Tabu (tapu) är det namn, som gifvits åt ett system af religiösa förbud, hvilket nått sin rikaste utveckling i Polynesien (från Havaii till Nya Zeeland), men af hvilket under olika namn spår kunna skönjas i de flesta delar af jorden. Ordet är gemensamt för alla dialekter i Polynesien och betyder egentligen »märkt», men öfversättes vanligen med »helig», »invigd». Det innebär icke någon moralisk egenskap, utan endast ett samband med gudomen eller en afsöndring från vanliga ändamål och en uteslutande tillegnelse åt personer eller ting, som ansågos heliga. Höfdingar, hvilka ledde sin härkomst från gudarna, kallades arii tabu och ett tempel wahi tabu, »heligt ställe». Oaktadt ordet användes i fråga om såväl borgerliga som religiösa ändamål, brukades det hufvudsakligen i religiös mening. På Havaii kunde endast presterna åsätta tabu, men på andra ställen äfven konungar och höfdingar samt i viss utsträckning äfven vanliga personer. Den stränghet, hvarmed tabu iakttogs, berodde på den persons inflytande som åsätt det. Tabu kunde gälla hela föremålet (vara generelt) eller endast en del deraf, för alltid eller för en tid. En hel djurklass kunde vara tabu, men äfven endast en eller flere individer af samma klass. Gudabilder, tempel samt konungars, höfdingars och deras familjemedlemmars personer, namn och tillhörigheter voro alltid tabu. Genom en godtycklig utsträckning af denna princip kunde en höfding göra hvilket föremål som hälst, till hvilket han fått behag, till tabu (d. v. s. till sin egendom) endast genom att nämna det med ett namn, som tillhörde en del af hans person. Han behagade t. ex. säga: »denna yxa är min ryggrad», och yxan var hans. Vissa födoämnen voro alltid tabu, d. v. s. förbehållna gudarna och männen, men förbjudna för qvinnor, t. ex. menniskokött på Marquesasöarna, eller tabu för en viss tid. Tiden närmast före krig, före en religiös fest eller under en höfdings sjukdom var tabu. Denna tabu var antingen vanlig, hvarunder männen måste afhålla sig från sina vanliga sysselsättningar, eller sträng, då ingen fick göra upp eld, bada eller gå utom sitt hus, ingen hund skälla, intet svin grymta, ingen tupp gala. Straffen för kränkning af tabu voro antingen religiösa (sjukdomar) eller borgerliga (t. o. m. dödsstraff). Utom dessa ständiga eller af menniskor ålagda tabu uppkommo sådana äfven genom vissa omständigheter. Svårt sjuka personer voro tabu och flyttades ur sina hus; stannade de hemma och dogo der, var huset tabu och öfvergafs. Mödrar efter barnsbörd voro tabu, äfvensom nyfödda barn. Qvinnor före äktenskapet voro noa (motsatsen till tabu) och kunde hafva så många älskare de behagade, men efter äktenskapet voro de tabu, d. v. s. tillhörde endast sin make. Ett af de strängaste tabu drabbade alla, som kommo i beröring med ett lik, och tabu öfverfördes liksom genom smitta till dem de å sin sida vidrörde. Tabu tillämpades i sin fulla styrka med afseende på konungar och drottningar på Tahiti: den mark de trampade var helig, hvarje hus, i hvilket de inträdde, blef tabu och öfvergafs af sin egare. Derför voro särskilda hus uppförda för dem under deras resor, och de buros af slafvar för att ej beröra marken. Synnerligen sträng var den lag, som skilde tabubelagda personer och föremål från beröring med födoämnen. -- För att lösa personer från tabu iakttog man olika, noga föreskrifna ceremonier. Genom öboarnas omvändelse till kristendomen har iakttagandet af tabu alltmer kommit ur bruk och delvis försvunnit. -- Om det ock må medgifvas, att bruket af tabu kom att tjena höfdingars och presters syften, gagnade det å andra sidan civilisationen genom att fostra begreppen om egendomsrätten och äktenskapsbandets helighet, begrepp, som med tiden blefvo i sig sjelfva tillräckligt starka, utan att behöfva stöd af vidskepelsen. Ty man torde utan misstag kunna antaga, att äfven i framskridna samhällen moraliska känslor, för så vidt de äro blott känslor och icke grundade på erfarenhetsrön, hemta mycket af sin styrka från ett ursprungligt system af tabu.
Plägseder liknande tabu finnas, ehuru i mindre skarpt framträdande form, bland mikronesier, melanesier, malajer och dajaker. I Mikronesien finnas både namnet och institutionen; malajerna och dajakerna hafva ett annat namn för densamma, pomali l. pamali, som brukas på Timor, Celebes, Borneo och har användts äfven på Java och Sumatra. Liknande bruk lära finnas bland några Nagastammar i Assam och bland indianstammar vid Frasersjön i Nord-Amerika. Några af de mest karakteristiska formerna af tabu -- förbudet att äta vissa födoämnen och åsigten om den orenhet, som vidlådde barnsängsqvinnor, nyfödda barn och dem, som vidrört ett lik -- hafva funnits mer eller mindre bland alla primitiva folk. Spår af dylika bruk hafva träffats äfven hos mera civiliserade folk, t. ex. judar, greker och romare.