Takt

Takt (af Lat. tactus, vidrörande, känsel). 1. (Fr. tact) Finkänsligt väsende eller beteende, urskilning, instinktlik säkerhet i att inse hvilket uppförande höfves alltefter personer och omständigheter samt att handla i enlighet dermed. -- 2. Musikt. (Fr. mesure), ursprungligen de afmätta slag med handen eller med en staf, genom hvilka dirigenten reglerar ett tonstyckes utförande. I mensuralmusiken markerades sålunda längden af en semibrevis (vår heltakt), hvarför namnet takt äfven öfverflyttades på denna tidsenhet. I den nyare musiken sammanfattas under namnet takt vanligen minst två eller tre taktslag, nämligen ett nedslag (thesis, stark taktdel) och ett eller två uppslag (arsis, svag taktdel). Taktarten tecknas vid styckets början genom ett bråktal, hvari nämnaren angifver hvad slags noter räknas såsom taktdelar och täljaren huru många af dessa räknas till en takt. Så uppstå till en början de enkla takterna (2/4, 3/4, 2/8, 3/8 o. s. v.) samt sedan, genom fördubbling eller sammanslagning af dessa, de sammansatta takterna (4/4, 6/4, 5/4, 9/8, 12/16, o. s. v.), 4/4-takten eller »heltakten» (som fylles af en helnot, [cirkel]) tecknas dock ej i bråkform, utan medelst bokstafven C, som egentligen är en lemning från mensuralmusikens halfcirkel, utan prick i midten, hvarigenom der antyddes, dels (medelst halfcirkeln) att brevis sönderdelades i två semibreves, dels (medelst frånvaron af prick) att äfven semibrevis sönderföll i två minimae, då deremot tredelningen af brevis tecknades med hel cirkel och tredelningen af semibrevis med en prick uti cirkeln eller halfcirkeln. Bråket eller bokstafven kallas taktföreteckning eller takttecken, dirigentens staf taktpinne (T. taktstock), hans verksamhet taktering. Takterna begränsas genom taktstreck, som dragas lodrätt öfver notsystemet straxt framför den starkaste taktdelen (thesis). De blefvo ej vanliga i notskriften förr än efter 1600, men användes långt förut i tabulaturerna för orgel och luta. Taktdelarnas längd kan bestämmas genom taktmätare (se Metronom). Tvådelad takt kallas jämn, tredelad ojämn eller trippeltakt. Femoch sjudelningar äro mera sällsynta. Jfr Rytm. -- 3. Krigsv. (Fr. cadence, pas), dels den likformiga rörelsen af en trupp till fots, hvarvid alla man samtidigt nedsätta samma fot i marken, dels rörelsehastigheten såväl till fots som till häst. Taktmässig marsch användes redan af greker och romare, men föll i glömska under medeltiden och återupptogs först af spaniorerna i Italien vid 15:de århundradets slut. Med införandet af ordnade öfningar under 1600-talet kom den åter till mera allmän användning. Under långa marscher på landsväg samt vid rörelse i bruten mark och i spridd ordning erfordras vanligen icke taktmässigt steg, hvilket åter eftersträfvas vid öfriga tillfällen. -- Rörelsetakterna äro till fots vanlig marsch, med 114--120 steg i minuten (under 18:de årh. var takten nere ända till 70--80 steg), och språngmarsch, med 150--170, till häst nästan öfverallt skridt, med 125--150 steg (100--115 m.), traf, med 300 steg (225 m.), galopp, med 500 steg (375 m.), allt i minuten, och fyrsprång. 2. A. L. 3. C. O. N.