerna hafva upphört att existera som särskildt folk. Under sin kulturperiod nyttjade nabatéerna uteslutande arameiskan som sitt skriftspråk, då deras modersmål, arabiskan, ännu icke var fixeradt i skrift. Med all säkerhet utträngde småningom arameiskan den inhemska arabiskan bland nabatéerna. Andra på deras område inträngande arabiska stammar betraktade till följd deraf de åkerbrukande nabatéerna som araméer och benämnde derför sedermera alla bofasta stammar med arameiskt tungomål nabatéer. Deraf de arabiske historieskrifvarnas enstämmiga påstående att nabatéer funnos allt fortfarande icke blott i landen ö. om Jordan, utan äfven uti Irak Arabi (Babylonien). -- Några andra literära minnesmärken efter nabatéerna än inskrifter (se nedan) hafva icke bevarats till vår tid. De fyra arbeten, dels öfver åkerbruk, dels öfver medicinska och astrologiska ämnen, som den arabiske författaren Ibn Wachsjijja (i 10:de årh. e. Kr.) enligt eget påstående öfversatt från urgamla nabateiska skrifter, hafva af Gutschmid (»Zeitschr. d. morgenl. ges.», 1861) visats vara förfalskningar af Ibn Wachsjijja.
De nabateiska inskrifterna, de talrikaste och till innehållet vigtigaste af de sinaitiska inskrifterna och skrifna med ett alldeles särskildt, svårtydt alfabet, hafva varit föremål for en långvarig, af berömda lärda (Beer, Tuch, Levy, Blau. Meier) utkämpad strid, på hvars utgång den vigtiga frågan om de historiske nabatéernas etnologiska ställning berodde. Slutligen visade Nöldeke (»Zeitschr. der deutschen morgenländ. gesellschaft», 1863 och 1871), att språket är rent arameiskt, men personnamnen rent arabiska, och visade äfven hvarför de hedniske nabatéerna med sitt arabiska modersmål begagnade sig af arameiskan som skriftspråk. Inskrifterna, hvilkas egendomliga alfabet af arameiskt ursprung är identiskt med det, som nyttjas på de nabateiska mynten, hafva till största delen funnits på Sinai-halfön redan under 1700-talet, men sedermera äfven kring Petra, i Hauran och ända upp mot Eufrat. De förskrifva sig sannolikt från sista årh. före och första årh. efter Kristi födelse och hafva flere gånger publicerats, de sinaitiska bäst af Lepsius (»Denkmäler aus Ägypten» . . . Abteil. VI), de från Petra af Blau (»Zeitschr.» etc., 1855), de från Hauran af Vogüé (»Inscriptions sémitiques» . . . 1877). Dessutom hafva spridda nabateiska inskrifter funnits på flere andra ställen, äfven i Europa (vid Pozzuoli nära Neapel). -- Det historiska innehållet af dessa inskrifter är jämförelsevis mindre betydande, men de gifva värdefulla upplysningar öfver nabatéernas religion. Denna synes egentligen hafva varit en soldyrkan, men sedan framträda många skilda gudomligheter, af hvilka Dusares, Petras skyddsgud, var den förnämste. J. A.