Täckdikning (dränering, grunddikning, alfdikning,underdikning), åkerjordens torrläggning genom det öfverflödiga och skadliga vattnets bortledande i underjordiska aflopp, som utgöras af täckta diken. För en fullständig afdikning (se d. o.) kräfves ett system af öppna och täckta diken. Om man använder öppna diken ensamt, måste dessa läggas så tätt, att de taga i anspråk en alltför stor del af åkervidden och öfver höfvan sönderstycka fälten, hvarigenom dessa under sommaren uttorka för mycket samt nyttjandet af nyare åkerbruksmaskiner försvåras eller omöjliggöres, hvarjämte sådana diken bidraga att sprida skadeinsekter och ogräs på fälten. Täckdikena åstadkommas på det sätt att i det uppkastade diket nedlägges något ämne, som kan lemna mellanrum för vattnets bortrinnande, hvarefter jorden ifylles å nyo. De anordnas på ringa afstånd från hvarandra, så att de kunna fullständigt upptaga och afleda jordvattnet till de genom fälten dragna, öppna dikena, som vidare bortleda detsamma. Dessa öppna diken äro oumbärliga för uppfångande af vatten från angränsande höjder samt afledande af vatten, som vid ymnigare nederbörd eller snösmältning massvis tillströmmar, men deras antal kan, då täckdikning nyttjas, väsentligen inskränkas. Täckdikningen gör jorden varmare, luckrare, bördigare och mindre genomdränkt af höstens blöta; kälen går ej så djupt ned och om vårarna förr ur, så att tiden för såväl växtligheten som jordens bearbetning utsträckes; regnvattnet afrinner hastigt, så att ej jordarbetet hindras; jorden torkar ej ut ens vid långvarig torka, emedan daggen tränger djupt ned i den porösa marken; bearbetningen kan ske lättare, billigare och bättre; skördarna blifva rikare och säkrare, förr mogna samt af bättre beskaffenhet. Täckdikningen kan derför sägas utgöra den första och vigtigaste af de förbättringar, som afse att höja jordens fruktbarhet. Endast sällan är jordens förmåga att genomsläppa vatten sådan, att täckdikningen kan undvaras. För öfrigt lämpar den sig för all jord utom djup, lös torf- och mulljord, der öppen afdikning är att föredraga. -- Täckdikena äro af två slag: sugdiken (l. paralleldiken) och fångdiken, af hvilka de förra likasom suga till sig vattnet ur åkern. För att inskränka antalet öppna utlopp (s. k. »ögon») låter man sugdikena mynna in i ett gemensamt, större och lägre liggande täckdike (fångdiket), hvilket i sin ordning leder vattnet till något afloppsdike. Der marken är böljande, kan ett enda fält erfordra flere, i olika riktningar gående grupper af sug- och fångdiken. Ju djupare täckdikena läggas, på dess större afstånd verka de, och vid fullständig afdikning sänkes alltid vattenståndet i jorden till samma nivå som täckdikenas botten. Sugdikena läggas parallella på ett afstånd af 6--15 m. från hvarandra (alltefter jordmånens styfhet) och på ett djup af 1,1--1,3 m. för att ej skadas vid afluckring och djupplöjning samt ej nås af kälen, medan de ännu föra vatten (då tillfrysningen skulle spränga dem), och ej häller af växtrötter, som kunde tränga in och tillstoppa dem. Man gör ej gerna sugdikena längre än 180 m., utan afskär dem, om så tarfvas, med fångdiken inne i åkrarna. De öppna afledningsdikena upptagas till behörigt djup, så att icke täckdikena fyllas med bakvatten eller igenslammas. Der vissa fläckar af grunden lätt genomsläppa vatten, upptager man gerna en grop (»sugbrunn») till det lager, som vattnet går igenom, och fyller den med små kullerstenar, hvarefter vattnet från dikena ledes dit. -- Täckdikning företages hälst under trädesåret. Före arbetets utförande afväges marken och kartlägges, hvarjämte jordmånens beskaffenhet undersökes. Sugdikena läggas längs fältets sluttning. De göras fullt raka och med oförändradt fall utefter hela sin längd, att de ej må igengrundas af nedsvämmad jord. Å mycket sluttande fält anläggas sugdikena diagonalt, för att fallet icke må blifva för starkt, hvilket skulle medföra fara för utskärning. Gräfningen börjas i lägsta delen af fältet, vid dikets blifvande ände. Täckdiket gräfves med branta sidor och endast så bredt, att dikaren kan stå i det. Långa, smala spadar af olika bredd nyttjas, den smalaste (»stickspaden») till upptagande af dikets bottenränna. Matjorden lägges på ena sidan om diket, alfven på den andra.
Alltefter de olika slagen af använda fyllningsämnen skiljer man mellan olika slag af täckdiken. Risdiken hafva en bottenfyllning af ris, hälst enris, som afqvistas nedtill och ställes upprätt samt täckes med omvänd grästorf. I st. f. enris har man äfven användt liggande knippor af al, björk eller vide. Risdikena äro föga varaktiga. Stångdiken (gärdsel-, ribbdiken) afleda vattnet mellan i bottnen nedlagda lag af störar eller brädribb, hållna åtskils af tvärlagda pinnar och täckta med torfvor. Ett sämre sätt är att ställa korta störar i kors och deröfver lägga stänger. Dessa diken användas, liksom risdikena, i jord, som är för lös för tyngre fyllnad. I stendiken rinner vattnet mellan en bottenfyllnad af sten. Närmast bottnen och sidorna läggas smärre, i midten gröfre stenar, som sammanpackas medelst en stöt och täckas med mossa eller grästorf. Fångdiket förses med öppet »öga», bygdt såsom en trumma, af flata stenar eller en genomborrad stock. Stendiken äro ganska varaktiga och erbjuda tillfälle till nyttig användning af från åkern hopsamlad småsten. Rördiken, i hvilka vattnet afledes genom tegelrör, äro nu de å större egendomar allmänt använda och hafva framtiden för sig. De mottaga och afföra hastigt och fullständigt såväl dagsom grundvattnet, erfordra mindre fall och ringare upptagning af jord samt äro, om de utföras väl, snart sagdt oförgängliga. Rören göras cylindriska, 4--10 cm. i diameter och 30 cm. i längd; de tillverkas på de lättskötta tegelrörsmaskinerna. Sedan diket uppgräfts, göres med »dikesskopan» i botten en smal ränna, afpassad efter rörens diameter; derefter nedläggas (medelst den långskaftade »rörkroken» eller för hand) rören i rad tätt intill hvarandra, hvarvid man börjar upptill. Det öfversta röret tillstoppas med tegelskärf för att hindra jord och smärre djur att inkomma; skarfvarna mellan rören täckas med mossa eller torf. Till dessa sugdiken finner jordvattnet väg igenom sprickor i alfven och intränger i rörens fogar. För att ytterligare skydda rören kan man omgifva dem med yttre rör, som hafva sina fogar öfver de inres midt. Sämre är sättet att omgifva fogarna med muffar (holkar af tegel), ty derigenom bräckas rören lätt. Dikenas linier utmärkas med stenmärken vid ändpunkterna, för underlättande af reparation. Afbrott i ledningen sker, om ett rör förskjutits, något, som plägar röjas af en våt fläck på åkern. Der ett rördike skall inmynna i ett annat (ett fångdike), hvilket alltid sker i trubbig vinkel, lagar man så, att en fog i det senare kommer midt för det tillförandes slutrör, hugger ett hål vid fogen och sammanpassar föreningen. Fångdiket lägges med större rör. Dess utlopp i det öppna diket bygges merendels såsom trumma och slutes med en ståltrådshufva, på det att ej grodor och möss må inkomma. Oafsedt andra fördelar är rördikes-systemet faktiskt det billigaste, och dess resultat godtgöra snart anläggningskostnaden. Denna plägar vexla mellan 100 och 300 kr. pr har. Förberedd af åtskilliga försök i England sedan 1700-talets midt, sattes rördikningen i system af Smith of Deanston på 1820-talet och åstadkom snart en helsosam omhvälfning i åkerbruket samt understöddes på allt sätt af staten (genom fördelaktig kredit o. s. v.). I Sverige tillhandagå statens landtbruksingeniörer och hushållningssällskapens länsingeniörer med uppgörande af dräneringsplaner. Man dränerar äfven trädgårdar samt jernvägsbankar och grunden till boningshus. Jfr F. A. Dahl: »Om åkerjordens afdikning och tegelrörstillverkningen» (3:dje uppl. 1863).