Tabula

Tabula, Lat., bräde, planka; spelbräde (t. lusoria); en af trä eller annat ämne förfärdigad tafla, särskildt räkne- eller skriftafla; äfven vexlarebord, bank. I äldre tider skrefvo romarna vanligen på trätaflor, som voro öfverdragna med vax el. dyl. Till följd deraf kom ordet tabula äfven att betyda skrift af ett eller annat slag, bl. a. röstsedel. Jämväl offentliga och enskilda handlingar och urkunder kallades tabulae, såsom lagtaflor (metalltaflor, på hvilka lagar voro inristade, t. ex. leges duodecim tabularum; se Tolf taflornas lagar), skattskrifningslängder, proskriptionslistor, kejserliga diplom, räkenskaper m. m. Slutligen betydde tabula äfven en på trä utförd målning, »tafla». Ett särskildt slag voro de små votiv- l. löftestaflor (tabulae eller tabellae votivae), som personer, hvilka räddats ur en fara eller en sjukdom, plägade upphänga i något tempel såsom tacksamhetsgärd till den gudomlighet, åt hvars hjelp de ansågo sig böra gifva erkännande. -- Tabula amalphitana. Se Amalfi. -- Tabula nigra, »svarta taflan», anslagstafla (vid högskolor o. s. v.). -- Tabula peutingeriana. Se Peutinger. -- Tabula rasa, egentl. vaxtafla med utplånad skrift; rent, oskrifvet blad. Se vidare Table rase (under Table). -- Tabulae alphonsinae. Se Alfonsinska tabellerna. R. Tdh.